140 år – och kampen pågår

Av , , Bli först att kommentera 2

Lägg till det ett Umeå där kamp råder kring varje kvadratmeter kommunstödd kulturyta i staden, och det blir med ett särskilt intresse man tar emot den omfattande utställningssatsning, både till visniningstid och yta, som museet nu presenterar.

140 år av kvinnokamp utgör tema för utställningen K.A.O.S, som koncentreras till kvinnors organisering och kamp under de Europeiska demokratiernas framväxt. Ett potent tema på flera vis, med en självklar anknytning till rådande valår, där dramaturgin också snyggt byggs upp inför rösträttsjubileum om några år. Därtill pedagogiskt tacksamt, med en historisk epok väl bekant för gemene man – i dess manligt dominerade historieskrivning vill säga, vilket gör museets insats lika tacksam; att fylla i luckor.

Detta pekar med samma pedagogiska tydlighet förstås ut den potentiella kritik som ligger inbyggd i konstruktionen, de invändningar som förses med en särskild laddning när just väldokumenterade historiska epoker angrips – frågorna om VILKA luckor det är som fylls i, VEMS feminism det är som sätter agendan för den nya historieskrivningen.

Den historiska bågen intar en central plats i rummet: här sätts de tidsmässiga ramarna och åskådliggörs kampens kronologi. Med start i oktobermarschen och franska revolutionen 1789 och avslut i 1914 års krigsutbrott och gryende freds- och rösträttsrörelse görs nedslag vid centrala gestalter (Olympe de Gouge, Drottning Victoria, Emmeline Pankhurst) och nyckelhändelser. Muren av plåt, med buckliga krockskador slår tydligt an andan av konflikt, förstärkt av skyltarna med sin blinkning till gatudemonstrationer, där en regnbågsfärgad tidsbåge bryts av med signalröda skyltar som märker ut tillfällen för backlash; som 1804 års rättighetsinskränkningar, det tyska och franska organisationsförbudet 1849, eller rasbiologins framväxt.

Samma grafiska kongenialitet utmärker spelplanen på golvet i centrum av tidsbågen. ”Konflikt utan knuff” är baserat på Chantal Mouffes “Om det politiska”, vars tankar om att demokrati måste byggas av legitima motståndare som står ut med att inte vara överens, blir en kommentar till den historiska bågen, som berättar en historia där kvinnor ständigt fråntagits sin position som just legitima aktörer i samhällsbygget.

Den nya historieskrivning som Kvinnohistoriskt museum skapar är således en historieskrivning i tydliga grundtoner, en stramt hållen exposé över växelspel mellan det offentliga och det privata, kollektiv och individ, juridik och revolt.

Den som ville kunde alltså utan problem kritisera utställningen för att hålla en grund nivå och peka ut en rad saknade perspektiv – lika enkelt kan man då invända att även den politiska samtidskonsten kräver sina läsnycklar och fortsatta självstudier för att till fullo expandera. Och det är just som konstupplevelse som utställningen djupnar: de kortfattade, närmast poetiska texterna, ljus- och ljudinstallationen i fonden med kören av historiens kvinnokollektiv, muren, återigen, där den strikt fysiska upplevelsen av att röra sig längs en tidsbåge är oväntat drabbande.

Den avskalade historieskrivningen blir således i första hand ett ramverk med rum för de associationer som de estetiska upplevelserna aktiverar, med ett icke mästrande tonfall som bidrar till att öppna rummet för bågar mellan historia och samtid. En propagandabild på en drunknad gravid kvinna från sent 1800-tal leder tanken till samtida shamingkultur i sociala medier och Elisabeth Widmarks storskaliga illustration av 1848 års unga kvinnor i Les Vésuviennes är ett förföriskt smycke med subtila kopplingar till dagens medialt uppburna kändisfeminister.

En aktivistisk dimension finns också i hela den rumsliga dispositionen, där en väl uttänkt design gör en fullskalig programverksamhet möjlig att hålla trots att utställningen tar hela museiytan, frånsett pågående Rötter och foajé, i anspråk. I Noras hörna kan besökaren lyssna till det inspelade talet av Henrik Ibsens litterära ikon, men soffgruppen ger också utrymme för egna samtal. Och i den avdelning där besökaren uppmanas väva med ord och tygremsor blir aktivismen nästan klichéartad. Detta lite pastischartade tar dock inte ner helhetsintrycket – i stället tydliggör det en metanivå, som understryker Umeås pionjärskap när nu Stockholm nyligen aviserat etablerandet av landets andra kvinnohistoriska museum: så här kan en kvinnohistorisk utställning byggas.

Att inte bara Stockholm, utan själva tiden, har kommit ikapp Umeås Kvinnohistoriska museum, blir alltmer tydligt.

De viskningar med kränkande tillmälen som upprörde publiken i utställningen Rötter har efter #metoo blivit smärtsamt enkla att sortera in i en pågående historieskrivining – och hela den revolution för det feministiska samtalet som #metoo inneburit inskärper museets betydelse som kvinnohistorisk förvaltare och samlingspunkt.

