Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Håna inte hybridsemlan!

Av , , Bli först att kommentera 0

Till en av mina tidigaste och starkaste litterära matupplevelser hör Hasse Alfredsons och Povel Ramels beskrivning av hur en fastlagsbulle tillreds. Det var i deras humorpärla från 1987, ”Vanliga palsternackan för gottegrisar” även känd som Palsternackan, som en sjuårig unge en grå dag trillade över denna kulinariska raritet och knockades – plötsligt här ett bakningsrecept som hämtad från en annan kontinent än de strikt pedagogiska i ”Vi bakar”, plötsligt en hisnande insikt om att något så prosaiskt som en semla kunde bära så, närmast existentiella, dimensioner.
Med frustande språkglädje dikterades hur mandelmassan skulle hålla bitar av mandel och ha en distinkt smak av bittermandel, hur grädden skulle vara löst vispad och ISAD och hur fyllningen, om jag minns rätt, punkt slut skulle blandas med inkråm från bullen. Och rafflande som en thriller beskrevs tillredningen, hur innanmätet av bullen skulle SPACKLAS med fyllningen, hur bullens mjölkstinna hull till sist skulle ge vika för skeden – ja, allt detta en högoktanigt skildring av ett traditionellt bakverks djupaste sinnliga och känslomässiga lager.

Vilken laddning har semlan i folksjälens djup i dag, 30 år senare? Ja, tämligen hög, kan konstateras. I utrop från utlandssvenskar i mina sociala flöden längtas det dessa veckor hem till Alfredson/Ramels ursemla och att semlorna också kan skriva in sig mer direkt i den politiska samtidsberättelsen stod klart för ett par år sedan i den härva som rullades upp inom landstinget i Dalarna. Semmelgate (googla!), löd rubriken på händelsen, som inte bara tecknade besvärande dimmighet i en offentlig verksamhets uttolkning av regelverken och en vulgarisering av den politiska debatten, utan också innehöll den mest dråpliga och gripande bilden av semlans plats i folksjälen. För skulle inte personalen som slet denna högtidsdag vara värda en semla, menade en pressad divisionschef som i sitt försök att bemöta kritik mot representationsutgifterna alltså önsketänkte fram fettisdagen som ny helgdag.
Lika talande för berättelsen om Sverige är förstås myriaderna av semmelhybrider som tagit över fältet helt sedan Palsternackans tid – för om laddningen förr bestod i detaljstrider kring lockets form eller gräddens hårdhet, rör sig semmelstriderna i dag om innovation och egensinne – helt i linje med det Sverige som gått från konformitet till individsamhällets uppbrutna former. Och denna säsong seglar helt tidsenligt också en upphovsrättsstrid upp kring säsongens nysemla, nacho-semlan; kändiskonditorn Roy Fares skapelse från 2016, om man ska tro den just nu föreliggande bevisföringen.

Vad berättar dessa semmelbataljer om, årligt återkommande, med tidstypiska variationer? Ja, enkelt vore förstås att avfärda den traditionsenliga semmeldebatten som blott ett utslag av ett behov av lättsamhet efter midvintermörker och som en spegling av en banaliserad, genomkommersiell och matfixerad samtid, översockrad och övergödd. Och att spå samtiden via semlor kan förvisso tyckas lika banalt.
Men att just det folkliga och till synes banala bär berättelser vi bör lyssna till bör vi då påminna oss – och i de senaste årens semmelbråk ryms de djupare stridslinjerna i kulturen och konsten.
I vilket skede övergår semlan från kulturhistoriskt allmängods till ett varumärke? Vem äger tolkningsföreträdet för det kulturarv semlan utgör? – se där ett par frågor som genom hur de belyser idéer om svenskhet och om konflikter mellan fritt skapande ställt mot politisk eller kommersiell styrning, ringar in ett par av de teman i kulturen som under det just inledda valåret utgör ett par av de tyngsta.
När jag på besök i barndomshemmet i dag letar efter Palsternackan för att återuppleva läsnjutningen hittar jag inte den tunna lilla skriften – men när jag går tillbaka till texten i det trots allt högst levande minnet ser jag nu den metanivå jag inte hade redskap att uppfatta som barn.

