Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Linnea Axelsson visar att ljuset ska komma från norr

Av , , Bli först att kommentera 1

Först som sist, årets Augustvinnare, Linnea Axelssons Aednan är en stor litteraturupplevelse helt i egen rätt – ett av de sällsynta verk där ärende och språk går samman med en precision som inte låter sig förklaras eller intellektualiseras och bara därför en vinnare som inget mer skulle behöva ordas om, endast läsas. Men allt som Aednan också är, utöver stor litteratur, måste förstås också framhållas och med extra emfas – för det är sällan man ur så många avseenden kunnat utropa en bättre Augustvinnare än i år, just i år.

2018, året då Nobelpriset står i skamvrån och småsyskonet August tagit mer plats i dess tomrum, som en bild av gamla institutioner som rämnar, syre som frigörs och strukturer som möbleras om. Året då ett 30-årsjubileum lägger särskild tyngd i valet av vinnare, året då en omstridd nomineringslista retat och utmanat revir i ett vidare litteratursamtal.

Att mot denna bakgrund, ett 800-sidigt diktverk om historiska oförrätter mot det samiska folket står som vinnare, är en märkeshändelse. Som den andra lyrikpristagaren sedan prisets instiftande blir Linnea Axelsson en värdefull markering av branschens försvar av poesin intill den bredare romanfåran. Men än tyngre, om vi fortsätter tala om bokens vidare sammanhang, är hur Aednan skriver in sig i en rörelse som (även om vi ännu viskar lite försiktigt när vi säger det), pekar ut hur något till sist håller på att hända med Norrlandsbilden i allmänhet och en förhöjd förståelse och kunskapsnivå kring det samiska i synnerhet.

I Augustsammanhang märks spåren sedan ett par år mera tydligt; 2016 gav Ann-Heléne Laestadius i sin vinnarroman en vy över Kirunas komplexa historiska lager och i årets nomineringar och tillika vinnare i fackboksklassen, går också spåren mot Norrland; i Karin Smirnoffs Norrland noir-skröna som uppmärksammades som en av de skönlitterära favoriterna och i Magnus Västerbros Svälten, där förståelsen fördjupas för konsekvenserna av hur Norrland blev startpunkt för 1800-talets nödår. Men också i de bredare litterära sammanhangen står Norrland i ljuset: i helgen tilldelades Stina Jacksons Silvervägen priset som årets deckare, en skildring som förnyar både genren och bilden av norrländsk glesbygd i densamma – nog så värdefullt som motvikt till andra fortsatt problematiska bilder i just den bredare populärkulturen (ja, jag tittar på er, Jägarna och Andra åket).

Många vittnesmål och berättelser, samlade under en tid då ingen utom den innersta kretsen brydde sig om att lyssna, lyftes fram av Linnea Axelsson i vinnarintervjuerna. I så mån finns i hennes verk också ett släktskap med Svetlana Aleksijevitj, vars insamlade vittnesmål från krigets offer Nobelprisades 2015.

Och när det gäller berättelserna om Sápmi, Norrland, såren och Sverige, är känslan alltmer påtaglig, att det är samma mångröstade och polyfona kraft som nu bryter fram i ett vidare offentligt samtal.Det har varit omtumlande att ta del av den kraftsamling som manifesterats på senare år i konsten, filmen, litteraturen – nu senast under en höst då den norrländska bildkonstscenen med explosiv kraft åter fört upp samiska och norrländska frågor och erfarenheter på en storsvensk dagordning. Som en champagnekork som gått ur, beskrev konstnären Britta Marakatt-Labba upplevelsen av att det hon berättat om så länge till sist hörsammas i de stora sammanhangen – och i en vacker parallell till bildkonsten måste förstås Linnéa Axelssons bakgrund inom konstvetenskapen påtalas, vilket också möjligen förklarar det bildseende i författandet som skjuter in det skrivna i djupare känslolager hos läsaren.

Och champagne är det tveklöst värt, att tegelstensverket Aednan ska få postera sig som fyrtorn mitt i julhandeln, den bredaste av breda offentligheter. För egen del väljer jag, inspirerad av Axelsson, gärna naturmetaforerna: känslan av islossning redan i november, hur den historiska smärtan håller hand med mörkret i dyket ner i midvinter. Hur det snart ska vända och hur ljuset ska komma från norr.

SARA MEIDELL

Tack för festen, Made!

Av , , Bli först att kommentera 0

Kommentar till en festival som kommer att fattas mig.

