Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Josefin Nilssons upprättelse kräver mångas röster

På dagen ett år innan dokumentären med Josefin Nilsson släpptes på SVT Play befann jag mig i en artistloge på Dramaten, den arbetsplats och nationalscen som just K Special-programmet placerat i mediernas ljus. Jag skulle göra en intervju med Erik Ehn, skådespelaren som just då gjorde succé som Peer Gynt på stora scenen och det var till en redan då skandaltyngd institution jag anlände.
Ett halvår hade gått sedan metoo briserat och ”den nya Dramaten-mannen” var en arbetsrubrik jag hade framför mig. Från researchen hade jag med mig idel varma ord om en begåvad yrkesman, med en stadig empatisk kompass, prestigelös, lojal, modig. Hur kände han, representanten för en ny generation, inför skandalerna som skakat nationalscenen?
På inspelningen i min telefon från den 22 mars 2018 lyssnar jag nu åter på hur samtalet efter någon timme kommer in på det tunga, vittnesmålen om trakasserierna och övergreppen i Dramatens korridorer och hur Erik Ehns röst blir på samma gång dämpad och glödande.
”Det har varit smärtsamt att höra dessa berättelser, att förstå att fruktansvärda saker skett utan att man sett”, säger Erik Ehn i min inspelning och fortsätter: ”Jag måste nu fråga mig; Erik, VARFÖR såg du inget?”

Vi talade en stund om detta, allas ansvar att se och agera mot trakasserier, övergrepp och våld – och jag minns att jag tänkte att det finns ett hopp och ett ljus, och jag minns hur jag senare också fogade in händelsen vid min ankomst till Dramaten i en sådan berättelse. Hur den Dramatenskådis som misshandlade Josefin Nilsson så svårt i slutet av 90-talet och vars föreställningar, åtta stycken, av Den goda viljan nyligen ställts in i efterspelen av metoo-hösten, hade funnits på plats, hovrande i artistentrén. Hur han när Erik Ehn kom ner till vårt möte gensköt mig för att gratulera den unge kollegan till framgångarna. Hur jag då tänkte att nu sker det, nu skiftar makten – entré professionalitet, empati och respekt, exit alfahannar och genikult.

Efter att ha sett dokumentären om Josefin Nilsson har en skugga åter fallit över minnet av scenen i artistfoajén.
I slutet av filmen och slutet av livet gör Josefin Nilsson tillsammans med Marie Nilsson-Lind showen Systrarna Sisters på Länsteatern Gotland. Efter en lång och succéartad spelperiod går hennes höft helt sönder, men regissören Thomas Sundström berättar om en Josefin som inte ville lämna scenen och på klippen ser vi glöd, revansch och en kvinna på väg att vittna. En bok om misshandeln var på gång, ett par år innan metoo var hennes berättelse på väg ut, men hon hann inte. Innan föreställningen nådde Stockholm var hon död och den kalla påminnelsen om hur verkligheten inte utspelar sig i scenernas varma ljus utan vid sidan av, lägger sig nu som ett symboltungt raster över episoden på Dramaten – ja, över hela Josefin Nilssons minne.
För inställda föreställningar eller ej, där var han ju ändå, den misshandlande mannen – i rosa keps, trenchcoat och ett sardoniskt leende. Alfahannen, ändå där i kulisserna, markerande sin närvaro. Och hur mycket styrka och kraft än scenerna gav, var det i kulisserna Josefin Nilssons fick sin kropp och sitt liv sönderslaget. Som hon slutade skämta, slutade improvisera, när våldet började, berättar systern Marie i DN.

När manifestationerna och uppropen till Josefins minne tog fart i helgen irriterade det mig att bilderna på henne genomgående var de allra vackraste. Hon hade själv inga förbehåll mot att ställa sig på scenen i sårbart skick i slutet av livet, utan hår och med en smärtande kropp, säga; ”älska mig för den jag är” – så varför behövde vi trots allt mörker och smärta hon vittnat om i dokumentären ändå kräva hennes skönhet?
Men naturligtvis är det 1990-talets Josefin vi ska minnas, för det var hon som slog larm men som rättssamhället inte lyssnade på. Hon som i dag blickar på oss från de bilder där vi alla nu vet vad som skedde i kulisserna, och visar att så här kan också en människa med dödshot och sönderslagen ryggrad le, när hon måste.

I vreden och sorgen över det manliga våld som tar livet av kvinnor, som dokumentären om Josefin Nilsson blivit en drabbande påminnelse om, är symbolhandlingarna värdefulla för att mobilisera kraft, markera historiska brytpunkter och utvinna gemensamma nya strategier för förändring. Men lika viktigt är att ha kylig klarsyn kring att de kraftfulla reaktionerna och snabba åtgärderna också i någon mån är temporära scenakter. Vilja och handlingskraft kan manifesteras genom att plocka bort förövare från scenerna och synliga maktpositioner, men för att stoppa våldet krävs allas insatser, att tystnad bryts på alla nivåer och att ett mycket mera känsligt signalsystem för att detektera våld och våldsdrabbade, i både mellanmänskliga och privata sammanhang som inom det offentliga, i vård och rättsväsen.

Allt detta är kunskap och insikter som redan framförts mer grundligt av många före mig under de senaste dagarnas debatt. Därmed är även denna text en symbolhandling – en text som låter den strävan att vara originell som vanligen styr en kulturskribent, underordnas plikten att ansluta till ett vrål som måste byggas av många röster.

SARA MEIDELL

En kommentar

  1. Jörgen K

    Plakatsymbolik!! Man har haft långt över 20 år på sig att följa de egna uppsatta handlingsprogrammen och följa de av regeringen satta regleringsbreven. Man har inte gjort något överhuvudtaget under tiden som gått, tvärtom!

    Kanske lite förstrött under kulmen av #metoo men annars ingenting. Nu då fokus sätts håller alla på att springa benen av sig, men är det någon som inbillar sig att det blir någon ändring då det sitter fast i väggarna sedan 1788….

    Amanda Lind (MP) förväntar att de tar ansvar med hänvisning till handlingsprogrammen och policyunderlagen, just densamma som funnits där över 25 år…. Glöm inte Pela och Fadime, sak samma här, 17 år har gått och några partier vägrar fortfarande att erkänna att hedersvåldet existerar, vilket gör det omöjligt att skapa lagskydd som fungerar.

    Dessa två vederstyggligheter hänger ihop mer än vad folk tror då det kommer till lagstiftningen. Men så länge man inte ens kan adressera problemen för vad de är kommer aldrig något annat än uddlöshet att visas, hur mycket vi än protesterar.

    Att sjunga Joseifins lov är behjärtansvärt, men försvaret för nationalscenen är avskyvärt, allt ifrån Amanda Lind’s ytterst klena framtoning, ner till Dramatens ledning och personalpolitik vars fokus uppenbart har varit att sätta de mest förhärdade i centrum för intensiva recensioner i media som säljer ännu mera biljetter till enfaldiga självpåtagna kulturintressenter som blundar och glömmer allt bara för att frotteras.

    Kultur-Sverige har mycket stora problem, några fåtal artiklar och lite i media löser inget. Det är dags att ta av silkesvantarna och erkänna att ett systemfel existerar och frodas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>