Nu är det sportlov! Det utropar mjukostreklamen och influerarna, så också nyhetspresentatörerna och storstadstidningarnas krönikörer. Så låt oss prata sportlov, och en bra start kan vara just en text ur den sistnämnda kategorin – Patrik Hadenius långessä i DN Söndag (24/2), om vårt behov av aktiva pauser och om sportlovets historia. Från kokslov till fjällturism, från dåtida hälsoideal och naturvurm till dagens skräck för skärmar och stillasittande, ger han en innehållsrik och bildande exposé över ett lov, som med tydlig koppling till skiftande politiska strömningar och idéer om det goda samhället, utgör en mycket god källa till samtidsanalys.
”Förmodligen säger dessa regelbundna lov, och deras aktiviteter, något om människans konstitution, vårt behov av mening och en gemensam rytm”, skriver Hadenius också klokt och riktigt.

Men lika avslöjande som sportlovet i sig, är förstås den berättelse vi skapar om sportlovet, av sådant som reklam och kulturkrönikor – och mest avslöjande är kanske det som i denna berättelse INTE skrivs ut.
I Patrik Hadenius text är klassdimensionen till exempel en blind fläck, precis som, naturligt nog, i reklamen och influerarvärlden. Det är färgglada sportkläder, hyrhus i fjällen, tågresor till Alperna utan vidare reflektion kring prislappen för ett solgnistrande Instagram-flöde. Men mest intressant är kanske det faktum att 10 000-teckenstexten inte på någon plats omnämner det helt unika med sportlovet som ledighetsfenomen: nämligen hur lovveckan till skillnad från andra högtider och lov är den enda som förflyttar sig i tid genom landet. Från vecka 7 i söder, vidare jämsmed vårens framfart norrut, till final vecka 10 i de fyra nordligaste länen.

Hadenius är förstås långt ifrån ensam om osynliggörandet, i stället en av många i en större berättelse om ett i många avseenden avlångt land. Ja, så avlångt att utmarkerna ibland liksom försvinner ur sikte, som i dimman på fjälltoppen. Ett land med ”en gemensam rytm”, som i en gemensam tyst överenskommelse korat vecka 9 som The Sportlov. Stockholmsveckan.

Att ljuset och värmens förflyttning norrut har tappat sin relevans som argument för de uppdelade lovveckorna står allt mer klart, ju starkare sportlovsfirare från norr till söder ändå dras till samma stora fjällturistorter. Att lovet ändå bryts upp över landet, blir således på flera vis intressant i en djupare analys av sportlovet som samhällsberättelse.

Särskilt intressant blir förstås det kapitel som skrivs från landsändan som ständigt gungar i otakt med den rytm som centralmakten dikterar. Den som fyller Icabutiker och topptrimmar sig för att möta förväntningarna från de tillfälliga gäster som kommer att fylla sina Instagramflöden med sol och snö, men aldrig skriva hem om BB-ockupationer, industrinedläggningar eller en permanent tillvaro på svajig uppkoppling.
Landsänden som firar Stockholms-sportlov vecka 9 med att serva liftar och bärga loss storstädernas snabba bilförare från plogvallar. Som bidar sin tid inför det riktiga sportlovet vecka 10.

SARA MEIDELL

När denna text går i tryck är det på timmen 16 år sedan jag blev mamma och ljuset i mitten av februari kastar mig varje år tillbaka till den jag var då, 2003. En euforisk 22-åring, vansinnigt lycklig över barnet och föräldraskapet, samtidigt fullständigt livrädd. Inte för föräldraskapet i sig, här fanns en naiv djärvhet, en intuitiv känsla av att jag visste vad jag gjorde – men för att misslyckas i omgivningens ögon. Rädd för att inte göra precis allt rätt – vilket var vad jag lika intuitivt förstod krävdes av en som så naivt djärvt skaffade barn före utbildning och ordnad livshorisont.
Det mesta var precis så lyckligt som bildminnena 16 år senare visar, men februariljuset och hur det kastar skuggor på väggarna bakom babylyckan påminner också om det svåra, det som en ung mamma med blickarna på sig inte fann plats och ord för, knappt ens för sig själv. Ensamheten under de långa hemmadagarna, de upphackade nätterna, smärtan som sätter sig i kroppen och hela existensen av utmattningen i att starta upp ett liv som bara måste bli gott och bra.