Matintresset hos Hasse Alfredson var förvisso vida omtalat, men lika känt var hans aversion mot intolerans och rasism – och lika mycket som semmelbeskrivningen i Palsternackan är en hyllning till det goda och vackra i en kulinarisk tradition, är den högstämda och rigida tonen i texten också en drift med alla som tar traditionernas dogmer på för stort allvar. Och framför allt kanske en drift med dem som gör anspråk på att äga facit till vår gemensamma kulturhistoria.
För subtila motståndshandlingar som denna finns anledning att hålla sökljuset påslaget – och när snålskurna debattörer suckar över hysterin kring semlornas beskaffenhet håller jag Hasse och Povel som idealtyper för hur semmelsäsongen bör attackeras: med grädde på näsan, ursemlan i ena handen och den mest spektakulära semmelhybriden i den andra.

SARA MEIDELL

Min ångest: ett smutsigt försök till klimatkompensation

Av , , Bli först att kommentera 1

Varje text om klimatet är en text för klimatet – men allt känns bara smutsigt.

Stoppa tjuven – lägg inte ut dina semesterbilder på Facebook! lyder försäkringsbolags tips inför långhelger. Stoppa såriga drev i kulturdebatten – lägg inte ut dina semesterbilder på Facebook!, kunde en annan uppmaning lyda till kulturdebattörer, som med digitala vykort från helgernas långlångväga destinationer riskerar en hemkomst till de anklagades bänk för tveksamma livsstilsval.

Nu senast var det Calle Schulmann som väckte vrede i tidningsspalterna med en Instagram-rapport, numera raderad, från ett Thailand där han kritiserar hotellpersonalen för en trevlighet som inte känns äkta – ”De ler inte. De visar bara tänderna”. Men det stora temat har förstås varit flyget och klimatångesten. Hur rättfärdigar man med intellektuell och moralisk tyngd de miljövidriga semesterresorna, väl hemma i den vardag som aldrig är så krass och nykter som i januari?

Ja – en strategi är ju en kombination av affekt och intellekt, som Jens Liljestrand ger prov på i Expressen. Iklädd tagelskjorta begråter han här valet att under julens klimatbelastande semester behöva visa barnen en döende värld. Förtvivlan som klimatkompensation? Tja, men att även flygvägraren kan hysa ångest vittnade snart Isobel Hadley-Kamptz om i samma tidning, i ett svar osande av uppgivenhet över hur krångligt det markbundna livet är och hur plågsam sekundärångesten är över besökande vänner och släktingar som sätter sig på flyget till den flygvägrande Moses.Ångest, ångest, är den medvetna medelklassens arvedel – men så finns ju också valet att inte se sig nödgad att rättfärdiga resan, utan i stället skrädda in den i sin offentliga person. Som Jonas Gardell, som i sin text i Expressen om ett år av sorg över människor som gått bort skriver: ”I slutet av året 2017 nås jag på Sri Lanka av nyheten att fotografen Tuija Lindström avlidit.” Med platsmarkeringen en betoning på hur tungt dödsfallet berörde, vi ser framför oss hur semestern liksom tog en paus en stund – men samtidigt, med lätt hand, ett litet blixtljus mot destinationen som den historiskt laddade statusmarkör den ännu är, för resandets upphöjdhet.

Missklädsamt? Nja, men inte mer missklädsamt än hur jag i hans text fann lindring till den lågpyrande ångest som min egen Sri Lanka-resa sedan förra julen plågat mig med – den ångest som flinat hånfullt med ett ”Men du då?” varje gång jag sedan dess skrivit oroligt om klimathot. Om Jonas Gardell får åka till sydasien och vara intellektuell i pauser mellan semestrande får väl jag – för jag KÄNDE och jag TÄNKTE där långt borta, precis som Liljestrand. På bergen av plast längs stränderna och på hur jag aldrig skulle kunnat försvara långflygningen om barnen i en apokalyptisk framtid hade ställt mig mot väggen.

