I förra veckan föll domen i det uppmärksammade fallet Saga Berlin – konstnären som 2016 lät några graffitimålare utsmycka en tom utomhusbassäng i Stockholm i en akt som ställde frågor om rätten till det offentliga rummet. Målningen skulle senare tas bort, hävdade konstnären i rätten, men dömdes trots det till ett skadestånd på 280 860 kronor.
En snabbt initierad swishinsamling lär skona Berlins privatekonomi, men fallet demonstrerar ändå ett konstnärligt risktagande med en verklig prislapp. Således i stark
kontrast till en annan gatukonstnärs spektakel nyligen, Banksy, som inför en auktion lät strimla ett av sina egna verk – en ”kupp”, men helt utan risk och i stället för förlust en värdeökning på verket ifråga.

Detta om gatukonstnärerna – men hur står det till med risktagandet vid våra konstinstitutioner? Finns det plats för det på riktigt störande och stötande på gallerierna, vid de offentliga museerna och konsthallarna?
Frågan är ständigt aktuell, men har på senare år fått skjuts genom debatten om ett politiserat kulturliv – och i en verklighet där kulturen står under fortsatt press, ekonomiskt och politiskt, finns varje skäl att fortsätta hålla frågan om utrymmet för konstnärlig risk och frihet levande.

Den nyöppnade Modernautställningen kan förhoppningsvis bli vitaliserande för en sådan diskussion och redan en vecka efter öppning har tydliga positioner intagits till denna inventering av den svenska samtidskonsten. Engagerande, angelägen och komplex, har de hyllande omdömena lydit, medan skeptikerna framhållit en politiskt korrekt utställning som skriver besökaren på näsan i sin paketering och lansering. Ett intressant stråk att följa vidare finns i denna kritik: är övertydligheten möjligen en smitta som följer på de krav på detaljerade projektansökningar och varumärkesbyggande som konstnärer tvingas ägna sig åt i entreprenörernas tidevarv – och hur kan i så fall det prövande anslaget och det tvetydiga värnas? Kort sagt, om man så vill; hur befria konsten från text?

Intressant att konstatera här, är att även konstkritiken kan snubbla på sina egna fötter i samma landskap. ”Här tas inte en enda risk”, skriver till exempel Nils Forsberg i Expressen i sin recension, och blickar nostalgiskt tillbaka på Modernautställningen 2006, då Dorinel Marc skapade kontrovers med att bjuda in den i dag nationalistiskt anstrukna målaren Markus Andersson. ”Ingenting är i närheten av att vara så obekvämt i år” skriver Forsberg – utan tillstymmelse till reflektion över hur han bara ett par meningar tidigare sågat Anders Sunnas verk, där urfolksrättigheter korskopplas med bilder på män i naziuniformer. Obekvämt? Ett djärvt risktagande? Nej, bara ”riktigt fel” och ”bortom all sans”, enligt Forsberg.

Ett oavsiktligt inlägg i debatten om konst, text och risk, så gott som något, således – och en fingervisning om att vi även framöver sannolikt behöver rikta blicken bortom både konsthallarna och kultursidorna för att se var det verkliga risktagandet äger rum.

SARA MEIDELL