Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Redan nu hörs puman ryta

Kommentar till Umeå kommuns nya offentliga verk, Metoo-puman som installeras på Rådhustorget i oktober.

Tänk vilken syn det hade varit att få se Umeås nya konstverk, Metoo-puman, i den vårsol som till sist kom. Det högblankt röda, pelaren i skarp stålglans, guldtänderna – vilket mäktigt vårtecken och förebud om ljusets återkomst det hade varit.

Nu får vi vänta till oktober innan Camilla Akrakas verk Listen är på plats – och redan på skisstadiet kan hur som helst en dramatisk entré konstateras, med stora och yviga reaktioner i sociala medier och riksspridning av nyheten. Allt annat vore förstås märkligt. Inköp av offentlig konst i det sexsiffriga budgetspannet med placering centralt i ett stadsrum brukar väcka reaktioner. Och med de parametrar som därtill gäller för puman: ett verk som kommenterar en av de stora och mest omdebatterade politiska rörelserna på senare år, ett feministiskt ställningstagande – triggas förstås en särskild debattlystnad hos både konstskeptiker och en bredare skara sluggers, som i sin tur tvingar ut sansade röster till försvar och nyanser.

Redan nu har puman alltså börjat göra sitt jobb, om man i den offentliga konstens uppdrag räknar in både samhällsdebatt och konstdebatt.
Att kulturnämnden vid veckans sammanträde fattade två andra beslut rörande konsten – inköp av en större Emil Holmer-målning till Maja Beskow-skolan, samt beslut om avskrivningar av en rad verk i kommunens samlingar – som hade varit minst lika angelägna i ett samtal om den offentliga konstens ekosystem, men som hamnade i helt död vinkel i debatten, är en diskussion i sig, att förhoppningsvis återkomma till, men ändå nogsamt notera.

Några av de frågor som puman väcker kan och bör vi absolut diskutera och bemöta redan nu.
Som; bör man inte lägga pengarna på annat – vården, skolan? (Nej, frågan är lika befängd som att fråga sig om det verkligen är nödvändigt att snöröja hela tiden. Utan konst i våra livsmiljöer dräneras de på själva livet. Punkt).
Eller: ger inte puman fel associationer – en femme fatale, när det skulle handla om frihet från att som kvinna sexualiseras? (Nja, just skambeläggandet av kvinnors sexualitet är väl en del av det som behöver laddas om, i en vidare Metoo-kamp).

Andra frågor, som rör själva konstupplevelsen, blir omöjliga att diskutera redan nu – detta ligger i konstens villkor, vilket vi bör vara ödmjuka nog att inte förneka när kommunbeslut klubbas och konstskisser tumlar runt i en medial hetluft. Vi kan aldrig veta vad ett konstverk gör med oss innan vi ställts inför det och detta är det stora och fantastiska med konsten.

Hur det kommer att kännas att peka upp mot den rytande puman på vandring genom stan, säga till mina döttrar att där ser ni vår kamp, ser ni att alla ser den – är alltså bara en känsla jag kan spekulera kring. Men jag längtar efter att få uppleva den.

SARA MEIDELL

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>