Och med denna självutlämnande offentliga bekännelse om detta och utifrån tesen att varje text om klimatet är en bra text för klimatet, borde väl skulden vara sonad? Jag, ett offer, liksom så många kulturtyckare, för den oreda i medelklasskontraktet som konsumtionsforskaren Sofia Ulver beskriver i DN – hur långresenärerna och resevägrarna på ett fragmenterat och desperat slagfält av i dag paradoxalt styrs av samma värderingar och samma jakt på status.

Och är det inte förresten så som Anna Hellgren till sist slår fast: att individens flygande eller icke-flygande saknar betydelse när det kommer till att bromsa den katastrof som bara kan hindras med ett helt nytt samhälle.

Så vad göra, annat än att fortsätta sprida sin ångest i spalterna på det att den smittar tillräckligt för politisk förändring?
Känner jag mig härmed tillfreds med väl utfört uppdrag?
Nej. Bara smutsig.
Allt känns nedsmutsat.

Sara Meidell

 

Järnvägsallén – Umeås nya märkesbyggnad

Av , , Bli först att kommentera 2

”När du i dag går tillbaka för att försöka förstå hur livet var i artonhundratalets Ryssland går du inte till någon skrift av någon avdankad politiker. Du går till Tolstoj. Du går till Tjechov. Konsten vinner. I det långa loppet vinner alltid konsten.” Orden är författaren Julian Barnes, från en intervju hösten 2017 med Katrin Marcal och jag sparade dem som en trösterik och uppfordrande post-it-lapp inför kommande omvärldsanalyser. Och nu, när jag i ett nyöppnat 2018 går ut i det nya Umeå för att pröva en ny blick på staden, tar jag fram den, som en påminnelse om att de definierande berättelserna skrivs på andra nivåer än de mest synliga eller genom de beslut som en samtid märker upp som de mest betydande.

 

För stora skiften har otvivelaktigt ägt rum – och de emblematiska byggnader och omfattande gestaltningsprojekt som dominerat debatten, Väven, Rådhustorget, Vasaplan, har rätteligen skrivit in sig i staden historia som definierande händelser.Ändå är det andra skalor som gör sig gällande så här i oxveckorna, då hela livsviljan handlar om att finna mening i en lång räcka vardagar. Mer av ”alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet”, eller “life is what happens while you´re busy making other plans”. Slitna men sanna klyschor som omtolkat till stadsbyggnadsfrågor påminner om att de prestigeprojekt som det bråkas högljutt om, eller för den delen de kulturbyggnader som går under i moln av rivningsstoft, bara berättar en del av stadens historia. Hur det i stället kan vara de långsamt tynande kulturbyggnaderna, de som bara slutar underhållas, och vardagsarkitekturen, den som präglar bostäderna och hur nya stadsdelar drar upp sina stråk, som utgör den grundklang vi skulle behöva lyssna till i sången om staden.Och när en rad av Umeås stora projekt nu står klara, tänker jag att 2018 kan få vara året då vi skiftar fokus i stadsbyggnadsdebatt till att se bortom de stora projekten och i stället söker svar på hur effekten av dem sipprar ut och vad de berättar om hur idéer om resten av staden formuleras.

 

En fin övergång till en sådan debatt kan ändå vara att utgå från ett av de senast slutförda byggnationerna i Umeå, för här finns en aktör som visar sig bära på mångbottnade utsagor. I bästa tänkbara årstid i den bästa av dess tappningar har detta tillskott i stadsbilden haft sin första tid i bruk – för en bättre entré än den mest snörika av vintrar på många år svårt att tänka sig för Järnvägsallén, Umeås nya parkeringshus som efter invigningen i höstas oväntat tycks blivit en folkfavorit med sin vintervita och upplysta fasad.

”Ett vackrare p-hus får man leta efter”, ”som origami”, skrev någon på Facebook om huset som numera ingår bland objekt man ser Umeåborna mobilfota på sina strövtåg i staden. Och både kulturskribenten Yvonne Rittvall och förre stadsarkitekten Hans Åkerlind har listat huset som en favorit bland slutförda projekt i det nya Umeå och därtill framhållit den lokala kopplingen – projektet är signerat av Christoffer Andersson, vid TM Konsult teknik & arkitektur i Umeå – som en förklaring till hur väl byggnaden svarar mot Umeås villkor och

behov.

