Först som sist, årets Augustvinnare, Linnea Axelssons Aednan är en stor litteraturupplevelse helt i egen rätt – ett av de sällsynta verk där ärende och språk går samman med en precision som inte låter sig förklaras eller intellektualiseras och bara därför en vinnare som inget mer skulle behöva ordas om, endast läsas. Men allt som Aednan också är, utöver stor litteratur, måste förstås också framhållas och med extra emfas – för det är sällan man ur så många avseenden kunnat utropa en bättre Augustvinnare än i år, just i år.

2018, året då Nobelpriset står i skamvrån och småsyskonet August tagit mer plats i dess tomrum, som en bild av gamla institutioner som rämnar, syre som frigörs och strukturer som möbleras om. Året då ett 30-årsjubileum lägger särskild tyngd i valet av vinnare, året då en omstridd nomineringslista retat och utmanat revir i ett vidare litteratursamtal.

Att mot denna bakgrund, ett 800-sidigt diktverk om historiska oförrätter mot det samiska folket står som vinnare, är en märkeshändelse. Som den andra lyrikpristagaren sedan prisets instiftande blir Linnea Axelsson en värdefull markering av branschens försvar av poesin intill den bredare romanfåran. Men än tyngre, om vi fortsätter tala om bokens vidare sammanhang, är hur Aednan skriver in sig i en rörelse som (även om vi ännu viskar lite försiktigt när vi säger det), pekar ut hur något till sist håller på att hända med Norrlandsbilden i allmänhet och en förhöjd förståelse och kunskapsnivå kring det samiska i synnerhet.

I Augustsammanhang märks spåren sedan ett par år mera tydligt; 2016 gav Ann-Heléne Laestadius i sin vinnarroman en vy över Kirunas komplexa historiska lager och i årets nomineringar och tillika vinnare i fackboksklassen, går också spåren mot Norrland; i Karin Smirnoffs Norrland noir-skröna som uppmärksammades som en av de skönlitterära favoriterna och i Magnus Västerbros Svälten, där förståelsen fördjupas för konsekvenserna av hur Norrland blev startpunkt för 1800-talets nödår. Men också i de bredare litterära sammanhangen står Norrland i ljuset: i helgen tilldelades Stina Jacksons Silvervägen priset som årets deckare, en skildring som förnyar både genren och bilden av norrländsk glesbygd i densamma – nog så värdefullt som motvikt till andra fortsatt problematiska bilder i just den bredare populärkulturen (ja, jag tittar på er, Jägarna och Andra åket).

Många vittnesmål och berättelser, samlade under en tid då ingen utom den innersta kretsen brydde sig om att lyssna, lyftes fram av Linnea Axelsson i vinnarintervjuerna. I så mån finns i hennes verk också ett släktskap med Svetlana Aleksijevitj, vars insamlade vittnesmål från krigets offer Nobelprisades 2015.

Och när det gäller berättelserna om Sápmi, Norrland, såren och Sverige, är känslan alltmer påtaglig, att det är samma mångröstade och polyfona kraft som nu bryter fram i ett vidare offentligt samtal.Det har varit omtumlande att ta del av den kraftsamling som manifesterats på senare år i konsten, filmen, litteraturen – nu senast under en höst då den norrländska bildkonstscenen med explosiv kraft åter fört upp samiska och norrländska frågor och erfarenheter på en storsvensk dagordning. Som en champagnekork som gått ur, beskrev konstnären Britta Marakatt-Labba upplevelsen av att det hon berättat om så länge till sist hörsammas i de stora sammanhangen – och i en vacker parallell till bildkonsten måste förstås Linnéa Axelssons bakgrund inom konstvetenskapen påtalas, vilket också möjligen förklarar det bildseende i författandet som skjuter in det skrivna i djupare känslolager hos läsaren.

Och champagne är det tveklöst värt, att tegelstensverket Aednan ska få postera sig som fyrtorn mitt i julhandeln, den bredaste av breda offentligheter. För egen del väljer jag, inspirerad av Axelsson, gärna naturmetaforerna: känslan av islossning redan i november, hur den historiska smärtan håller hand med mörkret i dyket ner i midvinter. Hur det snart ska vända och hur ljuset ska komma från norr.

SARA MEIDELL