Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

En konstkritik som snubblar på sina egna fötter

Av , , Bli först att kommentera 0

I förra veckan föll domen i det uppmärksammade fallet Saga Berlin – konstnären som 2016 lät några graffitimålare utsmycka en tom utomhusbassäng i Stockholm i en akt som ställde frågor om rätten till det offentliga rummet. Målningen skulle senare tas bort, hävdade konstnären i rätten, men dömdes trots det till ett skadestånd på 280 860 kronor.
En snabbt initierad swishinsamling lär skona Berlins privatekonomi, men fallet demonstrerar ändå ett konstnärligt risktagande med en verklig prislapp. Således i stark
kontrast till en annan gatukonstnärs spektakel nyligen, Banksy, som inför en auktion lät strimla ett av sina egna verk – en ”kupp”, men helt utan risk och i stället för förlust en värdeökning på verket ifråga.

Detta om gatukonstnärerna – men hur står det till med risktagandet vid våra konstinstitutioner? Finns det plats för det på riktigt störande och stötande på gallerierna, vid de offentliga museerna och konsthallarna?
Frågan är ständigt aktuell, men har på senare år fått skjuts genom debatten om ett politiserat kulturliv – och i en verklighet där kulturen står under fortsatt press, ekonomiskt och politiskt, finns varje skäl att fortsätta hålla frågan om utrymmet för konstnärlig risk och frihet levande.

Den nyöppnade Modernautställningen kan förhoppningsvis bli vitaliserande för en sådan diskussion och redan en vecka efter öppning har tydliga positioner intagits till denna inventering av den svenska samtidskonsten. Engagerande, angelägen och komplex, har de hyllande omdömena lydit, medan skeptikerna framhållit en politiskt korrekt utställning som skriver besökaren på näsan i sin paketering och lansering. Ett intressant stråk att följa vidare finns i denna kritik: är övertydligheten möjligen en smitta som följer på de krav på detaljerade projektansökningar och varumärkesbyggande som konstnärer tvingas ägna sig åt i entreprenörernas tidevarv – och hur kan i så fall det prövande anslaget och det tvetydiga värnas? Kort sagt, om man så vill; hur befria konsten från text?

Intressant att konstatera här, är att även konstkritiken kan snubbla på sina egna fötter i samma landskap. ”Här tas inte en enda risk”, skriver till exempel Nils Forsberg i Expressen i sin recension, och blickar nostalgiskt tillbaka på Modernautställningen 2006, då Dorinel Marc skapade kontrovers med att bjuda in den i dag nationalistiskt anstrukna målaren Markus Andersson. ”Ingenting är i närheten av att vara så obekvämt i år” skriver Forsberg – utan tillstymmelse till reflektion över hur han bara ett par meningar tidigare sågat Anders Sunnas verk, där urfolksrättigheter korskopplas med bilder på män i naziuniformer. Obekvämt? Ett djärvt risktagande? Nej, bara ”riktigt fel” och ”bortom all sans”, enligt Forsberg.

Ett oavsiktligt inlägg i debatten om konst, text och risk, så gott som något, således – och en fingervisning om att vi även framöver sannolikt behöver rikta blicken bortom både konsthallarna och kultursidorna för att se var det verkliga risktagandet äger rum.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Jazzfestivalen – en kvinnokamp

Av , , 1 kommentar 1

Det var på Norrbyskär en dag i somras som jag senast såg Birgit Lindberg på scen – ett vackert möte med Frida Selander ägde rum där bland annat ett spirituellt mellansnack kom att stanna kvar. Frida, med sin språkliga virtuositet och så Birgit, så stark och självklar i sitt stilla konstaterande att hon egentligen inte trivs så bra på en ö. Jag minns att jag tänkte: Birgit, du ska inte heller vara på en ö, du ska vara i markkontakt och i närkontakt med världen – och när årets hedersgäst presenterades blev tanken från då bekräftad. Detta är hela världens artist och festivalledningen hade inte kunnat göra ett bättre val för sitt jubileum.