 

På pappret kan ett parkeringshus möjligen vara det minst intressanta av byggnader i den kreativa staden; varken mötesplats för kreativitet eller handel som det är, med en strikt bruksfunktion – ett p-hus för arbetspendlare, på det att plats frigörs i centrum för turisterna och de köpsugna. Att detta också understryks tydligt i hur projektet kommunicerats ut till medborgarna (inga flashiga pressmeddelanden med namngivna arkitekter, inga rundvisningar av kommunpolitiker i bygghjälmar inför stora pressuppbåd) utgör en berättelse i sig om hur hierarkierna ritas i den växande staden.

Men det är Järnvägsalléns arkitektoniska egenskaper och kvaliteter som presenterar den kanske mest talande Umeå-berättelsen.

 

Rörelsen är en central dimension, med fokus på att trots en stor huskropp säkra en smidig genomfart. En vidsträckt fasad ger så med sina utstickande plåtkassetter en böljande rörlig förnimmelse, där genomsläppligt ljus går från att ge intryck av en stjärnhimmel till svepande stora penseldrag över fasaden för den som passerar. Allt detta kvaliteter som ger en snygg show och säkert ett pr-mässigt mervärde för den tillfälligt förbipasserande gästen, men en arkitektonisk upplevelse vars fulla spektra är förbehållet den som lever sitt liv i staden och kan följa hur årstidsväxlingarna bidrar till att variera effekterna. Som kan njuta av skönheten i det välbekanta – nöjet av att följa hur den vita fasadens dynamik spelar mot vårgrönska och höstens blygrå kuliss. Få en stjärnhimmel till tröst vid ett rödljus, i vardagens skjutsningar och hämtningar, eller när bilen återigen blivit ett inställt tågs nödlösning.

Så blir Järnvägsallén en liten arkitektonisk betraktelse om dynamiken mellan de långa linjerna och rörelsen – en påminnelse om att vara observant på alla de små delar som blir ett hus, alla de vardagar som blir ett liv.

 

SARA MEIDELL

 

Hur vaccinerar vi oss mot moderna myter?

Av , , 1 kommentar 1

Det är så skönt, utbrister dottern under ett av mellandagarnas strövtåg, när man får reda på fakta om saker. Hon pratar om sömnparalys, det fenomen där kroppen i limbo mellan vakenhet och sömn upplevs vara förlamad – ett tillstånd som besvärat henne på sista tiden. Men nu, berättar hon, har hon läst på och funnit ett lugn i en fördjupad kunskap om det hela.
Så skönt, säger hon, att veta att man inte behöver kämpa sig ur förlamningen själv, att det bara handlar om att vänta ut det – och så skönt, säger hon, att vi inte lever förr i tiden. Då, har Googles medicinhistoriska arkiv upplyst henne, trodde man att djävulen hade satt sig på ens kropp och att yppa något om sin nattliga paralys kunde därmed innebära ett socialt stigma lika belastande som ja, att ha själva djävulen på bröstkorgen.

Ja, kan jag bara instämma – så skönt, att veta. Och vi tackar Google och vetenskapens framsteg för att vi slipper leva i de medicinska myternas tidevarv och sedan tänker jag på mässlingutbrott och vaccinmotstånd och tillägger hastigt att varje förklaringsmodell till sjukdomstillstånd hänger samman med sina givna referenssystem i en given tid och plats. Att det därför är oklokt att alltför snabbt dumförklara dåtiden. Att detta är sådant som kan göra oss blinda för samtidens dumheter och att vi sannolikt är idioterna som framtiden kommer blicka tillbaka på.

Men även för historien finns skäl att då och då kritiskt blicka mot samtiden, tänker jag senare, när jag hör årets första upplaga av radioprogrammet Kropp & själ, om makten över kvinnans kropp. Här porträtteras 1900-talsläkaren och kvinnokämpen Ada Nilsson – gynekologen och sexualupplysaren vars medicinska sfär visserligen var en annan än de luftburna smittornas, men vars dedikerade arbete i vetenskapens namn och i strid mot myterna gör det sannolikt att hon hade varit uppe på barrikaderna mot den antivaccinationsrörelse som vinterns mässlingsutbrott alltså åter givit anledning att diskutera.

