Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Bryt skammen kring kvinnors drickande

Av , , Bli först att kommentera 0

Så är januari snart över, den oändligt mörka månaden, men också den vita månaden – nystartsmånaden, då precis allt ska bli bättre.
Under några tunga veckor har vi späkt oss, avhållit oss, gymmat – men nu, med vårljus snart i sikte, dags att låta spända käkar lossa? Återinföra fredagsfikat, söndagssteken, onsdagsvinet – återföra lite normalt liv helt enkelt.
Ja, när det kommer till det sistnämnda, alkoholen, är det 2019 just vardag den förknippas med, snarare än som förr, storhelg och guldkant. Och med våra privata och offentliga liv sammansmälta, en gräns alltmer diffus mellan arbetstid och fritid, är det väl bara naturligt att alkoholbruket också ändrat karaktär. Från festföreteelse till den moderna människans ständiga följeslagare.

Mest påtagligt har skiftet kanske varit bland kvinnor, vilket syns både i bubbliga bildflöden i sociala medier och ute på krogarna – och som också kunde beläggas i en studie häromåret, där äldre kvinnor gick mot strömmen i ökad alkoholkonsumtion medan drickandet i övrig befolkning minskat. Logiskt, egentligen, för om alkoholen pekar ut ett modernt ideal och identitet, är det givet att det är hos kvinnor förändringen märks, som ett kvitto på erövrade positioner i samhället, ja på ökad jämställdhet om man så vill.

”Som hon drack” heter Jenny Damberg och Lisa Wikblads bok som belyser denna dimension av kvinnligt drickande. Fortsatt angelägen sedan den utkom 2015, ger boken en historisk kontext till kvinnors förhållande till alkohol och beskriver det kvinnliga drickandets revolutionerande potential, med dess koppling till ägande av egna pengar och tillgång till offentliga miljöer, men också samhällets stigmatisering av detsamma. Den skam som varje kvinnligt maktanspråk belastas med – här parat med mytbildning, påhittade skaderisker och förstås med det dåliga moderskapet som evigt gångbart trumfkort.

Att detta skambeläggande är högst levande i dag står klart, trots kvinnors erövrande av krogmiljöerna. En skam som om inte annat lever i undertexterna i offentligheten, eller internaliserat, som i mitt kvinnliga umgänge, där vi visserligen går på våra AW:s, men också återkommande kalibrerar oss mot varandra, ”visst är väl ett glas till okej?”. Detta tål att påminnas om – att vara medveten om hur alkohol, makt och jämställdhet hänger samman, hjälper till att placera skam där den hör hemma.
Men likafullt uppnås inte verklig jämställdhet förrän också det kvinnliga missbruket avstigmatiseras. För – för många kvinnor är ju kombinationen alkohol och vardag betydligt svartare än den lättsamma instagrambilden av ett glas bubbel på ett mingel en tisdag. Och om det kvinnliga drickandet är skambelagt är det inget mot vad det kvinnliga missbruket är. Så pass att det går att tala om förstärkta skadeverkningar, till följd av att kvinnor i skam döljer sitt lidande och väntar längre med att söka hjälp.

Därför är det med tacksamhet man tar del av fler vittnesmål där kvinnor i offentligheten berättar om missbruk och vägar till nykterhet – där två starka litterära exempel har varit omtalade de senaste veckorna; Rebecka Åhlunds ”Jag som var så rolig att dricka vin med” och den amerikanska författaren Leslie Jamisons ”Tillnyktring”.
Som personliga vittnesmål, den sistnämnda utbyggd med en kulturhistorisk och litteraturhistorisk exposé över alkoholism, skrivna av drivna stilister, ger de fördjupade perspektiv på alkoholismens komplexa krafter. Lästa i samma svep väcker böckerna också angelägna frågor om kvinnlig alkoholism, klass och kulturellt kapital. För vilka kvinnor är det som i egenskap av yrke eller social status har skydd nog för att kunna berätta offentligt om ett missbruk?

Högst tyngd har ändå böckerna i hur de sätter drickandet i relation till kreativiteten – den som enligt både mytbildningen och i statistik över riskyrken, som författare, journalist, så nära hänger samman med ruset. Här tecknas revolten mot raden av manliga författarsuputer, där Åhlund och Jamison håller sina kvinnliga drinkare ur litteraturhistorien som skyddshelgon för ett fortsatt skrivande med vin utspillt över tangentbordet. Tankevidgande utvecklas också idén om hur författandet hänger samman med ruset, känslan av att vara helt nära den unika tanken och existensen.