När jazzfestivalen i årets upplaga fortsätter det 50-årsfirande som inleddes i fjol råder en på flera vis annorlunda höst. Metoo har hänt och i dess spår har ett Nobelpris ställts in, detta bland annat med följden att den traditionsenliga irritationen över en prishistorik av manlig dominans uteblivit. Desto mer uppmärksamhet till övers således, att rikta mot jazzfestivalens historik av hedergästutmärkelser, där dessvärre nobelmässig kvinnlig underrepresentation råder.

”Jazzens hedersMÄN” löd rubriken på den krönika av VK:s Erica Sjöström som inför 2004 års upplaga påtalade en obalans som då var flagrant. Av totalt 30 hedersgäster hade då endast en kvinna korats – 3,3 procent, konstaterade Sjöström och föreslog en lång rad briljanta svenska musiker av kvinnlig kön som kunde bidra till att rädda heder åt festivalen.
Att Birgit Lindberg nu blir den tredje av dessa förslag speglar att mycket hänt – och det faktum att festivalen på nätet bara redogör för de senaste femton årens hedersgästskap kan väl i någon mån också ses som en önskan att slippa belastas av tidigare historia av mansdominans (även om det fortfarande haltar, med blott 6 av 15 kvinnor sedan 2003).
Instinkten är begriplig, att vilja blicka framåt – men fortsatt förändring kräver samtidigt att kraft kan hämtas ur en vidare historik, där jazzfestivalen i ett större sammanhang ändå måste betraktas som en progressiv kraft i en vidare och historiskt ”tokgubbig genre” som Erica Sjöström skrev 2004.

Jazzen är en försåtligt konstnärlig sfär på så vis – starkt rotad i modernitet och frigörelse, ändå en traditionellt uttalad mansdomän, där kvinnorna haft rollen som ansikten utåt, medan männen upphöjts som skickliga instrumentalister.
Det finns en stor komplexitet i detta – å ena sidan har jazzens subversiva dimension också kunnat tas i bruk av kvinnor i någon utsträckning, där mer plats kunnat skapas än i till exempel popmusikens snävare ramar för kvinnlighet. Å andra sidan, som den mera högkulturella genre jazzen rört sig mot, har förlegade strukturer och maktordningar också kunnat maskeras, på samma sätt som blev tydligt genom Metoo, där just kulturens finaste institutioner visade sig dölja graverande sexism och kvinnoförtryck.
Kulturjournalistiken har här sin beskärda del i ansvaret, där kultursidornas stelare traditioner jämfört med nöjesjournalistikens, nog bidragit till att vidmakthålla en obalans, med en kritik och stilistik tyngd av historiskt smolk och skräp.

Behovet av historisk tillbakablick påkallas dock inte bara av nödvändigheten att skåda den ojämlikhet som varit. Lika viktigt är förstås att se och lyfta fram hur ett strategiskt och medvetet arbete för förändring ger resultat över tid, vilket Umeå Jazzfestival är ett fint exempel på – den kombination av mer instrumentella grepp och riktade satsningar och den mera organiska utveckling som följer därpå, när fler kvinnor intar scenerna och blir förebilder för nya generationer.

Att Umeå jazzfestivals årslånga 50-årsfirande sammanfaller med det år som metoo svallat över världen, rymmer därför en vacker och uppfordrande symbolik.
Och när jag i DN helgen innan festival tar del av en nykonservativ, nyreaktionär hyllning till ”huskvinnan” – en skymf mot all den briljans och kvinnlig styrka som årets hedersgäst står för – så är jag extra tacksam över att vi snart får se Birgit Lindberg inta scenen på nytt. Som en fysisk påminnelse om att aldrig lämna de utrymmen som en gång vunnits.

