Tre chefsavhopp på kort tid är i de flesta fall signal för en verksamhet i kris – men det besked om operachefens avgång som på måndagen krönte tidigare avhopp på både musikchefstjänsten och chefdirigentsposten, är snarare ett välkommet hälsotecken.
Efter nio år är det hög tid för skifte i ledarskap vid vilken stor kulturinstitution som helst och beskedet om ny organisation lugnar också den oro som eskalerat under våren kring Norrlandsoperans framtid. Ett känt ekonomiskt tufft läge, nämnda chefsavhopp, den förvirrade processen kring nedläggning av Made och de signaler om en konstnärligt falnande djärvhet som nått VK kan nu avläsas som delar av en verksamhet under pågående intensiv nyorientering.
Att Kjell Englund kliver av i samband med denna välbehövliga omorganisation tecknar en värdig och logisk sorti för en chef som kan blicka tillbaka på en rad framgångar och som lämnar efter sig en opera i gott skick, med bevarad konstnärlig spets och tyngd efter händelserika och utmanande år.

När Kjell Englund tillträdde 2009 hade alliansregeringens nya kulturpolitik just sjösatts, den regionaliseringsprocess som senare skulle bli hårt kritiserad för att dränera länskulturinstututionerna. Samtidigt stod det klart att Umeå fått värdskapet för det europeiska kulturhuvudstadsåret 2014, ett år som Norrlandsoperan genomförde succéartat innan ett omfattande renoveringsarbete följde – allt detta med oförändrade förväntningar på konstnärlig förnyelse och fyllda publikplatser, samtidigt som lågt hållna statliga anslag fortsatt fräta på resurserna.
Att ett kombinerat vd-uppdrag och konstnärligt ledarskap varit det mest gynnsamma för att ta en opera genom dessa omfattande och komplexa processer, både organisatoriska och konstnärliga, framstår som vettigt. Lika vettigt verkar det dock, inför de helt nya utmaningar som väntar och i ett helt nytt ekonomiskt läge, att dela upp och dubblera ledarskapet – att freda konsten från pengarna så att säga.
Att det sker nu, med viss marginal till höstens val är också bra. Sverigedemokraternas förslag som häromveckan presenterades om att låta Norrlandsoperan bära mer av sina egna kostnader representerar visserligen en kulturpolitisk ytterlighet, men tecknar ändå konturerna av den fientlighet mot en utpekad elitkultur som ingår i en vidare bild av framtida utmaningar. Och oavsett valresultat finns dessvärre inget som tyder på annat än en fortsatt hård verklighet för länskulturinstitutionerna – vilket understryker vikten av att skyndsamt säkra en stark organisation.
Att Norrlandsoperan går samma väg som Västerbottensteatern, som så sent som häromveckan berättade om samma nyordning med ett uppdelat ledarskap, är värt att notera. Förhoppningsvis visar sig den konstruktion som de två tunga länskulturinstitutionerna nu väljer att satsa på också vara den vi i framtiden kommer att blicka tillbaka på som en framgång i ett läge av stora utmaningar.

Samtidigt ska utmaningarna som kommer med två chefsstolar inte förnekas. En fin balans behöver uppnås av å ena sidan en ömsesidig respekt inför den andres ansvarsområde, å andra sidan en viss stridslystnad chefer emellan.
Från vd krävs kunskap om de specifika villkor som präglar konstnärligt skapande, en insikt om konstnärliga processers långsiktiga utdelning och behovet av att ta höjd för konstnärlig risk – men också en krass ekonomisk klarsyn, som i sig blir en skyddsfaktor för konsten genom att svart på vitt visa på det glapp som ständigt hotar mellan behov och tillgångar.
Förhoppningsvis visar sig den nytillträdda vd:n Anna Göransdotter Höög matcha dessa kvalifikationer, och förhoppningsvis kan hennes ledarskap i sin tur matchas mot en konstnärlig ledare som utmanar både budget och konstnärliga ramar – som kan fortsätta knuffa Norrlandsoperan ut i ständig förnyelse.

SARA MEIDELL