I ett av söndagens tusentals tag med snöskyffeln glimmar det plötsligt till i det vita – ett regnbågsfärgat glitter flyger tillsammans med snön ut i trädgården. Glaskulor, ser jag snart, från det humlebad jag i somras ställde i ordning till uttorkade små pollinerare. Så längesen det känns, nu under tyngden av meter efter meter av nysnö – men glaskulorna kastar mig tillbaka till skogsbrändernas sommar, till veckorna då apokalypsen flåsade hetluft över oss med ett allvar vi inte dittills känt. Hur detta att i alla fall kunna släcka törsten hos de minsta och mest avgörande livsformerna blev en tröstande ritual när gräsmattorna torkade ihop under vattningsförbudets regim – hur känslan av poänglös liten piruett samtidigt var så plågsam.
Vad betydde ett litet vattenblänk på ett porslinsfat, när världen brann okontrollerat?

Efter snöfallet hämtar jag ur bokhyllan Maja Lundes dystopi från 2016, ”Binas historia”, och återvänder till det fiktiva tillstånd som författaren här beskriver som ”Kollapsen”. USA och Europa har fallit samman, matbrist har decimerat befolkningarna och bina har bokstavligt talat blivit mänsklighetens sista droppe vatten. Det är en våldsamt vacker skildring av mänsklighetens ödesfråga – och med en verklighet som rusat i panikartad hastighet mot den fiktion som Lunde skrev fram för tre år sedan, är de öppna frågor som boken lämnar oss med i dag akut ångestskapande.

I förra veckan beslutade den svenska Kemikalieinspektionen om undantag från EU-förbudet och tillåta neonikotinoider, giftet som lika effektivt som det skyddar grödorna förstör livsmiljöerna för humlor och bin. Och i en unikt omfattande global forskningsrapport kommer nu nya forskarlarm om insektspopulationer så snabbt sjunkande att ett scenario av kollapsande ekosystem och katastrofala effekter för planeten framstår som närmast oundvikliga.

Glaskulor i vattenbad, protestlistor till beslutsfattare som ändå väljer pengarna framför de hållbara längre perspektiven – vad ska en människa i bidödens tid göra för att rädda sig?
På mitt bord landar en ny bok som presenterar sig som ett försök till svar, Lotte Möllers ”Bin och människor” – en kulturhistorisk resa från antiken och fram till i dag, som följer bin och biskötare genom religion och revolution. Bildande och underhållande ger den inblick i hur människan genom tiderna samspelat med bina och ställer också samtiden i relief mot denna mångtusenåriga historia. Hur mänskligheten i dag placerat sig vid en brytpunkt; sitt eget och bisamhällenas självförvållade utrotning.

Det låter skräckinjagande, men boken blir i stället en lindring mot eskalerande klimatångest, handlingsförlamning och apati – för ur historiens myller av biodlare (eller biskötare, som Möller föreslår som ett bättre begrepp), alla de myter och
föreställningar människan haft om och kring bikuporna, hur liv värnats och vårdats, växer bilden av en stark motståndsrörelse fram: ett embryo till hopp om mänsklighetens och planetens framtid trots allt.

Att nätbokhandelns algoritm föreslår Greta Thunbergs bok ”Scener ur hjärtat” som ett bra komplement till Lotte Möllers bok ger syre åt tanken – hur nya rörelser, tidigare utpekade som marginalfenomen eller till och med helt utanför radarn i den politiska, ekonomiska och mediala offentligheten, ska vara de som ska komma med räddningen. Femtonåringarna, biodlarna, där unga kvinnor just nu tar mark bland hobbyutövarna. Ja, varför inte?

I skogsbrändernas och de smältande polarisarnas tid har vi alldeles för sent börjat lära oss att undergången inte kommer att ske på de vis vi lärt oss i katastroffilmerna. Att kollapsen kan vara tyst som drunkningsdöden, tyst som humlors surr som stilla upphör. På motsvarande vis är det nu hög tid att vi lär oss detektera hopp i former som ligger utanför vår närmaste föreställningsförmåga.

I Maja Lundes ”Binas historia” är det i Kina år 2087 som den sista mänskliga utposten återfinns – det flämtande hoppet, men inte i form av de robotbin som i dag hägrar för en världsekonomi med varvande motorer, utan i stället i skepnad av Tao, den kämpande mamman, som slåss för sin sons framtid. Med pollineringspensel som vapen, långt uppe i trädkronorna – kvinnlig urstyrka. Så kan också en framtid se ut.

SARA MEIDELL