Barn två och tre kom, det blev lättare men också svårare och inte heller nu fanns full takhöjd för att tala om det tunga: visst, jag var äldre, men fortfarande kvinna och mamma och som mamma gnäller man inte över det som gör en till mamma. De upphackade nätterna. Ensamheten. Sådant som ingår i livets palett intill lyckan och ljuset. Det svåra, som också glöms snabbt när barnen blir stora – tills något påminner en. Det kan vara ljuset i februari som kastar en tillbaka i tiden, det kan också vara en kvällstidningskrönika man inte annars hade fäst uppmärksamhet vid, men som kommer åt en smärtpunkt som ligger vidöppen just i februariljuset.

Ni som följer instagramkontot @mansbebisar vet precis vart jag är på väg – för visst fanns min inre 22-åring med bland hånarna av Patrik Syk som där hängdes ut efter den text som i förra veckan antände internet.
”En natt satt jag bara där och grät” löd rubriken på krönikan där Aftonbladet-skribenten berättade om hur han tvingades sjukskriva sig från sin föräldraledighet. Vaknätterna hade blivit för många, sömnbristen för monumental – och med beskrivningar av en
tillvaro som var igenkännbar för tusen och åter tusen nednötta småbarnsmammor som aldrig känt sig ha haft utrymmet att vittna om densamma, blev texten för många en provokation. Patriarkatet i sin prydno.
För visst, nog kan någon hävda att jämställdheten kommit långt, när en man kan visa sig svag och vittna om det så kallade lilla livets brutalitet. Men, kunde min inre 22-åring och många med henne snabbt och ilsket invända: att ingen lyssnat när samma vittnesmål om utmattning tidigare kommit från kvinnor, raderar lika snabbt ut varje sådan guldstjärna på manskontot.

Frågar vi i stället den 38-åring som är i dag, som instinktivt också upprördes, är det dock sorg mer än ilska som texten väcker. Den nedslående insikten om hur nära ytan den
feministiska vreden ligger och hur lätt den är att trigga – ja, att den feministiska blicken till och med kan bli en blockering.
För naturligtvis fanns nyanser bakom den hårt rubricerade krönikan: här en ovanligt ojämställd arbetsfördelning, där skribenten tog ett hundraprocentigt ansvar för vaknätterna medan den andra föräldern arbetade. Och naturligtvis kan småbarnslivet leda till ett kliniskt utmattningssyndrom oavsett hur många gånger kvinnor tidigare fått höra att graviditet och småbarn inte är sjukdomar.

Men – naturligtvis är också den lättriggade feministiska vreden, likväl som hela den cyniska mediedramaturgi som blottas i denna debatt, talande i sig för hur långt vi har kvar mot det jämställda föräldraskapet.
Detta ger skäl till en helt egen sorg och vrede. För, vilket här åter bevisar sig: föräldraskapet förblir oslagbart både som slasktratt och projiceringsyta för samhällets tillkortakommanden – därför så oerhört värdefullt att debattera mer respektfullt och nyanserat än i provokativa rubriker och drev.

Bara så kan de djupa kunskaperna och insikterna uppnås som på sikt kan ta jämställdheten vidare – reflektioner kring sådant som det egentligen djupt onaturliga i att som ensam vuxen mäkta med en tillvaro med ett litet barn, eller vad de långa dagarna och vakna nätterna utan en flock kan göra med en mamma eller en pappa.
Bara så kan en vidare systemkritik därmed bli synlig, där den feministiska vreden får sin rättmätiga plats i en analys som löper samman med sådant som klass, etnicitet, geografisk hemvist och ålder.
Bara så kan vi låta dagens 22-åringar få växa upp och in i ett föräldraskap där mer kraft kan läggas på vaknätterna än på en vrede över en samhällsordning som fortsätter tjäna patriarkatet.

SARA MEIDELL

I ett av söndagens tusentals tag med snöskyffeln glimmar det plötsligt till i det vita – ett regnbågsfärgat glitter flyger tillsammans med snön ut i trädgården. Glaskulor, ser jag snart, från det humlebad jag i somras ställde i ordning till uttorkade små pollinerare. Så längesen det känns, nu under tyngden av meter efter meter av nysnö – men glaskulorna kastar mig tillbaka till skogsbrändernas sommar, till veckorna då apokalypsen flåsade hetluft över oss med ett allvar vi inte dittills känt. Hur detta att i alla fall kunna släcka törsten hos de minsta och mest avgörande livsformerna blev en tröstande ritual när gräsmattorna torkade ihop under vattningsförbudets regim – hur känslan av poänglös liten piruett samtidigt var så plågsam.
Vad betydde ett litet vattenblänk på ett porslinsfat, när världen brann okontrollerat?