Som en påminnelse om att hedra den upplysningskamp som föregått senare utveckling ställer Ada Nilsson emblematiskt upp sig i programmet, som också följer de efterträdare som tagit arvet vidare mot nya landvinningar. Ett inslag om gynekologins historia ger hisnande insikt om utmaningarna och motståndet som funnits att bekämpa – hur brutal synen på den kvinnliga kroppen varit bara ett ögonblick bakåt i tiden. Och som ett exempel på en av dagens stridbara i fronten medverkar Maria Gyhagen, gynekologen som driver frågan om varje kvinnas rätt att själv besluta om förlossningsmetod, med kejsarsnitt som ett självklart alternativ för alla. Något som, menar hon, skulle låta kvinnans självbestämmande till sist få vara avgörande och därmed endast lägga sig helt i linje med patientlagen.
I detta är lätt att instämma och ökad jämställdhet och ökad patientmakt tecknar också stora vårdhistoriska framsteg under 1900-talet – men vad mässlingsutbrotten nu påminner om, är den konflikt som alltid ligger i zonen makt och valfrihet, individ och kollektiv. I ena änden valfriheten att gå emot den evidens som förespråkar vaccinering, i andra änden nyväckt debatt om tvångsvaccineringar som lätt leder tanken till de moderna dystopierna – och så någonstans däremellan ett bräckligt förtroende för vårdinstitutionerna att förvalta, på det att de falska profeterna och irrlärorna inte helt tar över fältet.

Att dåtidens smittor i dag återkommer är ett illavarslande kvitto på hur lättvindigt vi i dag är redo att slarva bort historiens erövrade framsteg – men den konflikt mellan myt och vetenskap och de komplexa kontrakten mellan individ och kollektiv som de nya mässlingsutbrotten synliggör, ger också värdefulla nycklar till en förståelse i vidare mening av våra samhällskontrakt och av samtida mytbildning.
För djävulen och trollen må vara utjagade ur medicinvetenskapen, men samtidigt lever vi i en tid där modern folktro och myt aldrig haft bredare arenor och mer gynnsamma fästytor. Hoppfullt att konstatera är därför den längtan efter evidens och sanning som bland annat kultförklarandet av populärvetenskapliga profeter som Hans Rosling och Agnes Wold tecknar. Men samtidigt, sanktionerat av en lynnig världsledare som gjort kriget mot fakta och vetenskap till sin mission, ljuder lockropen högt från den sfär som propagerar för att värdera tyckande och känsla lika högt som vetenskapliga fakta – den sfär som också befolkas av dem som har mest att vinna på människors rädslor och bristande förtroende för samhällsinstitutionerna.

En nåd vore därför om vinterns mässlingsfall inte bara gav ny kraft åt kampen för att bryta ner vaccinationsmotståndare, utan också blev en händelse som kunde vidgas till en fråga om hur vi vaccinerar hela samhället mot de destruktiva myter, vetenskapliga såväl som politiska, som annars riskerar leda oss alla rakt ner i ett nytt historiskt mörker.

Låt 2018 starta med en museidebatt

Av , , Bli först att kommentera 1

Ett maraton av årskrönikor håller mig sällskap under en av 2017 års sista långfärder längs E4:an. Radioklipp från hela 2017 kantar vägen norrut och alldeles i slutet av Vetenskapsradion historias årssammanfattning kommer ett kort inslag som fångar min uppmärksamhet; ett sammandrag av ett reportage om historisk mat, där två av Stockholms aktörer i den historiska krogbranschen intervjuas. Först historiekocken Sebastian Karlsson, som berättar om utmaningar i att få en samtida restaurangbesökare att uppskatta en äkta medeltidsmeny. Och så Martin, E-type, Eriksson, som med sin vikingakrog vittnar om ett gynnsammare utgångsläge; en avsaknad av historiska dokument från den aktuella epoken, något som gjort det möjligt att, som han säger, freestyla lite. Lägga till efterfrågat kaffe, potatis till sillen, tona ner de gotländska glödhoppornas salthalt till ätbarhet. Ja, kort och gott, presentera en historisk upplevelse som betalar hyrorna för lokalen i Gamla stan.