SARA MEIDELL

1 kommentar

Ja, vi behöver fortsätta prata om klimakteriet

Av , , Bli först att kommentera 1

Kroppen en vända till alltså – ja, faktiskt. Så länge klimakteriet hägrar med en vision om att få bli lite mer gubbe behöver samtalen bli fler, inte färre.

För ett år sedan stod vi mitt i starten av metoo och som i en blinkning till den flodvågskänsla som då rådde kommer nu höstens stora samtalsämne inom fältet kvinnor, kropp, gränser och makt. Ja, det är förstås klimakteriet jag pratar om – precis som SVT, DN, Sveriges Radio gör, med specialsatsningar och långläsningar. Plötsligt är det essäer och antologier överallt, det är blodvallningar, sömnstörningar, skamgränser som krossas. En synkroniserad attack? Ett nytt spirande frigörelseprojekt?
Nej, inte nödvändigtvis. Att många pratar om samma sak samtidigt är också ett stråk i en strikt kommersiell medielogik – och att kvinnokroppen står i centrum för samtal kan snarare än frigörelse signalera det direkt motsatta.

Det menade till exempel Gunilla Brodrej i Expressen i sin recension av Malin Jacobson Båths serie ”Klimakteriet – det ska hända dig med” (12/10). Kroppen ett varv till alltså, suckade Brodrej inför denna ”en beskäftig mix av Fråga doktorn, Aktuellt, Kulturnyheterna och Amelia” – och visst kan man lätt känna leda över att kvinnokroppen åter släpas ut i medieljuset på ett sätt som hade varit otänkbart kring den manliga övergångskroppen, i tonfall och tilltal som inte står de raljanta skämtböckerna om klimakteriehelvetet långt efter.

Å andra sidan – att ett program om sjunkande testosteronproduktion, gubbmagarna, håravfallet, ter sig så omöjligt bevisar ju bara att kvinnokroppen är offentlig och politisk på ett sätt som markerar en underordning gentemot männen. Vilket tillsammans med det faktum att klimakteriet fortfarande avhandlas så spretigt och infantilt – även om ämnet långt i från är så tabubelagt som de mediala frontfigurerna just nu vill göra gällande – ger argument för fler, inte färre, tv-program, essäer. Fler samtal, som lyfter klimakteriet till en fråga som till sist kan slippa illustreras med lysande livmödrar eller avhandlas i höhöig form i litteraturens skämtsektion.

Att kvinnokroppen är politisk, att det är genom att kontrollera kvinnors kroppar och sexualitet som en underordning kan vidmakthållas, gör att kroppen blir central också i ett övertagande av makt. Vi har ett försprång här, som bör utnyttjas – för det faktum att våra kroppar är offentliga och politiska alltsedan vi föds, gör också att vi sedan unga år lärt oss att prata kropp med en analytisk distans som män inte fostras till i samma utsträckning. Detta hemliga vapen bör vi noga vårda – för det är genom att prata kropp i trygga rum, när ingen skrattar, dömer eller kränker, som vi skapar insikt om strukturerna.
Klimakteriet är ännu inte ett tema i mina kretsar – men samtalen börjar och slutar ändå nästan alltid i kroppen. Hormonerna, menscyklerna, livsledan och euforin, hur ägglossningar och pms ritar in sina intrikata kartor för relationer och reaktioner i det privata och i våra yrkesliv. Genom att prata kropp mäter vi ut vårt livsutrymme och mobiliserar motstånd – hur kan vi på bästa sätt vara lojala med våra kroppar? Hur mycket nedstämdhet och ilska är rimligt att sätta på hormonernas konto och hur mycket på den patriarkala världsordningen?

