Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Konst för småkryp är precis vad vi behöver

Av , , Bli först att kommentera 0

Redan när pressmeddelandet kom från Konstnärsnämnden insåg jag att det skulle bli svårt att skriva om nyheten på ett vis som inte fick de förväntade skeptikerna att gå i gång. Fyra konstnärer som bjuds in för att skapa konst, med småkryp som tänkt publik, ett projekt i regi av Konsthall Norra Kvarkens Mats Caldeborg och Katrin Zackrisson Caldeborg som nu beviljats stöd genom Konstnärsnämndens Kulturbryggan på drygt en miljon kronor. Originellt, uppiggande och förstås en alldeles ofelbar trigger för dem som under några år har ropat i skärrad falsett om ett politiserat kulturliv och blankettkonst skapad för kulturbyråkratins ideologiska trender.
Efter muntert mottagande på sociala medier av nyheten kom också det förväntade falsettutropet, från förväntat håll, när Lars Anders Johansson, redaktionschef på Timbro och chefredaktör för Smedjan tog till orda på sin egen plattform. ”Charlataner och bidragsentreprenörer” kallar han de kulturskapare som ges stöd till ”politiserad nonsensprojekt”, av den sort som han pekar ut småkrypskonsten som exempel på. ”Låtsasprojekt”, som genom att inteckna medel från den statliga kulturbyråkratin gör både kulturlivet och skattebetalarna till förlorare, som den indignerade texten hävdar.

Egentligen är det onödigt att ge tongångar som ges uttryck för i artikeln längre efterklang än nödvändigt genom ett försök att nyansera. Men den raljans som projektet avfärdas med utifrån Kulturbryggans kortfattade pressmeddelande är i sin tur en trigger för den kulturjournalistiska instinkt, den mediegren som Johansson för övrigt också passar på att sabla ner i sin text. För även om man skulle köpa begreppen låtsasprojekt och blankettkonst, går det snabbt för den som bemödar sig om att ge hela bilden, att konstatera att Konsthall Norra Kvarkens konstprojekt är långt i från fluffigt flum.
Projektets utgångspunkt är mycket riktigt konst för de minsta livsformerna, men de skattebetalare som Johansson värnar får också sitt, i form av den utställning för mänsklig publik som också ingår i projektplanen. Ytterligare tyngd i hans bok kanske den vetenskapliga kopplingen kan utgöra: de planer som finns på att i projektet involvera skogsforskare tidigt i processen. Att projektet därtill har ambitionen att engagera andra kulturskapare än de medverkande fyra konstnärerna, möjligen musiker eller författare, som då också skulle få del av miljonstödet, breddar bilden ytterligare – allt detta faktorer som stärker dragen av populistisk rallarsving i Johanssons text.

Än mer provocerande blir inlägget från kulturredaktionshorisont, där pressmeddelandena om statliga kulturbidragsbeslut vid denna tid på året duggar tätt – skattemedel till ett mycket brett fält av olika kulturformer, aktörer och projekt. En bild långt ifrån den som artikeln målar upp; den tröttsamma vanföreställningen om bisarra och otillgängliga projekt som glufsar i sig alla statliga medel. I stället återfinns i listorna över tilldelningen en lång rad högst jordnära projekt och representanter för de jag gissar åsyftas med ”hårt arbetande kulturutövare”, de som enligt Johansson inte vill följa politiska trender och därmed inte skulle släppas fram till köttgrytorna.

Så långt texten som sådan, men inlägget är problematiskt i vidare mening, då det också måste läsas i ljuset av den nedmontering av kulturen som satt agendan för höstens debatt. Det förslag från Moderata ungdomsförbundet häromveckan om slopade statliga kulturpengar är talande – och även om det kunde vara lockande att avfärda det som blott ett ungdomsförbunds-utspel, vore det naivt att bortse från den anda som förslaget ansluter till, där ifrågasättandena blir alltmer aggressiva, både hos debattörer och i politiken, av den statliga ryggradens betydelse i svenskt kulturliv. Mest alarmerande och konkret är förstås den operation som Sverigedemokraterna inlett, en stympning av den offentliga svenska kulturbudgeten, redan inledd i Hörby, där SD fått igenom sin första budget och skurit ned kulturpengarna med 4 miljoner.

Att skattebetalarna har skäl att vara oroliga och att en politisering av kulturen är en reell fara har Lars Anders Johansson således helt rätt i. Men det är inte en kostsam byråkratisk överbyggnad eller så kallade låtsasprojekt vi ska vara rädda för, utan en Sverigedemokratisk kulturpolitik som efter att ha svält ut det offentliga kulturlivet som vi i dag känner det, kommer att ha fritt fält för att återföra medel till den kultur som stöder partiets nationalistiska agenda.
I en sådan verklighet kan de stökiga och diffusa ”låtsasprojekt” som i dag hånas bli det vi mest desperat längtar efter, som de luftfickor de är för demokratin. Vi, småfåglarna, skalbaggarna och alla andra av våra minsta och mest skyddslösa livsformer.

Sara Meidell

Mellan butikshyllorna söker jag julens ängel

Av , , Bli först att kommentera 3
Skulle en julängel vilja nedkomma med ett julbudskap till människan i sitt mest avklädda tillstånd, är det på stormarknaden en lördagskväll, en halvtimme innan stängning hon skulle finna henne.