Efter snöfallet hämtar jag ur bokhyllan Maja Lundes dystopi från 2016, ”Binas historia”, och återvänder till det fiktiva tillstånd som författaren här beskriver som ”Kollapsen”. USA och Europa har fallit samman, matbrist har decimerat befolkningarna och bina har bokstavligt talat blivit mänsklighetens sista droppe vatten. Det är en våldsamt vacker skildring av mänsklighetens ödesfråga – och med en verklighet som rusat i panikartad hastighet mot den fiktion som Lunde skrev fram för tre år sedan, är de öppna frågor som boken lämnar oss med i dag akut ångestskapande.

I förra veckan beslutade den svenska Kemikalieinspektionen om undantag från EU-förbudet och tillåta neonikotinoider, giftet som lika effektivt som det skyddar grödorna förstör livsmiljöerna för humlor och bin. Och i en unikt omfattande global forskningsrapport kommer nu nya forskarlarm om insektspopulationer så snabbt sjunkande att ett scenario av kollapsande ekosystem och katastrofala effekter för planeten framstår som närmast oundvikliga.

Glaskulor i vattenbad, protestlistor till beslutsfattare som ändå väljer pengarna framför de hållbara längre perspektiven – vad ska en människa i bidödens tid göra för att rädda sig?
På mitt bord landar en ny bok som presenterar sig som ett försök till svar, Lotte Möllers ”Bin och människor” – en kulturhistorisk resa från antiken och fram till i dag, som följer bin och biskötare genom religion och revolution. Bildande och underhållande ger den inblick i hur människan genom tiderna samspelat med bina och ställer också samtiden i relief mot denna mångtusenåriga historia. Hur mänskligheten i dag placerat sig vid en brytpunkt; sitt eget och bisamhällenas självförvållade utrotning.

Det låter skräckinjagande, men boken blir i stället en lindring mot eskalerande klimatångest, handlingsförlamning och apati – för ur historiens myller av biodlare (eller biskötare, som Möller föreslår som ett bättre begrepp), alla de myter och
föreställningar människan haft om och kring bikuporna, hur liv värnats och vårdats, växer bilden av en stark motståndsrörelse fram: ett embryo till hopp om mänsklighetens och planetens framtid trots allt.

Att nätbokhandelns algoritm föreslår Greta Thunbergs bok ”Scener ur hjärtat” som ett bra komplement till Lotte Möllers bok ger syre åt tanken – hur nya rörelser, tidigare utpekade som marginalfenomen eller till och med helt utanför radarn i den politiska, ekonomiska och mediala offentligheten, ska vara de som ska komma med räddningen. Femtonåringarna, biodlarna, där unga kvinnor just nu tar mark bland hobbyutövarna. Ja, varför inte?

I skogsbrändernas och de smältande polarisarnas tid har vi alldeles för sent börjat lära oss att undergången inte kommer att ske på de vis vi lärt oss i katastroffilmerna. Att kollapsen kan vara tyst som drunkningsdöden, tyst som humlors surr som stilla upphör. På motsvarande vis är det nu hög tid att vi lär oss detektera hopp i former som ligger utanför vår närmaste föreställningsförmåga.

I Maja Lundes ”Binas historia” är det i Kina år 2087 som den sista mänskliga utposten återfinns – det flämtande hoppet, men inte i form av de robotbin som i dag hägrar för en världsekonomi med varvande motorer, utan i stället i skepnad av Tao, den kämpande mamman, som slåss för sin sons framtid. Med pollineringspensel som vapen, långt uppe i trädkronorna – kvinnlig urstyrka. Så kan också en framtid se ut.

SARA MEIDELL

”En samisk boom” har på senare år utropats inom konsten, nu senast av DN:s Birgitta Rubin, som i höstas sammanfattade den renässans som i dag märks på de stora museerna och konstmässorna, både internationellt och i Sverige. Britta Marakatt-Labba på Documenta, Anders Sunna på Moderna museet, Fokus Sápmi på Kulturen i Lund och Luleåbiennalen är ett par av de konsthändelser som omnämns, i en uppräkning som förvisso tecknar en kraftfull våg, men som också väcker till minne det som artisten Sofia Jannok skrev på Facebook häromåret, vid ett annat tillfälle då begreppet ”samisk boom” snurrade runt på kultursidorna: ”For the record, boomen har pågått i 10k år. Sen på plats som vanligt.”
För ja – även om det inte är annat än glädjande att Storsveriges institutioner och kulturskribenter just nu omfamnar den samiska konsten, är Jannoks reaktion begriplig – en uppgivenhet inför förlorad tid, när det man försökt säga i så många år plötsligt yrvaket hyllas brett.
Fem år efter Umeå 2014 är det inte osannolikt att samma irritation återfinns i de led som drog det samiska inom kulturhuvudstadssatsningen – visst, ur ett tusenårigt perspektiv också sena på plats, men ändå föregångare i presentationer av de konstnärskap och de frågor som i dag uppmärksammas så stort i en nationell bredare debatt.

Vid den tillbakablick på Umeå 2014 som i dag ges i VK:s fördjupning framträder det samiska spåret som kulturhuvudstadsårets mest intressanta – både det mest framgångsrika, men också det mest smärtsamma.
Intressant, för hur det så tydligt påvisade kulturhuvudstadskonstruktionens komplexitet, framgångsrikt för hur det tvingade fram konflikter i ljuset och startade ett kunskapsprojekt med spridning långt utanför Umeå – och smärtsamt, för alla historiska och samtida oförrätter som gestaltades i kulturen, all den intolerans och den rasism som till följd av exponeringen av det samiska plötsligt också kom i ljuset.

Som en unik enskild satsning på samisk kultur, vars motsvarighet inte genomförts någonsin tidigare, avtäckte Umeå 2014 dittills oupplysta fält av konflikter och kunskapsluckor och processen före och under året blir därmed en unik erfarenhet i sig att förvalta. De symboliska händelserna var många – en ansökan som fick backning på ett alltför svagt samiskt innehåll, en omstridd Europaturné där samiska representanter bjöds in först fem i tolv, en invigningshelg med å ena sidan en samiskt explosiv show och å andra sidan rasism i öppen dager – allt tecknandes en årsresa där frågor om representation och reellt medskapande återkommande sattes på sin spets.

Samtidigt utgjorde själva den konst och kultur som skapades och fyllde scenerna en process av bearbetning, uppgörelse och försök till läkning. Här skedde ett både känslomässigt och pedagogiskt massivt arbete i ateljéerna och konstrummen. För mig och gissningsvis många av mina kolleger som bevakade kulturhuvudstadsårets arrangemang, blev de många möten som ägde rum med samiska konstnärer en stark upplevelse i sig, där en mängd starka livsöden kom mig till del. Berättelser om hot, hat, självmord, förtryck – men också om upprättelse, kamp, försoning.
Motsvarande starka var ofta också publikreaktionerna vid de samiska kulturhändelserna, där en mäktig bildningsprocess ägde rum i konsthallarnas mingel och foajéernas eftersnack.

Inom konstvärlden stod de samiska inslagen också för en egen dimension av kunskapsprocess, giltig för konsten i vidare mening. Dels skedde en konsthistorisk rekapitulation, där linjerna mellan de konstnärskap som fick utrymme under Umeå 2014 och den tidigare generationens samiska konstnärer blev tydliga: Alta-aktivisterna, eller de tidigare ikoniska sameslöjdarna. Härigenom blev den samiska konsten också en påminnelse i sig själv om konstens politiska potential – vilket sedan 2014 blivit allt tydligare i hur den samiska konsten svarar på så många andra av samtidens högaktuella frågor; inte minst i klimat- och kulturarvsfältet.

Värdefullt är också hur den samiska konsten genom detta sätter ljus på det riskabla fält som konsten ger sig ut på när den går upp på barrikaderna – hur konsten där också undertecknar en instrumentellt konstsyn. En konstsyn som innebär en fortsatt frihetsbegränsning, där konsten visserligen slagit sig fri från det exotiserande uppdraget att ”dansa för kungen”, eller ”jojka fint”, som konstnären Anders Sunna uttrycker det, men där i stället förväntningar på den samiska konsten att alltid bära ett politiskt ärende riskerar att bli en annan sorts hämmande faktor.

Att Umeå 2014, som den komplexa konstruktion ett kulturhuvudstadsår är, medförde en oumbärlig lärdomsprocess och framflyttade positioner för det samiska är klart. Klart är också att mycket hänt under de senaste åren i fråga om allmänhetens medvetenhet om det samiska och om Storsveriges historia av osynliggörande. Men samtidigt återstår enormt mycket arbete att göra i rättighetskampen och bland det viktigaste som Umeå 2014 understryker är därför vikten av riktade satsningar.

För samisk boom må vara – men så länge kultursektorn i Sápmi förblir i dagens underfinansierade läge, är dessvärre Anders Sunnas farhåga relevant; att fönstret stängs, att intresset bara var en trend, ett tillfälligt gästspel inför en publik som snart ropar efter nästa show.

Sara Meidell