Sammetsögd nostalgi ska man väl akta sig för när det gäller kulturarrangemang – festivaler kommer och går och i det som gör anspråk på det avantgardistiska ligger också att acceptera en utmätt livslängd. Så snart formerna blir för fasta är det dags att bryta upp. Så kunde den lättsamma hållningen vara när Made-festivalen i helgen gör sin sista upplaga. Ändå är det med en liten sorg jag vinkar farväl till festivalen efter 12 år. Känslan av att Umeå slarvar bort något unikt, med potential att fortsätta utvecklas, är svår att släppa.

På senare år har allt fler hybridfestivaler av Made-karaktär sett dagens ljus runt om i landet, arrangemang där konst möter scenkonst, musik och även litteratur. Men Made var en av pionjärerna när den första upplagan genomfördes 2006 och i backspegeln framstår tydligt hur djärv och innovativ satsningen då var.

Vad Made också visade under sina första tio år var att det i den spretiga och nyskapande konstens livsvillkor också ligger att den frodas bra i resursstarka sammanhang, där plats för risktagande och hög fallhöjd medges. Med en stadigare budget, därtill dopad av 2014-pengar, och festivaler som sträckte sig över fyra dagar var Made under sina mest bombastiska år kulturårets mest intressanta händelse. Knasigt, högstämt, obegripligt, roligt, spännande, men också folkligt och festligt – ett arrangemang som gjorde det bästa av både konstformerna och festivalformatet. De udda och smala akterna fick frodas mellan stora och mera publiksäkra artister och inresta konstnärer ur andra länders periferier blev intressanta gäster i stan för en stund.

Lika tydligt som Made bevisade vilka språng konsten kan ta när generösa format erbjuds, lika tydligt har det blivit under senare år att snävare resurser snabbt kan tömma även ett vinnande koncept på kraft. De mindre upplagorna fördelade över året har inte lyckats förvalta festivalens unika DNA, vilket dessvärre blivit en faktor som kunnat nyttjas som argument för att Made gjort sitt som festival. Viktigt att skriva in i historien är därför att nedläggningen av Made utan problem skulle kunna analyseras som en strikt ekonomisk fråga, en festival satt på svältkost vilket gradvis urholkat innehållet.

Kultur ska inte ställas mot kultur, men jämförelsen med Norrlandsoperans andra festival, jazzfestivalen, är oundviklig.
När kommunens kulturbudget på torsdagen presenterades skrevs ett stöd på 1,5 miljoner fast till jazzfestivalen, den summa som de senaste åren varit gällande och således tagit tre fjärdedelar i anspråk av de kommunala två miljoner som operan fått till sina båda festivaler.

Att kommunen, som därmed minskar sitt totala stöd till operan med 500 000 kronor i strypta Made-pengar, i stället meddelar en satsning på det potenta initiativet Rum för Performance är i sammanhanget symboliskt viktigt – en markering av en ambition att hålla plats för konsten i festivalfloran, även om den blygsammare summan 150 000 kronor förstås blir snäppet mer just symbolisk. Och att Norrlandsoperan inte längre har sin egen sammanhållna stora bråkigare och spretigare satsning är i sig en förlust. Även jazzfestivalen var en gång ung och en aktör som djärvt satte Umeå på kartan – att inte Made skulle kunnat bli samma tunga institution saknar i alla fall jag uppenbara argument för.
Bitterhet har man dock inte mycket för i kultur-Umeå och vem vill förstöra en bra kulturupplevelse för sig själv med sådant – därför är det med nyfiken glädje jag emotser helgens festival. Tack för allt, Made!

SARA MEIDELL

New York är en glittrande snökula och vi tar oss inte ut

Av , , Bli först att kommentera 0

En ”varsomhelstare” på besök i Trump-land.

”Beskriv en vanlig dag på jobbet”, ”Hur tog du dig till flygplatsen?”, ”Var ligger ditt hotell och vad står på programmet under din vistelse?”. Frågorna är utförliga när vi checkar in på flyget till New York – ett effektivt intervjupaket med syfte att identifiera varje ohederligt skäl bakom önskan om inresa till färg-tv:ns och hamburgarnas land, men de senaste begreppen för att kategorisera människotyp saknas; frågan om vi är ”varsomhelstare” eller ”någonstansare”.
Bland frågor om mödrars flicknamn och brottsregister hade uppgiften varit nog så intressant – åtminstone om vi lyssnar till journalisten David Goodhart, den Sverige-aktuelle upphovsmannen bakom de kategorier som söker förklara den nya populismen bakom det Trump-land vi reser till. Å andra sidan kunde frågan nog betraktas som överflödig sett till vårt lilla resesällskap. Fyra vita medie-medelklasskvinnor på semestertripp till Manhattan – en till ytan mer typisk grupp ”varsomhelstare” torde vara svårfunnen. Självutnämnda världsmedborgare, representanter för modernitet, mobilitet och en utpekad akademisk, ekonomisk elit – detta i kontrast till de egenskaper som tillskrivs ”någonstansarna”; traditionalister som uppskattar trygghet, traditioner, hembygd och vars revanschism mot den förra kategorin enligt Goodhart alltså förklarar Brexit, framgångarna för Trump, Bolsonaro och SD.

