Vänsterpartiets Jonas Sjöstedts hyllande i Expressen av Sara Lidman-tunneln ”Lev!” uppmärksammades av många under valrörelsen. ”Ett kongenialt vänsterideologiskt konstverk som ingen kan undvika”, skrev Jens Liljestrand också, vars tidning ombett partiledarna att ur konsten välja sina Sverigebilder. Må så vara, men frånsett det och frånsett Sjöstedts argument för verkets kvaliteter i egen rätt, rymdes i hans motivering också en vacker appell för den offentliga konsten: gång- och cykeltunneln som en symbol för ett Sverige som säger ”att samhället är till för oss som bor här och att alla har rätt till konst och kultur i sin vardag.”

Sådana politiska brandtal till kulturens försvar är förstås nåderika att höra – men vill man ändå lägga in ett bittert stråk kan konstateras att gångtunneln ”Lev!”, det 170 meter långa verket invigt 2012, utöver alla sina symboliska kvaliteter också är en markör för var den offentliga konsten har lättast att finna fästytor: i de expansiva städerna. Där det investeras och där det byggs, där nya gator och torg breder ut sig, är också där som de offentliga utsmyckningarna står tätast och där nya konstverk beställs. Ju glesare befolkning, desto glesare den offentliga konsten – också per capita, gissningsvis, i en glesbygd där sviktande kommunbudgetar och låg grad av byggande håller inköpen på sparlåga.
”Lev!” står skrivet i lysande bokstäver i Umeå, det urbana undantaget i norr – men hur långt ut i järnvägssystemet gäller detta för vår offentliga konst? Hur efterlevs partiledare Sjöstedts önskan om rättighet till konst och kultur i vardagen för medborgaren på orterna där tågen inte längre stannar?

Frågorna aktualiseras av lördagens jubileum i Vännäs, där 20-årsfirandet av konstverket ”Hägring” i dag äger rum, med tal och musikuppträdanden. Som älskat landmärke och starkt bidrag till Konstvägen Sju Älvar är Kent Karlssons glaskyrka en symbol för ett initiativ av bästa sort för att förse landet med konst – och är också ett av de konstverk i projektet som klarat naturens påfrestningar bäst, nu alltså med en dubblering av de tio år som verket enligt det ursprungliga uppdraget anmodades hålla. Kämpigare har andra verk haft det: ett par av de ursprungliga har hunnit bytas ut efter större slitage, närmast på tur möjligen Ulf Rollofs Eldsoffa i Vännäs, som hårt åtgången av ett nordligt klimat kan stå inför avinstallation.

Att väder och vind belastar offentliga verk, och i högre grad så i skog och mark än i stadsmiljöer, är inget märkligt – men frågorna detta väcker, om finansiering av underhåll och tänkbara nytillskott längs vägen, är värda att lyfta en nivå högre, symboliska som de är för utmaningar som gäller i Sveriges övriga periferier, för den offentliga konsten.
Konstvägen Sju Älvar kan tecknas som en stark men ändå skör konstruktion.
Å ena sidan, det sympatiska upplägget, med fem kommuner sammanknutna under styre av en ideell förening med vardera kommun som bidragsgivande och ansvarande för underhåll och tillsyn av de verk som står installerade inom sitt område – allt detta gynnsamt för ett geografiskt hållbart och brett engagemang. Å andra sidan – fem kommuner med var sin kommunbudget där varje år konsten ska förmå hävda sig mot vård, skola och omsorg, fem kommuner som förväntas hålla kompetens och personalresurser för inventering av konstverken, uppdrag som kan vara nog svåra för även för större kommuner att klara.
Å ena sidan den ideella föreningens styrka som fri aktör och därmed nödvändig i en vital konstnärlig infrastruktur, med frihet att söka de samarbeten som uppfattas gynna det större uppdraget. Å andra sidan risken att ett lapptäcke av finansiärer med skilda krav på motprestationer på sikt skulle kunna urholka konstnärlig kvalitet och kompetens – en farhåga möjligen förstärkt utifrån det faktum att det konstnärliga råd som stod knutet till projektets första tio verk inte längre existerar.

Konstvägen Sju Älvar blir så ett belysande exempel, dels som det goda exemplet på ett långlivat konstprojekt i glesbygd (i somras tog Konstvägen också ett samiskt kliv ut i en konstled mellan Borgafjäll och Saxnäs, med nya verk av Tomas Colbengtsson och Per Enoksson), men också som en bild av de utmaningar konsten i glesbygd möter i en framtid.
Hur bevara egensinne och särart i en tid där starka krafter söker styra konsten och den fria tanken?
Hur undvika att de offentliga konstverken reduceras till emblem eller varumärken för pressade kommuner i jakt på turister eller nya invånare? Hur säkra långsiktighet för den konst vars djupare värden behöver tid för att verka?

Utmaningarna för tanken till det nedläggningshotade Mannaminne, den nyligen avlidne Anders Åbergs livsverk i Nordingrå, som i kamp för överlevnad aktualiserat behovet av förstärkta statliga insatser för konst i glesbygd – konst av den sort som inte helt enkelt låter sig programförklaras eller projektifieras. Tidigare i år kom också en konkret propå, i en interpellation där Emil Källström (C) efterlyste statligt ansvar för Mannaminne. Svaret från kulturminister Alice Bah Kuhnke, strax innan vi gick in i valrörelse, blev kalla handen – frågan ligger på regional nivå, lät meddelas. Den regionala nivå, ska då tilläggas, som trots den senaste regeringens ofta framhållna ambitioner om ett starkt kulturliv i hela landet (extra marknadsförd bara ett par dagar innan valet med en satsning på 40 miljoner till ett pilotprojekt till stöd för kultur i glesbygd), ändå är en nivå som beskriver ett fortsatt trängt läge ute i landet – inte minst inom bildkonstområdet.

Hur en kommande regering avser att satsa på den regionala kulturen är bara en av alldeles för många ödesfrågor som väntar på sitt svar under de lika ödesmättade dagar vi har framför oss. Men klart är att ett Sverige under kommande mandatperiod är ett Sverige där behovet av konst och kultur känns mer akut än någonsin, i ett vardagsliv som värderas lika högt i varje del av landet.

SARA MEIDELL