Ur detta pekas också riktningen ut mot friskhet, som kan vara lika svår att acceptera för den alkoholist som vårdar sitt missbruk som en unik talisman, som för den författare som drivs av att tänka och skriva det ingen skrivit förut och där alkoholen åtminstone i en förälskelsefas tjänar som effektiv förstärkare av sådana anspråk – nämligen att ge upp tanken om att vara unik, i supandet, i skrivandet.
I detta öppnas å andra sidan porten mot ett kollektiv, ett Vi att hämta lärdom och kraft ur – forna dryckessystrar som bemästrat skräcken för att förlora originalitet och bli tråkigare som nyktra, som bevarat sin särart genom AA-mötenas styrda språkregim. Segrare som skriver historia.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Amanda Lind ett hoppfullt val

Av , , Bli först att kommentera 0

Kommentar till utnämningen av Amanda Lind (MP) till kulturminister.

Kultursidor är märkliga ibland – marknadsför sig med fina ord om eftertanke, fördjupning, men är ändå ofta först i ledet när det gäller att, om än stilistiskt oantastligt, brassa iväg tvärsäkra utsagor när nyhetspuls slår till. Utnämningen av Amanda Lind (MP) till kultur- medie- och idrottsminister blev ännu ett bevis på detta. Lika hårdbevakad som posten är, med en tyckarstab som ställer helt andra krav på kulturministerns cv än andra ministerposter, lika förutsägbara blev också de första reaktionerna.

Högdjuren bland de kritiska tyckarna höll sig visserligen för goda för att kommentera dreadsen, lajvandet, blockflöjten, och sammanfattade i stället sina reservationer med a) hon är inte Socialdemokrat, b) hon har inte profilerat sig i kultur- och mediefrågor. Men även de försiktigt positiva gick till stor del på instinkt och ytkunskaper: hippie! utropades av både belackare som Hanif Bali, som en hyllande Karin Olsson i Expressen, där Linds alternativa härkomst och framtoning lyftes fram som både hot och hopp.

Fint var att följa just den alternativa fåran i kommentarerna till utnämningen. Här växte snabbt en allt mer respektingivande motbild fram mot det Stockholmscentrerade kritiska perspektivet, där Amanda Linds kulturella, ja till och med intellektuella, tyngd ifrågasattes.
Kulturkrönikörer i landsortspressen uttryckte förnyat hopp om en kulturpolitik omfamnande hela landet, på sociala medier flödade vittnesmål från kulturchefer och lokalpolitiker ute i landet om en duktig och driven politiker, och kulturarrangörer och konstnärsorganisationer var också snabba med att påminna om kulturpolitiska debatter som Lind gjort avtryck i utanför de hårt mediebevakade. Se där en bild så god som någon, både av en talande mediedramaturgi och av en minister byggd från grunden och med kvaliteter långt mer genuina än hennes företrädare hade vid sitt tillträde.

Klart är att Amanda Lind har enorma utmaningar framför sig – kulturpolitiken är det område där stora ideologiska stridsfrågor kommer att äga rum framöver. Det gör det desto viktigare att vi inte får en stridslysten estradör på kulturministerposten, redo att slåss med kultur på samma livsfarliga vis som de nationalistiska krafter som gripit efter kulturområdet på senare år. Till Amanda Linds första utmaningar hör därför att visa att hon tar avstånd från den den instrumentella och fostrande kultursyn där MP tidigare svajat – och i stället tar chansen att visa att läget när en unik regeringsbildning ägt rum också kan vara tidpunkten då drömmen om Socialdemokratin som kulturpolitikens eviga urmoder måste revideras.
Inte heller jag har Linds fulla cv framför mig, men känner stort hopp om hennes kvalifikationer. Ett tidigare kommunalråd med rötter i den ångermanlänska subkulturen – om en kulturkrönikör får tillåta sig tänka i braskande rubriker har jag svårt att finna en mer slagkraftig sådan för en kulturminister.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Ge våra poeter mat i magen

Av , , Bli först att kommentera 1

”Jag måste tjäna mer pengar”/”Jag vill ha mer pengar”/”Nu är pengarna slut igen” – så lyder några av ett otal variationer av samma tema i ”Marginalia”, Johan Jönsons nya diktsamling. Kännetecknande för en poet som gärna använder vardagens mest krassa villkor i sitt diktande, fogar sig de insprängda meningarna i diktsamlingen också till den aktuella kulturdebatten om poesin och pengarna.
Med start i författaren Katarina Frostensons villkor för att lämna Svenska Akademien; ”att hon kan försörja sig och fortsätta sitt värv som lyriker”, blev debatten en uppiggande start på året. Symbolisk för Akademiens våndor, men också, med de frågor den väckte om kulturekonomi och kultursyn, en debatt relevant för hela kulturlivet i det regeringskrisens Sverige som ännu inte sett sin fulla upplösning.
Poesin och pengarna – vad har vi råd med? Vad får kulturen kosta? Vem betalar priset och hur, för de kulturpolitiska beslut som i dag tas?