 

Klockan 22.06 lördag före första advent börjar julen. Det är då jag rycker loss kundvagnen ur sitt bås på stormarknaden och slås av hur känslan av julrush, trots att jag går från en nästan tom parkering in i en lika tom butikslokal, inte kunde varit mer påtaglig. Själva julen i ett litet överdekorerat nötskal. Detta att vara ute på jakt vid allt märkligare tidpunkter på dygnet, detta att fylla en vagn med varor man inte vet vem som efterfrågat. Detta att till sist känna sig grundlurad, blåst.

Stormarknadsvarvet är i adventstid en egen liten gräll julritual och jag passerar hårt knutna hyacinter, leksakskalendrar, småskålar för glöggfröjd och strax innan frukten har någon skruvat upp en stereoanläggning till förmånligt julpris på max, två barn gör övertrötta tjurrusningar mot den utan att vare sig föräldrar eller butikspersonal orkar ingripa.

Stängning stundar, kassor ska räknas, hyllor fyllas och mellan lådorna med utsorterad frukt och dessertostar till kampanjpris hukar sig någon kring en mobiltelefon: det du ville ha är slut, vad gör jag? En annan har stannat i steget vid leverpastejen, liksom inåtvänd, och jag tänker med min vagn, att skulle en julängel vilja nedkomma med ett julbudskap till människan i sitt mest avklädda tillstånd, är det här hon skulle finna henne; på stormarknaden en lördagskväll, en halvtimme innan stängning.

Här, där vi drar likt gastar genom butiksgångarna. Här, där vi går runt lika obearbetade och fula som förpackningarna och påsarna i våra kundvagnar. ”Före”-versionerna, innan köpedegen förvandlats till pepparkakshus och vitmossan pressats ner i ljusstakarna. Här våra osminkade jag, som vi ser ut innan vi gjort oss presentabla för FB-offentligheten.

Här, i den torftighet där våra mystiska inre liv också oväntat får plats, där smågrus från alldeles nära hjärtat plötsligt kan trilla ut i möten med dagisföräldern, den gamla kollegan. Skilsmässan, vardagsstressen och mindervärdet, glädjen och oron kring barnen, utspillt i ögonblickens terapi.

Vid toapappersbalarna och kattmaten hovrar de tonårsgäng som skapat sina egna zoner för umgänge bland hyllorna. De som betalar sin timshyra för att få vistas i stormarknadens relativa värme och ljus med strategiskt utspridda inköp av energidrycker och stycksaker från chokladhyllorna. Överlevare, tänker jag med plötslig ömhet och vördnad inför dessa unga, de som aktivt söker tvinga fram liv på ställen som pekats ut som döda – vare sig det är på stormarknader i stadsdelar där andra mötesplatser glömts bort att planeras in, eller en alltför storpolitiskt trögrörlig klimatrörelse.

Och jag tänker att skulle julens ängel göra stormarknadsvarvet en lördag kväll sent i november, skulle hen nog stanna upp och lyssna en stund till vad dessa gängligt spretiga varelser hade att säga.

Två kassor är öppna för att raskt pressa ut de sista själarna ur butiken och det är nu han sluter upp intill, han som jag tidigare bara brukat se sittande på parkbänkar runt om i stan, alltid ensam, alltid lastad med mer påsar än den vanliga flanören bär med sig.

I tidningshyllorna har jag just passerat tidskriften Filter med sina rubriker om det som blivit en liten kultursidessnackis, reportaget som bevisat att många livsmedel gått utmärkt att konsumera långt efter bäst-före-märkning. Förmodligen, har jag konstaterat, ska detta bli den medvetna medelklassens julpose i år, att djärvt bälga i sig utgången filmjölk.

Just en pose, medelklassens privilegium, tänker jag, när blicken sedan faller på den yoghurt med exotisk smak med röd kort-datum-etikett i mannens korg, intill en rulltårta och en dubbeljapp. Och han kastar en blick i motsatt riktning, mot min vagn: och du storhandlar ser jag? – och jag säger något platt om att man får passa på när det är lugnt i butiken.

Vi pratar vidare om öppettider och storhelger och han säger att förr var det ju 17.30 som gällde om man skulle ha något köpt. Nu är det enklare, men ändå så svårt. Med julafton en måndag blir det många röda dagar, säger han.

Ett utsträckt undantagstillstånd, dagar med begränsad tillgång även till stormarknadens värme och ljus, säger han inte – men utbrister i stället oväntat att det är som en oro som kommer över en under jul ändå. Det sitter kvar sen man var liten vet du, och nu hackar kön fram ett snäpp och alla hör och dyker ner i sina mobiler och när jag åter är i jämnhöjd med min kö-kamrat för han in oss alla på ett säkrare fält genom att prata väder. Regnet, har det varit uppehåll alls i dag?

När det ska betalas får han lägga tillbaka sin dubbeljapp, pengarna räcker inte och innan min patetiska intellektuella kramp släppt (kränkande övertramp eller strikt medmänskligt att bjuda på chokladbiten?), har han hunnit lämna kassabanden bakom sig.

När jag lastat mina präktiga tygpåsar i min vagn och stävar mot utgången ser jag honom i förbutikens kafé. I en lånad tallrik har han hällt sin nyköpta yoghurt och jag tänker på utropet ”Ät snart!” på förpackningen och jag tänker på hela mänsklighetens bästföredatum, hur brådskande allt känns helt plötsligt.

En julstress av märkligt slag, den sort som inte går att köpa sig fri från eller pynta bort. Den sort som julänglarna viskar om när de till sist dyker upp ute på parkeringen.

SARA MEIDELL