Larmen om ett politiserat kulturarv överdrivet visar en ny rapport – däremot finns skäl att bekymra sig för själva kulturarvsdebatten.

Buskspel, kvaddans, stångstötning och spontansång med Sverige-vänner – en dålig parodi på en Sverigedemokratisk kulturfestival den politiskt brinnande sommaren 2018? Icke – en helt autentisk Sverigedemokratisk kulturfestival den politiskt brinnande sommaren 2018.
Okej, inte riktigt, festivalen arrangerades inte av SD utan av den kulturkonservativa kulturföreningen Gimle – men belägen ett stenkast från pågående sommartal av partiledare Jimmie Åkesson i Sölvesborg och med hög representation av SD, inte minst i programpunkterna, satte partiet sitt otvetydiga signum.

Bland annat kunde SD:s ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt utmanas i spelet näverbräda, medan SD:s gruppledare Mattias Karlsson medverkade med lektioner i folkdansen ”väva vadmal” och föreläste om svenskarna som naturfolk – och om bilder av sommarens bränder blev emblem för ett miljöhot som till sist briserat, framstod nyhetsrapporteringens bilder från festivalen lika emblematiska för ett annat hot som legat på tillväxt under ett antal år. En Sverigedemokratisk kulturpolitik, nu alltså förkroppsligad och oåterkallelig, driven av samma underliggande vrångbilder och faktaförnekelser som i partiets hållning i klimatfrågan.
Kvaddans? En färöisk tradition visserligen, men varför inte, i det hopkok från skilda tidsepoker och regioner som väl bäst beskrivs som en form av nationalistisk kulturappropriering, men som SD beslutat stämpla som ett autentiskt kulturarv.

Precis som i fråga om miljöhotet, om vi drar liknelsen vidare, har larmen duggat rikligt i fråga om den kulturpolitik vi kan förvänta oss vid ett Sverigedemokratiskt maktövertagande. Många insiktsfulla inlägg i senare års debatt har sökt rikta ljus på vilka strukturer i kulturen vi lämnar över vid ett regeringsskifte och varnat för hur en Sverigedemokratiskt kulturpolitik motståndslöst skulle kunna sättas i verket vid försvagade institutioner.
Ett viktigt spår har handlat om att värna de resurser som SD vill inskränka till samtidskulturen, ett annat om att förhindra självcensur och tystnad hos enskilda konstnärer som hotas och trakasseras av högerextrema krafter. Tyngst har dock frågan om kulturens påstådda politisering vägt: den högst befogade oro som uttryckts över följderna av att lämna över kulturinstitutioner och kulturarvsfrågor där en politisk agenda tillåtits bli styrande, i händerna på ett parti som med kulturen som redskap vill främja ”den nationella identitetens bevarande.”

Debatten om kulturens påstådda politisering har samtidigt varit den snårigaste och svåraste att överblicka, med spår som gått vidare in mot andra stora debatter, om statlig styrning inom andra fält, eller om identitetspolitik och normkritik. Därför är det med stort intresse man tar emot den rapport som nyligen lades fram i ämnet. ”Museerna i skottgluggen” är rubriken på Mika Handelman-Nielsens undersökning, utförd inom The Unstraight Museum, utifrån den kulturarvsdebatt som pågick i media 2016-2017, i syfte att kartlägga vilka argument som förekom i debatten och vilka som deltog.

Handelman-Nielsen blottlägger fyra spår i debatten, som sammanfattningsvis handlar om att kulturarvet är överpolitiserat, att hantering av samlingar brister och att fel sorts vetenskapssyn präglar kulturarvsfältet och museerna.
Att i detalj redogöra för de många inlägg som tas in i analysen av denna komplexa debatt låter sig inte göras, men flera av de slutsatser Handelman-Nielsens drar bör uppmärksammas. Som de resurser som de skribenter som framfört åsikter om en hotande överpolitisering av kulturarvet haft tillgång till – flera har varit knutna till nyhetsbyråer med stort genomslag och debatten har därtill dominerats av skribenter med fast koppling till tidningarna. Eller att kopplingar till tankesmedjan Timbro varit påtagliga hos de ledarskribenter som drivit frågorna, liksom att de tidningar vars ledarskribenter varit aktiva i att föra opinion om ett hotat kulturarv varit borgerliga, moderata/konservativa och liberala.

Mest uppseendeväckande är dock hur rapporten visar att debattörer i sin iver att belägga teserna om en överpolitisering, något man menat styrts av en normkritisk och identitetspolitisk agenda, inte bara avvisat en förståelse av kulturarvet som något som befinner sig i rörelse, utan också systematiskt avfärdat invändingar baserade på fakta och forskningsläge, framförda av kulturarvsprofessionella. En debatt byggd på skribenternas ”egna fakta”, som professorn i arkeologi Anders Högberg konstaterade i en granskning presenterad i Respons 2/2016, ”Museidebatt med åsikter utan vetenskaplig grund”, som Handelman-Nielsen lyfter fram i sin rapport.
Utgår man från Handelman-Nielsens undersökning är larmen om politisering alltså uppblåsta. Som rapportförfattaren skriver; ”hade debattörerna lyssnat till museiprofessionella och till den forskning som finns, hade debatten kunnat avblåsas innan den tog fart.”

Detta lugnar oron inför vad en Sverigedemokratisk kulturpolitik skulle kunna ställa till med om partiet i framtiden skulle få inflytande över kulturarvsinstitutionerna.
I stället tecknas dock bilden av en faktaresistent kulturdebatt – vilket är minst lika oroande i fråga om de demokratiska utmaningar vi står inför.

Sara Meidell