Vad är det i detta avspända klipp som får mig att vakna till vid ratten och varför refererar jag ens denna gamla radiorepris, avlyssnad i ett avlägset 2017, i årets första text här på sidan?
Ja, inte för att spekulera kring fortsatt intresse för historisk mat – det konceptet behöver inte mer utrymme i spalterna. Nej, vad som gör nedslaget i 2017 års historieätande intressant, är hur det i all hast sammanfattar de frågor i kulturdebatten som vi kommer att behöva konfrontera med ny kreativitet under valåret 2018: Hur förvaltar och brukar vi vårt kulturarv? Hur upprättar vi skydd för dess bevarande och vem äger tolkningsföreträde för det bevaransvärda? När är det befogat och hur mycket kan man moderera ett historiskt arv, för att kunna servera en för samtiden näringsriktig, smaklig och relevant anrättning?

Få historiska epoker har blivit så brukade och missbrukade, både i kommersiella och politiska syften, som just den vikingatid som E-type placerat sitt restaurangkoncept i – och vikingatiden stod också i centrum för en av fjolårets kulturarvsdebatter, när museet Vikingaliv öppnade på Djurgården i Stockholm. Med upplevelser och berättelser i fokus snarare än historiska objekt, skedde också dess öppnande samtidigt som Biologiska museet strax intill stängde – symboliskt, skrev Jan Holmberg i Dagens Nyheter då, för ett skifte i Stockholms museivärld och föreslog begreppet museum 2.0 för att beskriva de nya aktörer som övergett tre av de traditionella museernas uppdrag, förvärva, bevara och beforska, för att enbart ägna sig åt det fjärde; tillgängliggörandet.

Även Umeå har i sina museer en del symbolvärden att inhämta i fråga om kulturella skiften och av värde för kulturarvsdebatten. Tittar man på stadens flora av aktörer som gör anspråk på museibegreppet och på den debatt de genererat de senare åren, får man inte bara en vy över vitt skilda formella uppdrag, finansieringsformer, ägarförhållanden och agendor – man får också en bild av den förvirring som råder i den allmänna uppfattningen och kunskapen om museers uppdrag och verksamheter och kanske i någon mån kring hela kulturarvsbegreppet. En förvirring som varken gynnar de nya aktörer som kan placera sig från allt mellan turistattraktioner och forskningscentra, eller de historiska museer som i en polariserad debatt tyvärr ofta belastas med en uppfattning om att stå för något helt annat och något statiskt – där även dessa tvärtom ju kan vara både forskningscentra och turistattraktioner och där ett ständigt arbete pågår med och i arkiven.

En tacksam start på en kulturarvsdebatt 2018, kunde därför starta med utgångspunkt i just Umeås museikarta – en museidebatt som inte bara stannar vid nyetableringarna Guitars och Kvinnohistoriskt museum, (där 2018 förvisso tecknar kritiska skeden, med bland annat en eventuell flytt för det förstnämnda och ett alltmer akut behov hos den senare att hantera långköraren Rötter som blivit ett sänke som belastar en annars stabil verksamhet), utan också går in på hur dessa nya museer bryter mot och samspelar med Västerbottens museums uppdrag och verksamhet, eller för den delen Bildmuseet, som trots sitt uppdrag långt bortom det historiska kulturarvets hägn, blandas in i debatten när det kommer till räknande på kommunstöd och besökssiffror.

En sådan debatt kunde förhoppningsvis också knyta an till en nationell mobilisering som kommer krävas i en kommande valrörelse, när det kommer till att försvara våra kulturarvsinstitutioner mot den nationalistiska agenda som hotar om Sverigedemokraterna vinner mark.
För, vilket historien lär oss, museibegreppet är inte bara attraktivt för restauratörer, turistnäring eller kommunpolitiker med önskan om att profilera sin stad – de kulturhistoriska museerna är också de bastioner som först kommer attackeras om en högerradikal politik får reell makt. Politiska projekt är våra kulturhistoriska museer redan i dag, oundvikligen, som de alltid varit – men livsfarliga sådana i fel händer.

SARA MEIDELL