En ”varsomhelstare” på besök i Trump-land.

”Beskriv en vanlig dag på jobbet”, ”Hur tog du dig till flygplatsen?”, ”Var ligger ditt hotell och vad står på programmet under din vistelse?”. Frågorna är utförliga när vi checkar in på flyget till New York – ett effektivt intervjupaket med syfte att identifiera varje ohederligt skäl bakom önskan om inresa till färg-tv:ns och hamburgarnas land, men de senaste begreppen för att kategorisera människotyp saknas; frågan om vi är ”varsomhelstare” eller ”någonstansare”.
Bland frågor om mödrars flicknamn och brottsregister hade uppgiften varit nog så intressant – åtminstone om vi lyssnar till journalisten David Goodhart, den Sverige-aktuelle upphovsmannen bakom de kategorier som söker förklara den nya populismen bakom det Trump-land vi reser till. Å andra sidan kunde frågan nog betraktas som överflödig sett till vårt lilla resesällskap. Fyra vita medie-medelklasskvinnor på semestertripp till Manhattan – en till ytan mer typisk grupp ”varsomhelstare” torde vara svårfunnen. Självutnämnda världsmedborgare, representanter för modernitet, mobilitet och en utpekad akademisk, ekonomisk elit – detta i kontrast till de egenskaper som tillskrivs ”någonstansarna”; traditionalister som uppskattar trygghet, traditioner, hembygd och vars revanschism mot den förra kategorin enligt Goodhart alltså förklarar Brexit, framgångarna för Trump, Bolsonaro och SD.

Inte heller på Gotham Comedy Club, där vi hamnar ett par kvällar in på vår resa uttalas Goodharts begrepp – likafullt är frågan om kategorier och härkomst högst central och i en klassisk uppvärmningsakt i stå-upp-sammanhang häcklas och hyllas kvällens publikgrupper. Ett gäng holländare, några engelsmän, någon New Jersey-bo, ett par från Bronx – spridda skurar, men ändå en högst homogen grupp ”varsomhelstare”. New York-bor och influgna kosmopoliter, en publik vars främsta gemensamma nämnare förmodligen stavas anti-Trump.
Genomgående i kvällens line-up är mycket riktigt Trump-skämten, inte alltid de skarpaste på repertoaren, men i stället laddade av en geniun ilska – samma anti-Trump-humor som förbinder gator och avenyer med sin tysta överenskommelse: i souvenirbutikerna Trump som bajsande nyckelring, Trump som toalettborste, i djurbutikerna för Manhattanborna Trump som bitleksak för hundar.

På Gotham-scenen framträder en skarp bild av den amerikanska offentligheten – den politiska indignationen i märklig kontrast till den politiska sfär som i Trump-eran banaliserats och medialiserats. Politik som tv-show och girlanger av papper – ett mellanårsval att hinna städa undan mellan halloween och Thanksgiving innan julens bling ska fram, som en av komikerna skämtar.
Lika bjärt är scenen vi kliver ut i efter showens slut, där ett kallställt Chelsea Hotel med en omstridd planerad lyxrenovering vittnar om den maktförskjutning som följer på en stor andel ”varsomhelstares” livsmönster och livskrav. Gentrifiering, världsmetropoler alltmer måttanpassade för en både ekonomisk som akademisk elit.

Så kan man fortsätta under några dagar på Manhattan, turistmålet där verklighet och fiktion flyter samman. Kryssa mellan scener som just filmiskt vittnar om globala konfliktlinjer och dess trådar till Trumps USA – skåda den verklighet som tränger upp mellan ”varsomhelstarnas” gröna postmaterialistiska ideal, de strukturella ojämlikheterna, den ohållbara konsumismen, den djupt rotade rasismen.
”Believe!” utropar varuhuset Macy´s glittrande fasadbelysning och bländar ut gatuvandrarnas pappskyltar nedanför, där i stället Jesus lyskraft åkallas. Förbi turistbutikerna med sina Trump-gadgets och kepsar med ”Make America hate racism again”-tryck vandrar svarta och latinamerikanska nannys med vita barn i designervagnar och varubilen med inplastade mackor till soppkön i St Pauls Chapel tar sig nästan inte fram i ett nygestaltat Downtown, mellan turister brett lastade med nyshoppade märkeskläder.

Och lika tydligt som världens missförhållanden skådas i gatans scenerier, lika tydligt blir mot slutet av vår resa att konsekvensen av den världsordning vi skapat åt oss flåsar oss alla lika kyligt i nacken, ”varsomhelstare” som ”någonstansare”. Klimatkatastrofen, just det som också David Goodhart nämner som ett hopp som start på ett nytt kontrakt, där skillnaderna kunde få utjämnas.
Från New York Times-skrapan på åttonde avenyn sprids nyheterna om Kaliforniens mardrömslika bränder och när vi packar väskorna börjar snön falla och för en stund suddas gränserna ut mellan turister och New York-bor. Mobilkameror höjs unisont för att instagramma och när vätan tilltar kan även en köpstark men genomblöt ”varsomhelstare” få prova på känslan av att mötas av en sned blick när hen söker skydd i en butik. Den som enkelt trott sig kunna globetrotta vidare till lugnare väderläge kan sedan få uppleva en glimt av en civilisation som inför katastroferna står maktlös, när gatornas rutnät snabbt pluggas igen.
I taxin på väg mot flygplatsen förblir vi snurrande kvar på Manhattan, timme efter timme. New York är en glittrande snökula och vi tar oss inte ut.

Sara Meidell