På samma vis speglar klimakterieberättelserna också ett livsutrymme – inte minst HUR vi pratar, vilket är vad Gunilla Brodrej pekar ut som problematiskt i den pågående vågen: de klimakterieberättelser som skrivs fram med synen på kvinnan som sexuellt objekt som resonansbotten. Utifrån denna förståelse blir klimakteriet en störningsfaktor i den tvåsamhetsnorm där kvinnans skönhet och sexualitet är en avgörande komponent, när klimakteriet, lyder andemeningen i kritiken, i stället borde få tecknas som en frizon, till sist.
Denna bild, alternativet, är å andra sidan syrerik så det räcker, det stora vida fält av icke-kropp, icke-hormoner som presenterar sig – tänk, att till sist slippa vara fånge i ett cykliskt hormonfängelse. Slippa vara ett sexuellt villebråd, någon som utstrålar en könsdoft som män likt Kulturprofilen detekterar som svaghet, som Kerstin Ekman skrev i en isande destillerad text i DN (14/10) i samband med årsmärket av metoo.
Samtidigt lyser smärttråden obönhörligt, till världshistoriens alla kvinnliga flyktförsök från förtryck, via kroppsligt förminskande – självsvälterskorna, väggblommorna.

I SVT:s klimakterieserie talar Elisabeth Ohlson Wallin vackert om sin nyfikna längtan efter förändringen – kanske blir hon mer lik en gubbe nu, skriver Brodrej i sin recension och fyller på med egna post-klimakteriedrömmar om ny frihet i det icke-fertila. Att få gå i pappakläder, tälta i fjällen.

Att bejaka gubben – ja, det kan förstås vara en målbild, låt vara att den lånar symbolik och kraft ur en patriarkal överordning.
Ett minne kommer för mig, från den korta tid en av döttrarna tränade cheerleading: hur coachen uppmanade de åttaåriga flickorna att ta fram sina gubbröster när hejaramsorna skanderades. Hur jag då tyckte att det var lite mäktigt att höra flocken av taniga flickröster växa och fylla rummet. Hur jag i smyg ändå sörjde att det inte var gumman som var förstavalet för att lyfta taket.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Slarvigt Stockholmsperspektiv till skada för alla

Av , , 2 kommentarer 0

Claes Månsson och TV4 lägger an ett tröttsamt storstadssnävt perspektiv på kultur-Sverige med sin diss av Profilteatern.

Hänförande och magnifik är den La Traviata som gått upp på Norrlandsoperan och en fullträff var också premiärkvällen i lördags: en mix av nyskapande och tradition, just som Verdi-operan. Förstagångsbesökare lockade med gratisbiljetter såsom det anstår ett modernt operahus att satsa. Samtidigt traditionstunga röda mattor, de sedvanliga lokala kändisarna i premiärminglet, samt, förstås – i en parallell till scenografen Linus Fellboms snillrika lek med speglar och illusioner på operascenen – det lika traditionsenliga spanandet efter storstadstidningarnas recensenter. Vilka är på plats? Vilka saknas? Vilka kritiker har tidningarna valt ut och vad månde de skriva hem om? Finns vi? Syns vi? Finns vi om vi inte syns?
Vid operapremiärerna brukar närvaron från nationell media vara hyfsat täckande – och vid kontrollräknande dagarna efter ser prognosen god ut även denna gång. Samtidigt är förstås själva det nervösa spejandet i foajéerna ett alltför tydligt kvitto på en i grunden bräcklig överenskommelse mellan landets kulturscener och riksmedias uppmärksamhet. Ett normalläge av storstadstidningarnas ickenärvaro, oavsett nationell eller i förekommande fall internationell tyngd i det som presenteras. En illusionsakt så framgångsrikt spelad under så lång tid att vi alla gått med på iscensättningen av storstadsscenen som den enda legitima: har det inte hänt i Stockholm har det nog inte hänt, inte helt på riktigt. Likt operans Violetta i sin sjukbädd hör landsorten stadens karneval dansa på avstånd, bakom frostade väggar av glas.

