Nu är det sportlov! Det utropar mjukostreklamen och influerarna, så också nyhetspresentatörerna och storstadstidningarnas krönikörer. Så låt oss prata sportlov, och en bra start kan vara just en text ur den sistnämnda kategorin – Patrik Hadenius långessä i DN Söndag (24/2), om vårt behov av aktiva pauser och om sportlovets historia. Från kokslov till fjällturism, från dåtida hälsoideal och naturvurm till dagens skräck för skärmar och stillasittande, ger han en innehållsrik och bildande exposé över ett lov, som med tydlig koppling till skiftande politiska strömningar och idéer om det goda samhället, utgör en mycket god källa till samtidsanalys.
”Förmodligen säger dessa regelbundna lov, och deras aktiviteter, något om människans konstitution, vårt behov av mening och en gemensam rytm”, skriver Hadenius också klokt och riktigt.

Men lika avslöjande som sportlovet i sig, är förstås den berättelse vi skapar om sportlovet, av sådant som reklam och kulturkrönikor – och mest avslöjande är kanske det som i denna berättelse INTE skrivs ut.
I Patrik Hadenius text är klassdimensionen till exempel en blind fläck, precis som, naturligt nog, i reklamen och influerarvärlden. Det är färgglada sportkläder, hyrhus i fjällen, tågresor till Alperna utan vidare reflektion kring prislappen för ett solgnistrande Instagram-flöde. Men mest intressant är kanske det faktum att 10 000-teckenstexten inte på någon plats omnämner det helt unika med sportlovet som ledighetsfenomen: nämligen hur lovveckan till skillnad från andra högtider och lov är den enda som förflyttar sig i tid genom landet. Från vecka 7 i söder, vidare jämsmed vårens framfart norrut, till final vecka 10 i de fyra nordligaste länen.

Hadenius är förstås långt ifrån ensam om osynliggörandet, i stället en av många i en större berättelse om ett i många avseenden avlångt land. Ja, så avlångt att utmarkerna ibland liksom försvinner ur sikte, som i dimman på fjälltoppen. Ett land med ”en gemensam rytm”, som i en gemensam tyst överenskommelse korat vecka 9 som The Sportlov. Stockholmsveckan.

Att ljuset och värmens förflyttning norrut har tappat sin relevans som argument för de uppdelade lovveckorna står allt mer klart, ju starkare sportlovsfirare från norr till söder ändå dras till samma stora fjällturistorter. Att lovet ändå bryts upp över landet, blir således på flera vis intressant i en djupare analys av sportlovet som samhällsberättelse.

Särskilt intressant blir förstås det kapitel som skrivs från landsändan som ständigt gungar i otakt med den rytm som centralmakten dikterar. Den som fyller Icabutiker och topptrimmar sig för att möta förväntningarna från de tillfälliga gäster som kommer att fylla sina Instagramflöden med sol och snö, men aldrig skriva hem om BB-ockupationer, industrinedläggningar eller en permanent tillvaro på svajig uppkoppling.
Landsänden som firar Stockholms-sportlov vecka 9 med att serva liftar och bärga loss storstädernas snabba bilförare från plogvallar. Som bidar sin tid inför det riktiga sportlovet vecka 10.

SARA MEIDELL