Inte heller på Gotham Comedy Club, där vi hamnar ett par kvällar in på vår resa uttalas Goodharts begrepp – likafullt är frågan om kategorier och härkomst högst central och i en klassisk uppvärmningsakt i stå-upp-sammanhang häcklas och hyllas kvällens publikgrupper. Ett gäng holländare, några engelsmän, någon New Jersey-bo, ett par från Bronx – spridda skurar, men ändå en högst homogen grupp ”varsomhelstare”. New York-bor och influgna kosmopoliter, en publik vars främsta gemensamma nämnare förmodligen stavas anti-Trump.
Genomgående i kvällens line-up är mycket riktigt Trump-skämten, inte alltid de skarpaste på repertoaren, men i stället laddade av en geniun ilska – samma anti-Trump-humor som förbinder gator och avenyer med sin tysta överenskommelse: i souvenirbutikerna Trump som bajsande nyckelring, Trump som toalettborste, i djurbutikerna för Manhattanborna Trump som bitleksak för hundar.

På Gotham-scenen framträder en skarp bild av den amerikanska offentligheten – den politiska indignationen i märklig kontrast till den politiska sfär som i Trump-eran banaliserats och medialiserats. Politik som tv-show och girlanger av papper – ett mellanårsval att hinna städa undan mellan halloween och Thanksgiving innan julens bling ska fram, som en av komikerna skämtar.
Lika bjärt är scenen vi kliver ut i efter showens slut, där ett kallställt Chelsea Hotel med en omstridd planerad lyxrenovering vittnar om den maktförskjutning som följer på en stor andel ”varsomhelstares” livsmönster och livskrav. Gentrifiering, världsmetropoler alltmer måttanpassade för en både ekonomisk som akademisk elit.

Så kan man fortsätta under några dagar på Manhattan, turistmålet där verklighet och fiktion flyter samman. Kryssa mellan scener som just filmiskt vittnar om globala konfliktlinjer och dess trådar till Trumps USA – skåda den verklighet som tränger upp mellan ”varsomhelstarnas” gröna postmaterialistiska ideal, de strukturella ojämlikheterna, den ohållbara konsumismen, den djupt rotade rasismen.
”Believe!” utropar varuhuset Macy´s glittrande fasadbelysning och bländar ut gatuvandrarnas pappskyltar nedanför, där i stället Jesus lyskraft åkallas. Förbi turistbutikerna med sina Trump-gadgets och kepsar med ”Make America hate racism again”-tryck vandrar svarta och latinamerikanska nannys med vita barn i designervagnar och varubilen med inplastade mackor till soppkön i St Pauls Chapel tar sig nästan inte fram i ett nygestaltat Downtown, mellan turister brett lastade med nyshoppade märkeskläder.

Och lika tydligt som världens missförhållanden skådas i gatans scenerier, lika tydligt blir mot slutet av vår resa att konsekvensen av den världsordning vi skapat åt oss flåsar oss alla lika kyligt i nacken, ”varsomhelstare” som ”någonstansare”. Klimatkatastrofen, just det som också David Goodhart nämner som ett hopp som start på ett nytt kontrakt, där skillnaderna kunde få utjämnas.
Från New York Times-skrapan på åttonde avenyn sprids nyheterna om Kaliforniens mardrömslika bränder och när vi packar väskorna börjar snön falla och för en stund suddas gränserna ut mellan turister och New York-bor. Mobilkameror höjs unisont för att instagramma och när vätan tilltar kan även en köpstark men genomblöt ”varsomhelstare” få prova på känslan av att mötas av en sned blick när hen söker skydd i en butik. Den som enkelt trott sig kunna globetrotta vidare till lugnare väderläge kan sedan få uppleva en glimt av en civilisation som inför katastroferna står maktlös, när gatornas rutnät snabbt pluggas igen.
I taxin på väg mot flygplatsen förblir vi snurrande kvar på Manhattan, timme efter timme. New York är en glittrande snökula och vi tar oss inte ut.

Sara Meidell

Kom till Vilhelmina, Jordan B Peterson!

