Varje epok av hungersnöd börjar med ett dåligt år och det var i Norrland som den stora missväxten 1867–1869 började. Kylan som aldrig släppte greppet blev ouvertyren till ett trauma som fortfarande ekar i folksjälen – småbarn dog, sedan starka vuxna män, massemigration följde och resten är historia, fast med sitt 150-åriga perspektiv ändå bara ett kort ögonblick sedan.

När september tippar över i oktober läser jag Magnus Västerbros ”Svälten”, om hungeråren som formade Sverige och drar likt många med mig paralleller med extremsommaren som gått. Så lite som ändå krävs för att rubba livsmedelsförsörjningssystemen – och när skördetider nu råder står vi inför facit, i flera avseenden.
Överallt skördemarknader och matmässor som å ena sidan ger svaret på en hållbar framtidsstrategi – producera lokalt och konsumera lokalt. Samtidigt, rapporter som bevisar de rådande systemens irrationella bräcklighet; hur somliga skördar slagit fel, medan andra givit riklig mängd, men ändå slutat i förlustaffär för odlarna när importvågen förblivit oförminskad.

Pridefirandet i Umeå som ramade in Bondens egen marknad när den i lördags gavs i sin sista upplaga för säsongen, gav en färgrik påminnelse om just det, systemfelen. Två folkfester, manifestationer på skilda vis, av drömmar om hållbarare liv – samtidigt, som de undantagsfall de är från vardagen, tydliga kvitton på att de stora strukturerna återstår att lösa. Rättighetskampen inom hbtq-rörelsen är långtifrån vunnen och i människors nära vardag finns ännu alltför många hinder för det närproducerade att bli förstahandsvalet.
Och hemma i mitt kök fortsätter systemfelen ge sig till känna, när brödet från bondens marknad snabbt äts upp medan det potentiella pålägget blir kvar i kylen. Messmör light, inköpt i desperation efter flera veckors väntan på det vanliga messmör som saknats i butiken, nu stående orört i sin eländiga vattnighet. Ett varumärke i sig självt, för en nedmontering av Norrland, i deppig opposition till brödets berättelse om en närodlad dröm.

Att Norrland på flera vis utgör en bördig mylla för att odla de lokala kretsloppssystemens lösningar som behövs i ett Sverige, vars låga grad av självförsörjning aktualiserats efter sommaren, har inte hjälpt messmöret. I april lämnade den sista burken Fjällbrynt fabriken i Östersund, innan den lades ned och flyttade till Stockholmsförorten Haninge, där problem kantat produktionen. Vasslen ”som kräver mycket handpåläggning” har inte samarbetat, kvaliteten har blivit lidande, butikshyllor förblivit tomma och den 19 september blåstes firandet av messmörets dag naturligt nog av, av en beklagande marknadschef.

En viss poetisk revansch ryms i situationen – så lättvindigt flyttar man inte en fabrik med djupa rötter i generationer av små mjölkbönders kunskap. Men snart tar förstås uppgivenheten över, inför följetongen av fabriksnedläggningar i landsbygdens livsmedels-Sverige. I Lövånger stängde i fjol Fazer och nu senast tvingades Hägges finbageri i Örnsköldsvik lägga ned. Med sitt sortiment av guldemballerat fikabröd, en aktör så långt man kan tänka sig från den gängse bilden av det närodlade (färskostar i små plastbyttor, jordiga rotsaker), men en livsmedelsproducent med sin egen tydliga berättelse om vardagsliv. Prassliga muffinspåsar i idrottsföreningarnas klubbhus, smuliga mandelkubb i tusende fikarum. Norrlandsvardag – en arbetsplats som upphör att finnas, en skylt i lila och guld som plockas ned från en fabrik längs E4:an söderut.

I Svälten påminner Magnus Västerbro om att en absolut brist på livsmedel inte är vad som orsakar historiens hungerkatastrofer, utan att det som finns inte når alla. En historisk sanning att upprepa när vintern nalkas och lador ska fyllas. Det livgivande kan bära smak av barkbröd såväl som citronmuffins.

SARA MEIDELL