Krönika efter extremvärmen under sommarveckorna 2018:

Så kom den då till sist, svalkan – nätter som inte längre var tropiska, fönster som stängdes på kvällarna. Plötsligt skolstart och vemod i luften, vi återgick till jobb och vi skämtade vid kaffeautomaterna om att det var ju vältajmat, krispigheten, efter kanonsommaren – och för en stund kunde vi nästan finna ett lugn i den synbart vackra ordningen. Hur den onaturliga hettan under våra lagstadgade semestrar så självklart skulle upphöra när vardagen tog vid. Hur det nästan också gick att tänka fram en myndighet, en arbetslinje, en vuxen, vad som helst tryggt och auktoritärt, som snart skulle komma och meddela hela klimathotet avvärjt.

Sommaren 2018 var sommaren då hela världen för en stund flyttade in i våra kroppar – då klimatkrisen trängde sig in helt nära, in i våra överhettade blodsystem. Sommaren 2018 var sommaren då vi friskrevs från det moraliska valet att ta en flygresa till 30-gradig värme, eftersom hettan i stället tagit en charter till våra breddgrader, sommaren då vi i stället fick konsekvensen av en ohållbar livsstil serverad rakt in i våra gulnade villaträdgårdar. Grillförbudet, som i sin blixtbelysning av klimatkrisens epicentrum av livsstil, privilegier och ovilja till uppoffringar, inte ens den mest intelligenta klimatlobbyist hade kunnat tänka ut.

Sommaren 2018 var sommaren då vädret från att vara en kollektiv lingvistisk angelägenhet, ett socialt kitt i vardagens snabbköpsköer och fikarum, i stället blev en kollektiv kroppslig erfarenhet.
I extremvärmen blev vi samma kropp. Förundrat förvånade njöt vi av värmen, av att sömlöst vandra upp och ner ur ljumma hav. Senare pratade vi om rädslan som stegrades, som hovrade likt brandhelikoptrarna över oss. Om hur de eviga kvällsdoppen som blev möjliga, också gav känslan av att naivt förhäxad stirra in i atombombens sken, känslan av att aningslöst dra fram campingstolar för att beskåda den dramatiska apokalypsens himlar. Magiska sommarkvällar, undergången som fiktion, en stor utomhusbio nästan.
Och medan rapporter från bränderna med sina evakueringar, plötsligt så nära, gav en föraning om kommande folkförflyttningar och migration i klimatkrisens snara framtid, kunde vi alla, under de nätter som vägrade ge svalka, också rent fysiskt förnimma klimatkrisens klaustrofobi. Så här känns det när systemen kollapsar, när du överhettad söker svalka men ingenstans har att fly.

Svalkan kom, liksom vardagen snart. Solbrännor bleknar, kroppsminnen av hettan likaså och när vi snart skriver minnet av sommaren 2018 ligger ett kyligt stråk av fara i att vi bara kommer minnas den som ett märkligt undantag.
När Facebook om ett år påminner oss om sommaren 2018 är det bilderna lösryckta från den fysiska erfarenheten vi ska se; hur vi grillade, ändå, hur vi lyckliga badade med barnen ända in i evigheten.
Därför – låt oss stanna i våra kroppar ännu ett tag. Låt oss skapa det bästa sommarminnet med utgångspunkt i sommaren 2018 som just ett undantag; sommaren då det blev hettan och inte en lindrande svalka som fick oss att bli klara i tanken. Sommaren som fick mynna ut i en höst då vi återvände ut i världen med våra kroppars nya erfarenheter och gick mot valdag med tyngre laddade krav på en politik med kraft att omedelbart kyla ner en akut överhettad värld.

SARA MEIDELL