Med ”katastrofbudgetens” besked i december om 200 statliga miljoner i nedskärningar fick kulturlivet en käftsmäll i julklapp och det var en skärrad kultursektor som efter helgerna mötte vardagen. Konstnärer och kulturinstitutioner, tidskriftsredaktörer och teaterchefer som börjat göra sina konsekvensanalyser, i tanken börjat skrädda in kostymerna, utifall.

Lugnande var beskedet häromveckan, att fri entréavgift vid statliga museer ändå kvarstår och på Instagram lovar nu den ännu sittande kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke att fler besked till kulturens gagn är att vänta.
Men det faktum att ingen av de 73 punkterna i S, L, C och MP-överenskommelsen berör kulturen, ger dessvärre skäl till samma oro man haft anledning att känna genom hela valrörelsen, över en kulturpolitik alltför blek för att kunna möta en SD-offensiv. Dels inom kulturområdet, men också i vidare mening, genom de demokratiska och ideologiska prövningar detta partis politik ställer upp och där en fri och stark kultur- och mediesfär som kan bjuda motstånd behövs mer än någonsin.
Kulturbudgetens konsekvenser visar sig redan och beskeden har sedan årsskiftet duggat tätt om nedläggningar och avvecklingar av kulturverksamheter runtom i landet. Men skadorna handlar förstås också om följderna av en politik som nu så tydligt visar vilket värde kulturen tillmäts – en ökad otrygghet som drabbar även de som står fria från stympning denna gång.

Sorgligt har varit att se hur konstnärer och kulturarbetare i mina flöden plötsligt börjat dela artiklar om kulturens hälsoeffekter – kultur mot depression, kultur som förbättrar ditt minne – och hur alltfler debattinlägg kring kulturbudgeten berör konstarternas potential för tillväxt och utveckling.
Reaktionen är begriplig: när obegripliga yxhugg utdelas mot kulturverksamheter som borde vara omöjliga att röra, är det inte konstigt att en konstnär griper sig an nyttoargument för att försvara sitt existensberättigande. Likväl går det inte att bortse från tragedin i hur detta nyttotänkande, hur avlägset det än må vara, är en gren på samma instrumentella träd där också en nationalistisk kultursyn återfinns. Skyddet: att freda ett fritt och robust kulturliv – vilket i grunden och ofrånkomligen kräver pengar i tillräcklig mängd.

Poeten behöver mat i magen och en väldig massa tid, men den som skriver dikt vet att det är en syssla som sällan leder till något extravagant liv, lyder poeten David Väyrynens kloka sammanfattning av den hållning som är så självklar för många kulturarbetare, intervjuad av DN i en uppföljning av Frostenson-debatten. Kärnfullt ringar han här också in den kulturens frihet vi slår vakt om genom att säkra stöd till det som i likhet med poesin rimmar dåligt med tillväxt. Som Väyrynen konstaterar: ”Jag har aldrig varit med om att någon försökt att påverka texterna i syfte att bättre marknadsanpassa dem.”

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Flasha din skärm när du går ut i det nya året

Av , , Bli först att kommentera 0

Fredagen före 7 januari, måndagarnas måndag, är det dags att rusta sig för vardagen och jag beger mig till bokhandeln för inköp av kalendern för 2019, pappersvarianten. De börjar utgöra en ansenlig samling där hemma, A5-kalendrarna i mjuka pärmar, som i kombination med listor i drive-tjänster och olika mejlmappar för privat och jobbrelaterade händelser, fortfarande är den bästa lösningen jag funnit för att organisera mitt liv.

Jo, jag har försökt bli helt digital, för ett par år sedan – en ambitiös och tidskrävande insats gjordes då för att ta klivet över från papper till smartphone, men någonstans slog tidsinställningen fel vilket lät larm gå av mitt i natten om fotbollsträningar och telefonmöten och sedan dess har varje år en ny papperskalender införskaffats.
Men något har hänt på senare år – för från att ha blivit betraktad som en reaktionär dinosaurie är mina vaxpärmar numera något som placerat mig i de coolas gäng på möten och konferenser: de ny-analogas.