Ändå kvarstår motståndet, vilket utgör ännu en metanivå till utställningen. Till redaktionen kommer fortfarande fler konspiratoriska teorier och försök till misstänkliggöranden av Kvinnohistoriskt museums verksamhet än övriga museer i Umeå och inför valet går moderater åter ut med löften om nedläggning, tätt uppbackade av Sverigedemokrater som vill använda museilokalerna till förskoleverksamhet.

Även om inget borde förvåna i politiken i dag, är det tack och lov svårt att se en nedläggning realiseras – ingen röd skylt för backlash således, däremot fula plåtskador på den historiska mur som löper vidare mot framtiden.

SARA MEIDELL

 

Bli först att kommentera

Välkommen nyordning på operan

Av , , Bli först att kommentera 1

Tre chefsavhopp på kort tid är i de flesta fall signal för en verksamhet i kris – men det besked om operachefens avgång som på måndagen krönte tidigare avhopp på både musikchefstjänsten och chefdirigentsposten, är snarare ett välkommet hälsotecken.
Efter nio år är det hög tid för skifte i ledarskap vid vilken stor kulturinstitution som helst och beskedet om ny organisation lugnar också den oro som eskalerat under våren kring Norrlandsoperans framtid. Ett känt ekonomiskt tufft läge, nämnda chefsavhopp, den förvirrade processen kring nedläggning av Made och de signaler om en konstnärligt falnande djärvhet som nått VK kan nu avläsas som delar av en verksamhet under pågående intensiv nyorientering.
Att Kjell Englund kliver av i samband med denna välbehövliga omorganisation tecknar en värdig och logisk sorti för en chef som kan blicka tillbaka på en rad framgångar och som lämnar efter sig en opera i gott skick, med bevarad konstnärlig spets och tyngd efter händelserika och utmanande år.

När Kjell Englund tillträdde 2009 hade alliansregeringens nya kulturpolitik just sjösatts, den regionaliseringsprocess som senare skulle bli hårt kritiserad för att dränera länskulturinstututionerna. Samtidigt stod det klart att Umeå fått värdskapet för det europeiska kulturhuvudstadsåret 2014, ett år som Norrlandsoperan genomförde succéartat innan ett omfattande renoveringsarbete följde – allt detta med oförändrade förväntningar på konstnärlig förnyelse och fyllda publikplatser, samtidigt som lågt hållna statliga anslag fortsatt fräta på resurserna.
Att ett kombinerat vd-uppdrag och konstnärligt ledarskap varit det mest gynnsamma för att ta en opera genom dessa omfattande och komplexa processer, både organisatoriska och konstnärliga, framstår som vettigt. Lika vettigt verkar det dock, inför de helt nya utmaningar som väntar och i ett helt nytt ekonomiskt läge, att dela upp och dubblera ledarskapet – att freda konsten från pengarna så att säga.
Att det sker nu, med viss marginal till höstens val är också bra. Sverigedemokraternas förslag som häromveckan presenterades om att låta Norrlandsoperan bära mer av sina egna kostnader representerar visserligen en kulturpolitisk ytterlighet, men tecknar ändå konturerna av den fientlighet mot en utpekad elitkultur som ingår i en vidare bild av framtida utmaningar. Och oavsett valresultat finns dessvärre inget som tyder på annat än en fortsatt hård verklighet för länskulturinstitutionerna – vilket understryker vikten av att skyndsamt säkra en stark organisation.
Att Norrlandsoperan går samma väg som Västerbottensteatern, som så sent som häromveckan berättade om samma nyordning med ett uppdelat ledarskap, är värt att notera. Förhoppningsvis visar sig den konstruktion som de två tunga länskulturinstitutionerna nu väljer att satsa på också vara den vi i framtiden kommer att blicka tillbaka på som en framgång i ett läge av stora utmaningar.

Samtidigt ska utmaningarna som kommer med två chefsstolar inte förnekas. En fin balans behöver uppnås av å ena sidan en ömsesidig respekt inför den andres ansvarsområde, å andra sidan en viss stridslystnad chefer emellan.
Från vd krävs kunskap om de specifika villkor som präglar konstnärligt skapande, en insikt om konstnärliga processers långsiktiga utdelning och behovet av att ta höjd för konstnärlig risk – men också en krass ekonomisk klarsyn, som i sig blir en skyddsfaktor för konsten genom att svart på vitt visa på det glapp som ständigt hotar mellan behov och tillgångar.
Förhoppningsvis visar sig den nytillträdda vd:n Anna Göransdotter Höög matcha dessa kvalifikationer, och förhoppningsvis kan hennes ledarskap i sin tur matchas mot en konstnärlig ledare som utmanar både budget och konstnärliga ramar – som kan fortsätta knuffa Norrlandsoperan ut i ständig förnyelse.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera