När denna text går i tryck är det på timmen 16 år sedan jag blev mamma och ljuset i mitten av februari kastar mig varje år tillbaka till den jag var då, 2003. En euforisk 22-åring, vansinnigt lycklig över barnet och föräldraskapet, samtidigt fullständigt livrädd. Inte för föräldraskapet i sig, här fanns en naiv djärvhet, en intuitiv känsla av att jag visste vad jag gjorde – men för att misslyckas i omgivningens ögon. Rädd för att inte göra precis allt rätt – vilket var vad jag lika intuitivt förstod krävdes av en som så naivt djärvt skaffade barn före utbildning och ordnad livshorisont.
Det mesta var precis så lyckligt som bildminnena 16 år senare visar, men februariljuset och hur det kastar skuggor på väggarna bakom babylyckan påminner också om det svåra, det som en ung mamma med blickarna på sig inte fann plats och ord för, knappt ens för sig själv. Ensamheten under de långa hemmadagarna, de upphackade nätterna, smärtan som sätter sig i kroppen och hela existensen av utmattningen i att starta upp ett liv som bara måste bli gott och bra.

Barn två och tre kom, det blev lättare men också svårare och inte heller nu fanns full takhöjd för att tala om det tunga: visst, jag var äldre, men fortfarande kvinna och mamma och som mamma gnäller man inte över det som gör en till mamma. De upphackade nätterna. Ensamheten. Sådant som ingår i livets palett intill lyckan och ljuset. Det svåra, som också glöms snabbt när barnen blir stora – tills något påminner en. Det kan vara ljuset i februari som kastar en tillbaka i tiden, det kan också vara en kvällstidningskrönika man inte annars hade fäst uppmärksamhet vid, men som kommer åt en smärtpunkt som ligger vidöppen just i februariljuset.

Ni som följer instagramkontot @mansbebisar vet precis vart jag är på väg – för visst fanns min inre 22-åring med bland hånarna av Patrik Syk som där hängdes ut efter den text som i förra veckan antände internet.
”En natt satt jag bara där och grät” löd rubriken på krönikan där Aftonbladet-skribenten berättade om hur han tvingades sjukskriva sig från sin föräldraledighet. Vaknätterna hade blivit för många, sömnbristen för monumental – och med beskrivningar av en
tillvaro som var igenkännbar för tusen och åter tusen nednötta småbarnsmammor som aldrig känt sig ha haft utrymmet att vittna om densamma, blev texten för många en provokation. Patriarkatet i sin prydno.
För visst, nog kan någon hävda att jämställdheten kommit långt, när en man kan visa sig svag och vittna om det så kallade lilla livets brutalitet. Men, kunde min inre 22-åring och många med henne snabbt och ilsket invända: att ingen lyssnat när samma vittnesmål om utmattning tidigare kommit från kvinnor, raderar lika snabbt ut varje sådan guldstjärna på manskontot.

Frågar vi i stället den 38-åring som är i dag, som instinktivt också upprördes, är det dock sorg mer än ilska som texten väcker. Den nedslående insikten om hur nära ytan den
feministiska vreden ligger och hur lätt den är att trigga – ja, att den feministiska blicken till och med kan bli en blockering.
För naturligtvis fanns nyanser bakom den hårt rubricerade krönikan: här en ovanligt ojämställd arbetsfördelning, där skribenten tog ett hundraprocentigt ansvar för vaknätterna medan den andra föräldern arbetade. Och naturligtvis kan småbarnslivet leda till ett kliniskt utmattningssyndrom oavsett hur många gånger kvinnor tidigare fått höra att graviditet och småbarn inte är sjukdomar.

Men – naturligtvis är också den lättriggade feministiska vreden, likväl som hela den cyniska mediedramaturgi som blottas i denna debatt, talande i sig för hur långt vi har kvar mot det jämställda föräldraskapet.
Detta ger skäl till en helt egen sorg och vrede. För, vilket här åter bevisar sig: föräldraskapet förblir oslagbart både som slasktratt och projiceringsyta för samhällets tillkortakommanden – därför så oerhört värdefullt att debattera mer respektfullt och nyanserat än i provokativa rubriker och drev.

Bara så kan de djupa kunskaperna och insikterna uppnås som på sikt kan ta jämställdheten vidare – reflektioner kring sådant som det egentligen djupt onaturliga i att som ensam vuxen mäkta med en tillvaro med ett litet barn, eller vad de långa dagarna och vakna nätterna utan en flock kan göra med en mamma eller en pappa.
Bara så kan en vidare systemkritik därmed bli synlig, där den feministiska vreden får sin rättmätiga plats i en analys som löper samman med sådant som klass, etnicitet, geografisk hemvist och ålder.
Bara så kan vi låta dagens 22-åringar få växa upp och in i ett föräldraskap där mer kraft kan läggas på vaknätterna än på en vrede över en samhällsordning som fortsätter tjäna patriarkatet.

SARA MEIDELL