Det var på Norrbyskär en dag i somras som jag senast såg Birgit Lindberg på scen – ett vackert möte med Frida Selander ägde rum där bland annat ett spirituellt mellansnack kom att stanna kvar. Frida, med sin språkliga virtuositet och så Birgit, så stark och självklar i sitt stilla konstaterande att hon egentligen inte trivs så bra på en ö. Jag minns att jag tänkte: Birgit, du ska inte heller vara på en ö, du ska vara i markkontakt och i närkontakt med världen – och när årets hedersgäst presenterades blev tanken från då bekräftad. Detta är hela världens artist och festivalledningen hade inte kunnat göra ett bättre val för sitt jubileum.

När jazzfestivalen i årets upplaga fortsätter det 50-årsfirande som inleddes i fjol råder en på flera vis annorlunda höst. Metoo har hänt och i dess spår har ett Nobelpris ställts in, detta bland annat med följden att den traditionsenliga irritationen över en prishistorik av manlig dominans uteblivit. Desto mer uppmärksamhet till övers således, att rikta mot jazzfestivalens historik av hedergästutmärkelser, där dessvärre nobelmässig kvinnlig underrepresentation råder.

”Jazzens hedersMÄN” löd rubriken på den krönika av VK:s Erica Sjöström som inför 2004 års upplaga påtalade en obalans som då var flagrant. Av totalt 30 hedersgäster hade då endast en kvinna korats – 3,3 procent, konstaterade Sjöström och föreslog en lång rad briljanta svenska musiker av kvinnlig kön som kunde bidra till att rädda heder åt festivalen.
Att Birgit Lindberg nu blir den tredje av dessa förslag speglar att mycket hänt – och det faktum att festivalen på nätet bara redogör för de senaste femton årens hedersgästskap kan väl i någon mån också ses som en önskan att slippa belastas av tidigare historia av mansdominans (även om det fortfarande haltar, med blott 6 av 15 kvinnor sedan 2003).
Instinkten är begriplig, att vilja blicka framåt – men fortsatt förändring kräver samtidigt att kraft kan hämtas ur en vidare historik, där jazzfestivalen i ett större sammanhang ändå måste betraktas som en progressiv kraft i en vidare och historiskt ”tokgubbig genre” som Erica Sjöström skrev 2004.

Jazzen är en försåtligt konstnärlig sfär på så vis – starkt rotad i modernitet och frigörelse, ändå en traditionellt uttalad mansdomän, där kvinnorna haft rollen som ansikten utåt, medan männen upphöjts som skickliga instrumentalister.
Det finns en stor komplexitet i detta – å ena sidan har jazzens subversiva dimension också kunnat tas i bruk av kvinnor i någon utsträckning, där mer plats kunnat skapas än i till exempel popmusikens snävare ramar för kvinnlighet. Å andra sidan, som den mera högkulturella genre jazzen rört sig mot, har förlegade strukturer och maktordningar också kunnat maskeras, på samma sätt som blev tydligt genom Metoo, där just kulturens finaste institutioner visade sig dölja graverande sexism och kvinnoförtryck.
Kulturjournalistiken har här sin beskärda del i ansvaret, där kultursidornas stelare traditioner jämfört med nöjesjournalistikens, nog bidragit till att vidmakthålla en obalans, med en kritik och stilistik tyngd av historiskt smolk och skräp.

Behovet av historisk tillbakablick påkallas dock inte bara av nödvändigheten att skåda den ojämlikhet som varit. Lika viktigt är förstås att se och lyfta fram hur ett strategiskt och medvetet arbete för förändring ger resultat över tid, vilket Umeå Jazzfestival är ett fint exempel på – den kombination av mer instrumentella grepp och riktade satsningar och den mera organiska utveckling som följer därpå, när fler kvinnor intar scenerna och blir förebilder för nya generationer.

Att Umeå jazzfestivals årslånga 50-årsfirande sammanfaller med det år som metoo svallat över världen, rymmer därför en vacker och uppfordrande symbolik.
Och när jag i DN helgen innan festival tar del av en nykonservativ, nyreaktionär hyllning till ”huskvinnan” – en skymf mot all den briljans och kvinnlig styrka som årets hedersgäst står för – så är jag extra tacksam över att vi snart får se Birgit Lindberg inta scenen på nytt. Som en fysisk påminnelse om att aldrig lämna de utrymmen som en gång vunnits.

SARA MEIDELL