”En samisk boom” har på senare år utropats inom konsten, nu senast av DN:s Birgitta Rubin, som i höstas sammanfattade den renässans som i dag märks på de stora museerna och konstmässorna, både internationellt och i Sverige. Britta Marakatt-Labba på Documenta, Anders Sunna på Moderna museet, Fokus Sápmi på Kulturen i Lund och Luleåbiennalen är ett par av de konsthändelser som omnämns, i en uppräkning som förvisso tecknar en kraftfull våg, men som också väcker till minne det som artisten Sofia Jannok skrev på Facebook häromåret, vid ett annat tillfälle då begreppet ”samisk boom” snurrade runt på kultursidorna: ”For the record, boomen har pågått i 10k år. Sen på plats som vanligt.”
För ja – även om det inte är annat än glädjande att Storsveriges institutioner och kulturskribenter just nu omfamnar den samiska konsten, är Jannoks reaktion begriplig – en uppgivenhet inför förlorad tid, när det man försökt säga i så många år plötsligt yrvaket hyllas brett.
Fem år efter Umeå 2014 är det inte osannolikt att samma irritation återfinns i de led som drog det samiska inom kulturhuvudstadssatsningen – visst, ur ett tusenårigt perspektiv också sena på plats, men ändå föregångare i presentationer av de konstnärskap och de frågor som i dag uppmärksammas så stort i en nationell bredare debatt.

Vid den tillbakablick på Umeå 2014 som i dag ges i VK:s fördjupning framträder det samiska spåret som kulturhuvudstadsårets mest intressanta – både det mest framgångsrika, men också det mest smärtsamma.
Intressant, för hur det så tydligt påvisade kulturhuvudstadskonstruktionens komplexitet, framgångsrikt för hur det tvingade fram konflikter i ljuset och startade ett kunskapsprojekt med spridning långt utanför Umeå – och smärtsamt, för alla historiska och samtida oförrätter som gestaltades i kulturen, all den intolerans och den rasism som till följd av exponeringen av det samiska plötsligt också kom i ljuset.

Som en unik enskild satsning på samisk kultur, vars motsvarighet inte genomförts någonsin tidigare, avtäckte Umeå 2014 dittills oupplysta fält av konflikter och kunskapsluckor och processen före och under året blir därmed en unik erfarenhet i sig att förvalta. De symboliska händelserna var många – en ansökan som fick backning på ett alltför svagt samiskt innehåll, en omstridd Europaturné där samiska representanter bjöds in först fem i tolv, en invigningshelg med å ena sidan en samiskt explosiv show och å andra sidan rasism i öppen dager – allt tecknandes en årsresa där frågor om representation och reellt medskapande återkommande sattes på sin spets.

Samtidigt utgjorde själva den konst och kultur som skapades och fyllde scenerna en process av bearbetning, uppgörelse och försök till läkning. Här skedde ett både känslomässigt och pedagogiskt massivt arbete i ateljéerna och konstrummen. För mig och gissningsvis många av mina kolleger som bevakade kulturhuvudstadsårets arrangemang, blev de många möten som ägde rum med samiska konstnärer en stark upplevelse i sig, där en mängd starka livsöden kom mig till del. Berättelser om hot, hat, självmord, förtryck – men också om upprättelse, kamp, försoning.
Motsvarande starka var ofta också publikreaktionerna vid de samiska kulturhändelserna, där en mäktig bildningsprocess ägde rum i konsthallarnas mingel och foajéernas eftersnack.

Inom konstvärlden stod de samiska inslagen också för en egen dimension av kunskapsprocess, giltig för konsten i vidare mening. Dels skedde en konsthistorisk rekapitulation, där linjerna mellan de konstnärskap som fick utrymme under Umeå 2014 och den tidigare generationens samiska konstnärer blev tydliga: Alta-aktivisterna, eller de tidigare ikoniska sameslöjdarna. Härigenom blev den samiska konsten också en påminnelse i sig själv om konstens politiska potential – vilket sedan 2014 blivit allt tydligare i hur den samiska konsten svarar på så många andra av samtidens högaktuella frågor; inte minst i klimat- och kulturarvsfältet.

Värdefullt är också hur den samiska konsten genom detta sätter ljus på det riskabla fält som konsten ger sig ut på när den går upp på barrikaderna – hur konsten där också undertecknar en instrumentellt konstsyn. En konstsyn som innebär en fortsatt frihetsbegränsning, där konsten visserligen slagit sig fri från det exotiserande uppdraget att ”dansa för kungen”, eller ”jojka fint”, som konstnären Anders Sunna uttrycker det, men där i stället förväntningar på den samiska konsten att alltid bära ett politiskt ärende riskerar att bli en annan sorts hämmande faktor.

Att Umeå 2014, som den komplexa konstruktion ett kulturhuvudstadsår är, medförde en oumbärlig lärdomsprocess och framflyttade positioner för det samiska är klart. Klart är också att mycket hänt under de senaste åren i fråga om allmänhetens medvetenhet om det samiska och om Storsveriges historia av osynliggörande. Men samtidigt återstår enormt mycket arbete att göra i rättighetskampen och bland det viktigaste som Umeå 2014 understryker är därför vikten av riktade satsningar.

För samisk boom må vara – men så länge kultursektorn i Sápmi förblir i dagens underfinansierade läge, är dessvärre Anders Sunnas farhåga relevant; att fönstret stängs, att intresset bara var en trend, ett tillfälligt gästspel inför en publik som snart ropar efter nästa show.

Sara Meidell