Jag möter upp Jonas Hassen Khemiri i Väven över en kaffe strax innan kvällens författarsamtal. Den Stora Bokhösten är över oss, han är en av dess stora affischnamn och gör ett ovanligt långt stopp i Umeå på sin intensiva turné. Go´kväll, tidningsintervjuer och universitetsbesök – det är hektiskt, men en avspänt vänlig hållning speglar en författare som ser scenerna och samtalen som delar i författarlivet att acceptera och omfamna. Entusiasmen, när han berättar om studenter som tidigare på dagen kommit fram och vittnat om betydelsefulla skolbesök av författaren för fem-sju år sedan, blottar också det gyllene stråk som döljer sig bakom branschigt ytliga epitet som ”bokhöst”, eller ”affischnamn”. Böckerna och författarna, i dialog med världen.

Utan agent reser han, en särskild frihet i detta konstateras, och vi pratar vidare om PR-maskinerier och om kommande författarbesök i Väven, där frihetsbegreppet är betydligt mer komplext. Den 17 november gör Maria ”Masha” Aljochina från Pussy Riot ett Umeåbesök för att tala om nya boken Riot Days. Skriven från en fängelsetillvaro där hon fortsatt kämpa mot regimen är biografin en av höstens politiskt mest intressanta och med samma uppmärksamhet mot Babelfåtölj och Vävenscen som Khemiri nu åtnjuter lär den svenska publiken välkomna henne. Om hon tar sig ut ur Ryssland, vill säga: ett OM som utifrån rapporter från förlagsfolk tecknar ett högst realistiskt hot mot den hårt bevakade aktivisten.
Innan vi bryter upp för att äntra scenen pratar vi vidare om kommande turné, Göteborg och bokmässa så klart, det blir bra, säger Jonas Hassen Khemiri. Lika lite som skolbesöken, som en äldre kollega en gång tidigt i karriären varnat för, bör man slentrianmässigt avfärda den, menar han. Visst, det är köerna till Guillou, det är Kiviks marknad – men det är också bra samtal och fina möten, sammanfattar han i utsagor som känns tryggt välbekanta: så här brukade försnacket låta innan Nya Tider kapade debatten.

Ett litet intyg således, på en mässa åter till det normala efter år av undantagstillstånd, när nu den högerextrema tidningen portats? Nej, knappast – 2017 förändrade något i grunden gällande bok- och biblioteksmässan och i strid mot all den sifferexercis som lär följa i redovisningar av ett förväntat högre antal besökare och förlag som inte längre står stympade av bojkotter, står hur som helst en omvärld som är en annan än för ett år sedan. Gränser har förflyttats, ett riksdagsval har genomförts med känt, men oroande ovisst slutresultat och i Danmark sker just nu historiska angrepp mot yttrandefriheten och konsten.
Om 2017 var ett turbulent bokmässeår, med alternativa mässor uppståndna i protest och mässbesökare som tryckte sig mot fönstren i mässhallarna för att följa nazistdemonstrationerna utanför Gothia Tower, så är 2018 året då ett business as usual intensivt eftersträvas. Efter Göteborgs stads beslut på tisdagseftermiddagen ingår inte Nya Tider bland alternativa mässor, som en bild av en ny tids normalitet för mässbesökare att trycka sig mot fönstren för att skåda – men klart är ändå att den offentlighetens gatubild som tecknas utifrån ett vidare perspektiv, är en bild av en yttrandefrihetsdebatt som ännu klyver den litterära offentligheten, av en omvärld där fascismen må portas från somliga arenor, men i stället intar allt fler legitima sammanhang.

Detta blev också plågsamt tydligt i händelserna kring författaren Athena Farrokhzad text ”Brev till Europa”, som debatterats på kultursidorna den senaste veckan, ”en sorgesång över en kontinent i förfall”, som poeten själv uttrycker det, skriven med lånad form av Allen Ginsbergs dikt ”America”.
Publicerad i bland annat Aftonbladet för en månad sedan var det först häromveckan som hätska stämningar piskades upp i sociala medier kring texten, detta sedan högerdebattören Erik van der Heeg raljerat över dikten i ett Facebookinlägg. En förvirrad kommentarsvåg följde, där rasism och plagiatanklagelser flödade – en flodvåg som hade kunnat få ebba ut som ett sorgligt exempel på en nazianstruken fåra av offentligheten, om inte Svenska Dagbladet hade sanktionerat den förryckta debatten med en uppföljande artikel med rubrik ”Farrokhzads Europa-dikt – plagiat eller parafras?”. Ett närmast parodiskt exempel på en högerextrem strategi för att kväsa det fria ordet; att slå ner på parodin, parafrasen – samtidigt en händelse som kan sorteras in i raden av attacker mot Farrokhzad som författare och som rasifierad som ickevit, där bland annat hennes arbetsplats Biskops-Arnös författarskola tidigare blivit ansatt.
”Jag svarar inte när dumheten kallar”, skriver hon i ett inlägg på Facebook ett par dagar efter SvD:s text och sedan Aftonbladets Åsa Linderborg också tvingats försvara diktpubliceringen.
”Det är svårt att bemöta misstänkliggöranden, utan att samtidigt bidra till att de legitimeras”, skriver Farrokhzad, men berättar också hur hon sett sig tvingad att skapa sig överblick, inte bara över reaktionerna på inlägget utan också sin egen ekonomiska situation, för att utifrån det kunna bedöma hur länge till hon kommer att kunna skriva i det här landet. Ett konstaterande som isande tydligt gör klart att det inte bara är i Pussy Riots Ryssland, eller i ett public service-slaktens Danmark, som de faktiska konsekvenserna av en högerextrem agenda visar sig – ord att ta på mycket stort allvar hos alla som betraktar och vill fortsätta betrakta vårt land som fritt.

Under författarsamtalet med Jonas Hassen Khemiri kommer vi in på erfarenheter av att hudfärg betyder utsatthet och vi talar om den numera legendariska texten Bästa Beatrice från 2013, då papperslösa jagades i projektet Reva. Hassen Khemiri berättar hur han gick hemma pappaledig och gungade sin ettåring och väntade på att någon skulle skriva till protest mot vansinnet – och hur han till sist, ur ren desperation och förvåning över att ingen annan reagerade, satte sig och författare det öppna brev till justitieministern som inte bara öppnade ögonen för den brutala glidningen i människosyn, utan också blev en bekräftelse på att det fanns ett utrymme i offentligheten för de nödvändiga, akuta, orden.
Att en rasprofileringens verklighet sedan dess har ökat behovet av motröster och motreaktioner är klart – men hur länge till får de offentliga arenorna, en fri press, konsten, stå fria för skrivande och tänkande människor att göra sådana instinktiva insatser, bjuda motstånd? Hur säkrar vi deras skydd i yrkeslivet och i en verklighet som blivit fysiskt hotfull?
Efter samtalet blir det signering i all hast innan hemresa och när jag lämnar Väven undrar jag lite stressad om den ringlande kön ska hinna betas av innan flygtaxin anländer.
När jag en stund senare cyklar ner till Ica dånar flyget över mitt huvud och jag tänker; hoppas det gick bra, att han hann med. Att det aldrig ska vara för sent för författarna och för orden att flyga fritt till nästa möte, nästa nödvändiga samtal.

SARA MEIDELL