Absurt tydligt blev detta i helgen när TV4 visste att berätta att en ”Helt ny teatergenre når Sverige i vinter” – detta när Scalateatern sätter upp Kvinnan i svart. I mjuk morgonsoffa intervjuades den medverkande skådespelaren Claes Månsson, som trodde sig ha hört att föreställningen satts upp i Örebro, men framhöll Londons West End som sin stora referens. Där, menade Månsson, har konceptet skräckteater framgångsrikt bevisat sin finess och därmed relevans för en svensk publik.
Åter intrycket av illusionsnummer och overklighetskänsla: för ingen gång i intervjun nämndes den uppsättning Umeåpubliken mötte redan 2001, Profilteaterns succéverk och mesta långkörare – inte heller de fördjupningar samma teater gjort i skräckteatergenren, som får varje försök att lansera konceptet som något nytt att falla platt.
Särskilt förbryllande blir det faktum att Scalateatern och Claes Månsson redan för ett par veckor sedan borde ha haft detta klart för sig – då gjorde TT samma förbiseende av Profilteaterns uppsättning, men presterade sedan ett tillägg där tillbörligt credd delades ut. Att Månsson och co antingen inte brytt sig om att notera detta eller valt att ändå förbigå saken i nya intervjuer är lika beklämmande som förklaringsmodeller – en missprydande slarvighet eller helt enkelt ignorans.
Ändå vore det orätt att gå alltför hårt åt Scalateatern eller TV4, när det är de genomgående och generella strukturerna som utgör problemet. Operapremiärerna må få sina recensioner, men i allt övrigt är storstadsdogmen rigid – medier och kulturvärld i armkrok, dansen går i ring, blicken mot centrum och ryggen vänd mot en utpekat ointressant periferi.

Umeås kontaktytor och nätverk med ett globalt kulturellt fält borde göra den uppmärksamhet som Stockholm ägnar oss ovidkommande – men så länge makt och tolkningsföreträde, med åtföljande reell resursfördelning, utgår från detta centralperspektiv, har vi att fortsätta speja efter storstadsrecensenter på premiärerna. Mejla och ringa in rättelser när storstadsteatrarna och riksmedia slentrianmässigt glömmer vidvinkelseendet.
Förnedringen i detta har landsorten sina strategier för att hantera – men frustrerande är ändå att konstatera det faktum att både centrum och periferi lider skada av en obalans i representation. Hela landet behöver synas i de sammanhang där makt och resurser fördelas. Och för att inte stagnera behöver Stockholm å sin sida få del av internationellt intressanta händelser i landet, ta del av den lilla ortens erfarenheter och kvaliteter för kulturskapande och kulturupplevelser.
I en rapportering som tillhandahåller precis detta, åker Sveriges Radio till Tornedalen där just teatern belyser saken. Vi möter Markus Öhrn, ledare för teatergruppen Institutet, som nu flyttar sin verksamhet från Malmö och Berlin till Vitsaniemi i Övertorneå kommun. I byns gamla skola ska en experimentell scen ta form och i inslaget lyfter Öhrn fram den lilla ortens fördelar, platsens höga takhöjd, både kreativt och ekonomiskt, som en möjliggörare för nya uttryck.
Förhoppningsvis kan hans konstnärliga centralgestalt få gott om plats att frodas här, mormodern som efter sin död givits nytt liv av Öhrn, i zombie-version. En redig Tornedalskvinna som får återuppstå och skapa det kaos hon aldrig tilläts under sin levnad – trasha tvättmaskiner, göra upp med Korpelarörelsen.
Kanske ge Stockholmsscenernas tv-soffmysande skådisar en lektion i vad riktig skräck kan handla om?

SARA MEIDELL

2 kommentarer

Den närodlade drömmen bär smak av citronmuffins

Av , , Bli först att kommentera 1

Varje epok av hungersnöd börjar med ett dåligt år och det var i Norrland som den stora missväxten 1867–1869 började. Kylan som aldrig släppte greppet blev ouvertyren till ett trauma som fortfarande ekar i folksjälen – småbarn dog, sedan starka vuxna män, massemigration följde och resten är historia, fast med sitt 150-åriga perspektiv ändå bara ett kort ögonblick sedan.

