Nu sluter sig naturen, allt som växer går ner i vila. Dagarna mörknar minut för minut, hösten är varje år en liten övning i att stå intill döendet. Hur står vi ut, vi som lever kvar?
Ja, ett sätt är att hålla minnet av de döda levande och i höst bär litteraturen ovanligt många sådana kontaktförsök med dem vi förlorat. ”Ett sätt att få vara tillsammans lite till” säger till exempel Marie-Louise Ekman om ”Få se om hundarna är snälla i kväll”, anteckningarna från en tid av svår sjukdom för maken Gösta, nu utgivna i bokform ”så vi kan fortsätta samtalet”, som änkan säger. En sårigare desperation ryms i Naja Marie Aidts bok om sonen som dog i en drogpsykos, medan Jonas Gardell tar omvägen via fiktionen i sin roman om en bortgången älskad mor – men en gemensam önskan lyser igenom, av att skriva fast ett minne, av en människa, en tid, av hur allt var, vilka vi var. Att inte glömma.

Dagarna mörknar, böckerna om de döda är många i höst och i ett särskilt smärtfält ställer sig utgåvorna om de mördade kvinnorna. I populärkulturen och fiktionen är hon en ständigt närvarande ikon, en säljfaktor inte bara i kriminalgenren utan också som emblem i allt från reklam till modeindustrin – men i höst kommer två böcker där två av verklighetens mördade kvinnor får tala tillbaka. I november boken om Kim Wall, där stjärnjournalisten tecknas som människa och yrkeskvinna i helfigur genom sina föräldrars minne: ett oumbärligt korrektiv till en historieskrivning där mediernas fixering vid gärningsmannen och mordets alla vidrigheter annars hade kunnat överskugga hennes minne.

Redan utkommen och väl mottagen är boken om ett annat av vår nära samtids mordfall, lika grymt och med samma mediedramaturgi som i fallet Kim Wall; styckmordet på Catrine da Costa 1984, som i fiktionens klädnad i Sara Stridsbergs ”Kärlekens antarktis” ges en röst, till sist. Med obönhörlig stämma bestrider romanen det som den döda kvinnan konstaterar blickande ut över sina egna kvarlevor: ”En dag kommer ingenting av det här som jag berättar om att spela någon roll längre, inte ens för mig.”

Det är en omskakande roman och ur läsningen stiger insikten att ja, jag hade glömt, men nu minns jag löpsedlarna och hur ”ingen nyhet hade samma dragningskraft som den om min kropp i vita resväskor den sommaren”, som berättarrösten viskar. Och jag minns hur även jag som barn kände en specifik kyla andas genom nyhetsrapporteringen, densamma som i rapporteringen om Helén Nilsson i Hörby några år senare – hennes 10-åriga leende från tidningssidorna, de bestialiska detaljerna och hur jag fortsatte fylla år medan hon aldrig blev äldre.

Jag hade glömt, men minns nu hur morden på Catrine, Helén, i minst lika hög grad som någonsin Palmemordet, präglade min barndom, hur de blev bevisen för att somliga mord förblir ouppklarade – ouppklarade i meningen hur de skrivs in i ett kollektivt medvetande som jag var en del av i egenskap av mitt kön. Ett disciplinerande och latent hot; kom i håg att du är kvinna.
Att inte glömma de döda är ett sätt att stå ut med döendet – men också ett sätt att förstå en tid, hur det var, hur det är. Vi får aldrig glömma de mördade kvinnorna – och vi kvinnor som lever får aldrig heller, tillåts aldrig, glömma att vi är kvinnor, att vissa mord inte får sin gärningsman lagförd, att den döda kvinnokroppens marknadsvärde är konstant, i fiktionen likväl som i en medieekonomi.

När hösten nu krymper dagarna blir åter påminnelsen om det begränsade livsspannet vardagligt påtaglig. Vi slutar kanske inte med de sena löppassen, men förlägger turerna längs upplysta vägar, svingar oss mellan gatlyktornas trygga ljuskäglor, tvingar oss själva att glömma vreden över en villkorad frihet.

Och när hösten 2018 nu markerar årsdagen av den metoo-revolution som tog sin början 2017 i ett uppror över villkorad frihet, är glömska också vad en patriarkal värld längtar efter och som därför måste motarbetas. Om 2017 var revolutionsåret, är 2018 prövningsåret, den tid då samtalet måste fortsätta, för att låna Marie-Louise Ekmans ord.
Möjligen kan den rättegång som i dag inleds mot den så kallade kulturprofilen, det mest konkreta resultatet av metoo-vågen och den DN-granskning som skulle komma att utlösa Svenska Akademiens historiska kris, bli en motor för ett sådant fortsatt samtal – och förhoppningsvis också en rättegång som korrigerar en historia av alltför många ouppklarade brott mot kvinnor, en alltför stor gemensam erfarenhet av det hotfullt disciplinerande i de olösta fallen, i verkligheten eller i fiktionen.

En liten seger redan nu, är den bakvända manöver som Svenska Akademien utfört i sin iver att glömma och gå vidare: de nya stadgar som presenterades i förra veckan, där märkliga formuleringar i syfte att markera mot de oförrätter man menat sig utsatta för i spåren av granskningen nu står inskrivna för historien att ta del av. Så skapar man omedvetet en poetisk balans – för evigt kommer nu budskapen mellan raderna i den nya stadgeskrivningen att peka tillbaka mot krisens upphov: ett sexualiserat förtryck av kvinnor som inte längre ville vara tysta.

Mörkret faller men desto klarare lyser gatlyktornas rundlar längs gångvägar och cykelstråk och det är här vi ser dem stående, löperskorna, de skändade kvinnorna, vi som inte längre står ut med de ouppklarade brotten.
Vi är hon. Kim, Helén, Catrine. Vi glömmer inte.

SARA MEIDELL