Konsthögskolan värdefull i kamp mot kulturförakt

Umeå Konsthögskola fyller 30 och skenet från studenternas verkstäder markerar viktigt ledljus genom mörkret.

 

Det har varit svårtillgängligt ett tag under byggstök, men snart ska vägen åter vara öppen förbi ett av konstnärligt campus finaste stråk – ett parti längs strandpromenaden, just efter eller just före Bildmuseets flexhall och café, beroende på vilket håll man går. Här finner man konsthögskoleelevernas verkstäder, fantasieggande platser som med sina skelett till verk och sina tunga maskiner ger en unik inblick i konstens mest handfasta stadier. Bäst är det under mörka stunder på dygnet, när någon lämnat ljuset på och det halvfärdiga blir tydligast exponerat – själva rörelsen, idéerna som är väg att ta form, eller de som är på väg att skrotats. Belägna alldeles intill Bildmuseet utgör verkstäderna del av en vacker exposé över den krets som beskriver konsten och skapandet, skapandet och konsten.

I veckan firas Umeå Konsthögskolas 30-årsjubileum och fortsätter man uppströms från konstnärligt campus kommer man till dess förhistoria, den kommunala konstskola som under några år drevs i Tullkammaren och som blev en viktig motor i etableringen av det som skulle bli Sveriges då tredje konsthögskola.
Ett stenkast geografiskt, men desto större är glappet i fråga om konstvärldens förändring under de tre decennier som gått. I dag är Tullkammaren showroom för Galleri Andersson/Sandström, genom åren pigga på att plocka upp konsthögskoleelever i sitt stall, men i dag med utställningsverksamheten förlagd till Stockholm – och de ateljéer som i dag ingår i klustret konstnärligt campus, blickar ut på en tid som ställer helt andra krav på konstnärerna.
1987 klingade ännu 1974 års kulturproposition i den svenska kulturpolitiken, med demokratisering och kvalitet som ledord, och skulptur eller måleri var vad de tolv årliga eleverna som antogs kunde söka till. Sedan dess har utbildningen växlat in i den process- och idébaserade konsten och står nu utkommen på andra sidan av genomgången Bolognaprocess, där bara framtiden kan ge svar på hur hårt dess påbud om anställningsbarhet och mätbar kunskap gått åt utbildningen och den fria konst som ju i grunden utgör den kritiserade reformens antiteser.

Som bild av Umeå Konsthögskola har de öppna ateljéfönstren sitt motsägelsefulla symbolvärde. Visst, med en konsthögskola placerad i en stad finns en teoretisk och faktisk närhet och möjlighet till insyn i konstnärsyrkets utbildningsprocesser. Samtidigt är och upplevs nog Konsthögskolan i både universitetsvärlden och för många Umeåbor vara en sluten värld – även inom kulturled.
Det är inget märkligt med det, konsthögskolor är och ska vara udda fåglar och egna zoner i både universitets- och den vanliga världen – och att de upplevs ha mer kontakt med ett internationellt fält än med Umeå är också i sin ordning ety själva konsten är ju global.
Men dumt vore att alltför oreflekterat godta och stryka medhårs denna bild av slutenhet. För värdet för en stad och en region av en konsthögskola är alltför dyrbart för att inte tas tillvara – och om man öppnar blicken ser man det mycel som konsthögskolan utgör i staden, med sina pärlband av elevutställningar, sina årliga sprakande finalpresentationer, de konstnärliga projekt och interventioner med staden och regionens fenomen som pågår. En verksamhet som inte bara ger en värdefull insyn i framtida konstnärskap för en lokal konstpublik, utan också ställer frågor till en region och en stad om konstens välmående och konstnärernas yrkesvillkor.

När konstnären Michael Richter skickade en hälsning till landets kulturredaktioner inför 30-årsjubileet, en hyllning till utbildningen och till Umeå som kulturstad, återfanns på hans bifogade bild av den första årskullen utexaminerade konstnärer flera i dag väletablerade namn på den svenska konstscenen. Så kan utan tvekan en sorts framgång tecknas: gruppbilder på avgångsklasser med hög representation av gedigna konstnärskap som flugit vidare till nationella och internationella karriärer. Betydelsen av dessa ska naturligtvis inte underskattas, men i fråga om konstnärlig framgång i vidare mening är det lika viktigt att framhålla de konstnärer som stannar kvar, som de indikatorer de blir på hur väl en region sköter sin konstnärspolitik och hur hållbara strukturerna är.
I så mån blir en konsthögskola en resurs i vid bemärkelse för en hel regions konstliv. En aktör som både håller en medvetenhet levande om yrkets professionalitet och som tillgodoser att utbildade konstnärer utexamineras för att, vid sidan eller i mellanrummen mellan det egna konstnärliga skapandet, kunna bemanna de tjänster där konstnärens kompetens krävs för starka strukturer – vid kulturinstitutionerna, i kommun och landsting, som pedagoger, konsulenter eller inköpare.

En ny tid råder 2017 jämfört med 1987, med gigantiska politiska och ekologiska utmaningar. Att världen behöver sina fria konstnärer står mer klart än någonsin och att mycket behöver göras för att stärka yrkesgruppen är lika klart.
Metoo gjorde det tydligt att bildkonsten representerar en skör och svagt organiserad grupp kulturskapare, med ett upprop som, symptomatiskt för detta, kom sent jämfört med andra branscher i kultursektorn.
Lika tydliga är tecknen på den backlash som allt fler nu vädrar farhågor om i spåren av Metoo, i form av ett ökat kulturförakt – en reaktion som kan förstås som en följd av det faktum att kultursektorn har varit så central i avslöjandena om övergrepp och osunda ledarskapsstrukturer.
Hur kan sådana tendenser motarbetas? Ja, ett långsiktigt skydd handlar förstås om att stärka konstnärskårens yrkesvillkor, men också om att avmystifiera och tillmäta yrket dess professionalitet i alla avseenden.
Och detta för oss åter till fönstren in mot en konsthögskoleverkstad.
Ingen kan utbilda konstnärer och ingen kan utbildas till det, skrev Dan Wolgers i en text 2015, med anledning av den hårt kritiserade Bolognaprocessen – och denna hållning behöver ju ständigt hållas vid liv i en debatt av substans, om konstutbildningarnas egenart. Men medan denna eviga fråga fortsätter knådas, får vi tacksamt låta arbetslamporna från studenternas verkstäder markera ledljus genom mörkret.

Sara Meidell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>