När september tippar över i oktober läser jag Magnus Västerbros ”Svälten”, om hungeråren som formade Sverige och drar likt många med mig paralleller med extremsommaren som gått. Så lite som ändå krävs för att rubba livsmedelsförsörjningssystemen – och när skördetider nu råder står vi inför facit, i flera avseenden.
Överallt skördemarknader och matmässor som å ena sidan ger svaret på en hållbar framtidsstrategi – producera lokalt och konsumera lokalt. Samtidigt, rapporter som bevisar de rådande systemens irrationella bräcklighet; hur somliga skördar slagit fel, medan andra givit riklig mängd, men ändå slutat i förlustaffär för odlarna när importvågen förblivit oförminskad.

Pridefirandet i Umeå som ramade in Bondens egen marknad när den i lördags gavs i sin sista upplaga för säsongen, gav en färgrik påminnelse om just det, systemfelen. Två folkfester, manifestationer på skilda vis, av drömmar om hållbarare liv – samtidigt, som de undantagsfall de är från vardagen, tydliga kvitton på att de stora strukturerna återstår att lösa. Rättighetskampen inom hbtq-rörelsen är långtifrån vunnen och i människors nära vardag finns ännu alltför många hinder för det närproducerade att bli förstahandsvalet.
Och hemma i mitt kök fortsätter systemfelen ge sig till känna, när brödet från bondens marknad snabbt äts upp medan det potentiella pålägget blir kvar i kylen. Messmör light, inköpt i desperation efter flera veckors väntan på det vanliga messmör som saknats i butiken, nu stående orört i sin eländiga vattnighet. Ett varumärke i sig självt, för en nedmontering av Norrland, i deppig opposition till brödets berättelse om en närodlad dröm.

Att Norrland på flera vis utgör en bördig mylla för att odla de lokala kretsloppssystemens lösningar som behövs i ett Sverige, vars låga grad av självförsörjning aktualiserats efter sommaren, har inte hjälpt messmöret. I april lämnade den sista burken Fjällbrynt fabriken i Östersund, innan den lades ned och flyttade till Stockholmsförorten Haninge, där problem kantat produktionen. Vasslen ”som kräver mycket handpåläggning” har inte samarbetat, kvaliteten har blivit lidande, butikshyllor förblivit tomma och den 19 september blåstes firandet av messmörets dag naturligt nog av, av en beklagande marknadschef.

En viss poetisk revansch ryms i situationen – så lättvindigt flyttar man inte en fabrik med djupa rötter i generationer av små mjölkbönders kunskap. Men snart tar förstås uppgivenheten över, inför följetongen av fabriksnedläggningar i landsbygdens livsmedels-Sverige. I Lövånger stängde i fjol Fazer och nu senast tvingades Hägges finbageri i Örnsköldsvik lägga ned. Med sitt sortiment av guldemballerat fikabröd, en aktör så långt man kan tänka sig från den gängse bilden av det närodlade (färskostar i små plastbyttor, jordiga rotsaker), men en livsmedelsproducent med sin egen tydliga berättelse om vardagsliv. Prassliga muffinspåsar i idrottsföreningarnas klubbhus, smuliga mandelkubb i tusende fikarum. Norrlandsvardag – en arbetsplats som upphör att finnas, en skylt i lila och guld som plockas ned från en fabrik längs E4:an söderut.

I Svälten påminner Magnus Västerbro om att en absolut brist på livsmedel inte är vad som orsakar historiens hungerkatastrofer, utan att det som finns inte når alla. En historisk sanning att upprepa när vintern nalkas och lador ska fyllas. Det livgivande kan bära smak av barkbröd såväl som citronmuffins.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera