Krönika efter Littfest 2019

Samtidigt som unga människor strömmade ut i klimatprotest i Umeå och hela världen, strömmade besökarna in i Folkets hus när Littfest drog i gång på allvar på fredagen. Och just den unga människan, barnet, blev ett spår jag kom att följa genom årets Littfest – en festival som därmed bevisade sig kunna överraska med teman du inte finner utpekade i festivalprogrammet.
Redan torsdagskvällens traditionsenliga Provinssläpp på Bokcafe Pilgatan angav riktningen: under rubriken Barndomsland visar tidskriften i sitt första nummer 2019 hur detta tema famnar hela världen, inte minst ständigt angelägna frågor om makt och maktlöshet.

Det stod också klart i fredagens första Idun-samtal mellan Suzanne Osten och Uje Brandelius under ledning av Annika Norlin, där barnets makt och maktlöshet, men också litteraturens dito skarpt och spänstigt diskuterades.
Childism, var ordet Suzanne Osten plockade fram för det strukturella förtryck som råder, hur barnets medvetenhet om världen, dess motiv och handlingar misstänkliggörs av en vuxenvärld, samtidigt som denna makt över barnet förnekas av samhället. Och hon satte också fingret på det hyckleri som följer med detta: vi hyllar Greta Thunberg som ung förebild, men tar flyget till Umeå på Littfest.
Samma hyckleri, men inom barnkulturen, och mer bestämt den politiserade, som var tema för samtalet, satte i sin tur Uje Brandelius fingret på – hur feminism och rasism stjärnmärks i barnlitteraturen, men hur det snabbt blir hotfullt, med tal om en politisk litteratur i negativ mening, när ekonomi och klass beskrivs och gestaltas.

Att barnlitteraturen är sprängstoff står alltså klart – och som Uje varnade: barnkulturen är nästa fält som främlingsfientliga och högerextrema krafter kommer att börja laja med. Vilket risken är att de relativt ostört kommer kunna göra, med tanke på den döda vinkel den ligger i, lågt ansedd och lågt värderad som den är, trots högtidstalen.
Det mest politiska man kan göra, slog Suzanne Osten följaktligen fast: det är att ge sig in i barnkulturen. Och skäl finns därför kanske att tacksamt konstatera att två av våra stora svenska författare under Littfest avslöjade barnbokssatsningar som nya projekt: Sami Said med en pinfärsk bilderbok och Sara Stridsberg med en barnbok som utges i september.
En omsorg om litteraturen och barnen man vill prisa i tider när världen står och skälver – för, som Jonas Hassen Khemiri konstaterade i ett senare samtal om familjen: den värsta ångesten som förälder vore ju att komma på för sent att vi gjort något som orsakat våra barn oåterkallelig skada.

Världen tog sig även i år in i Littfest-salarna och eftersom världen har sitt mörker, krig, flykt, förtryck, måste också samtalen bli mörka. Att litteraturen har förmåga att finna ett språk för även det svåraste blev Littfest som vanligt ett bevis för. Fina samtal kring migration och kvinnlig hantverkstradition som ersättning för ett saknat språk gavs, bara som ett av en uppsjö exempel på detta, i Kim Thúys sprudlande samtal om kokkonst som kärlek och kulturarv. Och i samtalet med katapultprisade Burcu Sahin, om poesi, sömnad och systerskap genom sorg och flykt ägde ett glimrande festivalögonblick rum, med publik som stickade och broderade ikapp med scensamtalet. Prisas måste också projektet Littfest översätter, med fristadspersoner vars verk översattes och presenterades inom festivalens ramar.

Och om världen tog sig in, tog sig Littfest också ut, med kvällsprogram på Bildmuseet och Norrlandsoperan som vidgade både festivalrummet och litteraturbegreppet. Festliga och matiga program med sin poesi och musik, och rumsligt en välkommen expansion – för om kvällsprogrammen präglades av en glad anda av anarki, rådde stundtals i Folkets hus en mer hätsk upprorsstämning bland köande som inte fått plats i de salar som belastades av extra hårt tryck i år till följd av bland annat ett glesare Idun-program och alltför heta namn bokade i det mindre Studion.
Att festivalarrangörerna gör sina utvärderingar och drar sina slutsatser av detta kan vi lugnt utgå från. Och förhoppningsvis gör även publiken sin del av läxan och hyfsar till beteendet både gentemot sin medpublik och de många volontärer som fick ta emot både oanständigheter och hot när de kämpade för att kontrollera flödena. Med detta oskick uppstyrt, kan vi bara börja längta efter nästa års stora litteraturfest.

SARA MEIDELL