Av , , 1 kommentar 3

Bäste Jordan B Peterson, du ”en av västvärldens mest inflytelserika intellektuella tänkare”. Så var ett av dina två Sverige-framträdanden avklarat – Cirkus i Stockholm, nöjd med kvällen? Skönt att till sist få äga showen, efter allt medieståhej och skeptiska vänsterskriverier, gissar jag?
Oslo på torsdag, ser jag i turnéplanen, sen Stockholm igen, därpå vidare till Helsingfors. Stora arenor, stora städer för en stor man med stora tankar antar jag – men helt snyggt ser det förstås inte ut för en som gör anspråk på epitetet sann intellektuell och vars vetenskapsbygge snabbt perforeras, att inte söka sig ny bildning, söka sig bortom de säkra zonerna.
Ett förslag här därför, som kunde bygga lite förtroendekapital och därtill ge välbehövlig friktion på din globala framgångresa: kom till Vilhelmina! Låt platsen predika för dig i stället för att själv predika.

Feminismen har gått för långt, menar du – men här, i det rike vi kallar Drottninglandet, finns en plats som i stället ser feminism som en väg framåt.
Vilhelmina: kommunen där Feministiskt Initiativ skrev den framgångssaga som uteblev på riksnivå, med ett vunnet mandat där storasyster Umeå tappade sitt – en bättre vildmark, mitt i genusfundamentalisernas Sverige, att utsätta dina teser för prövning mot erbjuds knappast.
Känns obehagligt? Se det som ett äventyr, en pojkboksdröm – skogarna och fjällen är visuellt tacksamma som bakgrund för dina mytiska mansbilder och outfiten har du redan, sheriff Peterson. Ta hatt och varma boots, det blir kul – en bildningsresa!

De stora åhörarsalarna du är van vid skulle inte erbjudas – inte heller den publik du kanske vant dig vid i vallfärdsleden. Bland unga män som befolkar bygden finns i stället många som nog skulle ha svårt att finna relevans i ditt ”bädda sängen för att skapa ordning i kaos”-koncept. En del av dem är nya Vilhelminabor, unga män som korsat gränser och säkert bäddat de sängar de tillfälligtvis haft – pojkar, vars kaos varit av ett slag som bara bemästras av ett mod, en styrka och en disciplin som varken du eller jag förmodligen kommit i närheten av att tvingas uppbåda. Tala med dem, lär av dem!
Andra unga Vilhelmina-män bäddar nog också redan sina sängar och sträcker på sina ryggar, precis som du lär – dem ska du också tala med, mest troligt har de andra faktorer än en feminism som gått för långt på sina listor över de stora utmaningar de ser i en framtid.

Att de unga männen skulle välja att komma på ditt föredrag är förstås inte helt säkert – för i Sveriges alla bygdegårdar och Folkets hus är det kvinnorna, ofta de medelålders och äldre, som håller uppe publikstatistiken vid varjehanda kulturarrangemang.
Dessa kulturbärare skulle möjligen inte stå på kö för att skaka hand och ta selfies med dig, men som den nyfikna vetenskapsman och intellektuella bildningsivrare du är, skulle du inte missa chansen att låta dem bygga ut ditt referenssystem och ge insyn i kulturkvinnans hela palett av styrkor. Du skulle bli en visare man och bland mycket annat få skrota de där slafsiga utsagorna om hur kvinnor har särskilda sätt att mobba varandra.

Skulle du ändå vilja söka dig till ett mansexklusivt sammanhang kunde du checka in för några hotellnätter och vänta in den ”Killmiddag” som hålls den 15 november. Du skulle inte bara få uppleva ett samtalskoncept om maskulinitetsnormer, i ett format designat av tänkare som nog skulle kunna sättas i din diametrala andra ände – du skulle också få röra dig utanför den trygghetszon du håller dig med i den kött-exklusiva diet du byggt in i mytbildningen kring din person. Pizzaslice med bearnaisesås är vad som bjuds i Vilhelmina Folkets hus vid detta event – och skulle din köttkropp chockas av detta, vilket man får anta efter det du berättat i intervjuer om sömnlösa ångestnätter efter ett glas äppelcider, så finns säkert någon sjukbädd att skaka fram för dig att återhämta dig i.

Det skulle kunna bli en givande konvalescens och en fin final på din bildningsresa, Jordan – kanske skulle du i glest befolkat land, bland feministerna, hinna uppleva nya sätt att leva hållbart och meningsfullt. Hur detta att bo i en by kräver att se med klarsyn på människan och hennes potential bortom könskonstruktioner. Att höja sig över vanföreställningar och biologistiska myter – stå rak i ryggen, men med en helt annan hållning än den du förespråkar.
Vilken fantastisk ny berättelse du hade kunnat resa vidare ut i världen med – och förhoppningsvis hinna förkunna innan din stjärna dalar och de unga män som söker vägledning i livet funnit sig andra förkunnare.

SARA MEIDELL