Trenden bekräftas där i bokhandeln, där utplockade hyllor möter mig och en expedit beklagar att flera sorter tagit slut. De säljer som aldrig förr, säger hon – och tillägger att papperskalendrarna ju faktiskt har sina fördelar, för om man skulle tappa bort telefonen, då tappar man ju allt. Som om molntjänster var science fiction, som om i stället de analoga kalendrarna hade sina dubbletter i något mystiskt underjordiskt lager, men jag nickar och rullar med i kommentarens baklängeskullerbytta, möjligen för att den så träffande ringar in den statusförskjutning som skett, det nya blinda prisandet av det analogas förträfflighet.

Kalendrarna utgör de tydligaste av markörer för den nedkopplade trenden, de ekon som ljudit över västvärlden efter sociala medier-avhopparnas skri från Silicon Valley häromåret. Och när det vid nyårsskifte är dags att träda ut som en bättre människa är inköp av papperskalender helt i linje med annan detox som följer efter helgerna: bort socker, bort skärmar och sociala medier-konton, in gymkort och friskluft. Intill självhjälpstexter om träning och bra vardagsmat fylls tidningarna av artiklar om att bli smartare än sin mobil, om skärmar som ger oss popcornhjärnor, om skärmar som kokain och hur går det att försvara ett mobilbeteende där du inte ser ditt barn i ögonen de korta minuter som en stressig vardag snart snävar ner samvaron till?

Lika uppfordrande är artiklarna om hur vi behåller de goda vanorna och det är här frågan behöver formuleras: De nya vanorna, är de verkligen goda? Och framför allt: vem dikterar egentligen vad som är gott, hållbart och sunt? Erfarenheter av strikta dieter och ambitiösa träningsscheman som kapsejsar i frossande och utmattat soffläge ger en vink om att de mänskliga behoven och drifterna alltid kommer att övervinna oss – och när det gäller inrättandet av en digitalt rensad vardag går det snabbt för den krasst lagda att sortera in projektet i samma kategori av livsstilspynt som en tillfällig sockerdetox, eller en lyxig yogakurs á 10 träffar.
För så baserade är ju redan våra liv på digitala system, att ett smartphone-stopp bara kan klassas som de privilegierades privilegium, ett utslag av en medelklass med blinda fläckar. Svala mobilvägrare som ändå uppskattar att kunna splitta krognotor med ett swish, eller ja, för den delen kunna synka familj-jobb i sin smarta telefon.

”När det blivit norm att skylla på skärmar, att lämna sociala medier och bara använda knapptelefoner, då visar klassamhället sin allra fulaste sida.” skriver Umeåforskaren Elza Dunkels i ett instagraminlägg som med fördel således kan bladas in bland peppiga nystartsartiklar om ett bättre 2019. Inlägget, formulerat som ett svar på en brittisk sammanställning av forskning om skärmar, ger välbehövligt djup i samtalet om digital avhållsamhet, där det viktigaste är det klassperspektiv som sällan berörs i den bredare debatten. För, som Dunkels skriver: ”Vi vet att de som tjänat mest på digitaliseringen är marginaliserade grupper och individer, inte normbärarna.” Varningen hon formulerar, att skärmanvändandet blir en markör för underklass, socioekonomiskt eller i funktionsbetydelse, är värd att ta på stort allvar för alla som redan har ett ganska bra liv och skulle klara sig gott även utan digitaliseringens alla fördelar.

En nystart som skulle låta oss gå ut som bättre människor i ett 2019 skulle därför, hellre än skärmstopp, vara en tillämpad ödmjukhet inför andra grupper än de mest privilegierade. En klarsyn kring olika individers olika behov av skärmar, kring vilka andra faktorer som styr människors hälsa än skärmar och kring vilka som tjänar på att låta dessa beskyllas för ohälsa kopplad till andra livsomständigheter.
I den ödmjukheten skulle det också ingå att som normbärare ta ansvar för att se till ett större kollektivs bästa och inte bidra till att skambelägga eller förminska den betydelse som tekniken haft för så många marginaliserade. Att för all del hålla sig med den variant av kalender man finner bäst av praktiska och identietsmarkerande skäl, men också, för att citera Dunkels, i en akt av solidaritet ”flasha din skärm var du går.”

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera