Under en vår då de unga sprungit ifrån mig blir till sist Netflix-serien Stranger Things platsen där vi hinner ikapp varandra.

9, 8, 7, skoldagarna blev plötsligt så få innan terminen är över, så lite tid att hinna bli klar, med proven, sommarklänningarna, framtidsutsikterna. Vi är i tiden då allt springer ifrån oss och snabbast springer de som slutar skolan snart, de halvstora. Greta-generationen, hela tiden några steg före och aldrig blev deras försprång tydligare än våren 2019, aldrig blev det mer plågsamt hur riktningslösa vi vuxna är, hur vi tyst sätter vårt hopp till dem att visa vägen.
2, 3, 4 steg bakom, har jag själv också sprungit efter mina egna unga vägvisare, försökt komma ikapp för att få låna deras perspektiv en stund. För att få en skymt i deras hemlighetsfulla flimrande mobiler, skärmarna som alltid hunnit berätta allt jag velat säga till dem om världen, politiken och livet när de kommit hem på kvällarna – klockan 22, 23, 00, allt senare ju längre våren fortskridit.

1, 2, 3, 4 biljetter klickade jag hem när stjärnan lika ung som de själva kom till Sverige och den som frös mest när hon kom hit, var inte de som köade fem timmar utanför Fryshuset, utan jag i vinbaren i Globenområdet, som inte fattat att jag borde ha klickat hem en biljett nummer fem. Frånsprungen igen, tre steg efter, en vår med Billie Eilish i Spotify-version i stället för kött och blod.
10 av 10 gånger ska man som förälder bli upprörd över mejl från skolan om frånvaro, men under en Greta-termin, en klimatstrejkens vår, har Skola24-notiserna oftare styrt min färd mot samma demonstrationer dit de unga tågat – alltid för sent på plats ändå, alltid med deras ryggsäckar dansande iväg på avstånd, på väg till nästa kamp.

De springer så snabbt, ungarna, aldrig blev deras försprång större än våren 2019 och kanske borde jag inte bli förvånad över att det är en Netflix-serie som till sist blir platsen där de låter mig komma ikapp för en stund. Att det strömmade format som upphäver den linjära tidens regim blir den zon där vi kan mötas, med våra olika hastigheter.

Och lika lite borde det kanske förvåna att det enligt samma princip om upphävd tid, är i ett reaktiverat 1980-tal, som våra kvällar kommer att centreras kring. Årtiondet då jag föddes och som mina barn hyser den där lösryckta nostalgi till som unga personer alltid gjort till tider förr, då deras ”nu” ännu var ett hoppfullt ”sen”. Här utspelar sig Stranger Things, succéserien som de pratat om sedan 2016, som jag lovat se men ännu inte hunnit med, och som jag till sist får sällskap att komma ikapp med – kanske, önsketänker jag, för att även de drabbats av vårens vemod och längtan efter att stanna tillsammans en stund.
Vi tidsreser tillsammans till ett Indiana 1983, till brädrollspel, walkie-talkies, till barn som försvinner – vi springer tillsammans genom serien, för även här är det bråttom. Två säsonger ska vi igenom innan den 4 juli när säsong 3 släpps och kvällarna är försvinnande få, i det stegrande kvällsljuset, mellan pappaveckor och brännbollsyror och examensshower.

Desto större är min andlösa tacksamhet över att få dela denna hållplats i tiden, där lojalitet krävs gentemot varje minut av serien. Inget mobilflippande, inga mack-utflykter till köket, och fast mina medtittare vet precis vad som ska hända låter de mig själv upptäcka hur serien svindlande smärtsamt gestaltar både ett sci-fi-skräckens 1980-tal, men också ett sent 2010-tal. Samma kluvna världar, den synliga och monstrets osynliga, upp-och-ner-världen. Samma kloka, modiga och empatiska barn-generation, som tidigare än vuxenvärlden förstår att beväpna sig och ge sig ut i kamp – som springer före, precis som de själva.

5, 6, 7 avsnitt betar vi av – och samma kväll som Europa går till val, förintar den telekinetiska flickan Eleven monstret och sig själv i den sista delen av säsong ett. Och fast jag vet att vi redan nästa dag kan klicka igång säsong två är vemodet oförklarligt stort när vi växlar över från Netflix-appen till linjär-tv:s valvakor. Från den overkliga världen till den verkliga, men overkliga – med fascister och miljöpartier för våra barn att söka finna sina övernaturliga styrkor för att förinta eller springa ikapp och ingjuta sin kraft i.

Vi lyfter upp våra mobiler och i flödena ser vi bilder som sprids av den upp-och-ner-vända världen i Stranger Things, med sina spöklika vita fragment dansande i luften. Monstervärlden, men det är inte klipp från tv-serien som rullar upp, utan bilder på vårens chockartade asp-blomning, som i slutet av maj 2019 täcker landet i vitt fluff – en rekyl på monstersommaren 2018.
De försöker överleva, säger hon, den äldsta – och försvinner iväg, ut i den kväll som är ljus ännu ett tag.

SARA MEIDELL

En kritik av kritiken är ett hälsotecken i ett kultur-Sverige där både kulturlivet och kulturjournalistiken pressas. 

Bland många oskrivna regler som kringgärdar kulturjournalistiken finns den som handlar om att som upphovsman aldrig gå i polemik med kritikern efter en dålig recension.
Du kan svära så det osar i de närmaste leden, men går inte till motangrepp offentligt, har hederskodexen varit. Men i vår har denna regim omprövats – ett kulturkrig, kallade Medierna i P1 det i sin sammanfattning av situationen, och tog bland annat Pontus Stenshäll och Nicholas Ringskog Ferrada Noli som exempel på hur en kritik av kritiken vädrar morgonluft. Stenshäll, konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater, som för en månad sedan gick till storms mot den kritiker på Göteborgs-Posten som sågat hans verk, och så Ringskog Ferrada Noli, som efter att hans nya bok om opera sågats i bland annat DN och Svenska Dagbladet gjorde en egen recension av recensenterna på sin blogg och vann stort stöd i sociala medier. Ingen av dem ser heller något problematiskt med sin kritik-kritik, där Stenshäll menar att ”man måste bryta mot reglerna för konstens och läsarnas skull”, och Ringskog Ferrada Noli å sin sida hävdar att recensenten eller recensionen knappast hotas av hans motangrepp – två representanter för en hållning, som vi alltså lär se få starkare fäste framöver hos kreatörer, om vi ska tro trendspaningen.

Att konstnären talat tillbaka mot kritiker har skett i alla tider, det är bara formerna som förändras. Värt att notera i den trend som nu pekas ut är ändå hur kritiken-mot-kritikern speglar en ny offentlighet. En öppnare och mer demokratisk sådan, med plats för fler röster och samtal – men också hätskare och mer intolerant, med snabbare drev och de sociala mediers allt fler halvoffentliga ryggdunkande rum som när det kommer till kulturkritiken kan ge syre åt det kritikerförakt som alltid ligger latent i genren.
Lägg till det en ny kommersiell logik i kultursfären, med kulturinstitutioners alltmer professionaliserade pr-avdelningar, där kritikern inte sällan betraktas som en förlängd del av marknadsföringen och det blir tydligt att kritikerns ställning är hotad på nya och utmanade sätt.
Att kritikeryrket blir ännu mindre attraktivt än nu, och att en avprofessionalisering följer på det, är hot att ta på allvar för kulturkritiken och kultursamtalet i vidare mening – men vad debatten som vanlig missar, är att analysera hur den utpekade trenden märks i ett nationellt medielandskap, där en bild av helt andra problem framträder.

För bortom de storstadssammanhang där de aktuella exemplen på kritik-kritik hämtas, finns alla de mindre tidningar och redaktioner ute i lokalsamhällena, där bråkiga konstnärer är långt ifrån det som utgör det stora hotet mot kulturkritiken. Vad landets kultursidor och alla frilansande kulturkritiker ute i regionerna och småkommunerna – i de fall de ännu finns kvar – i stället har att kämpa mot är en generell nedmontering. Ett dränage inom både kulturliv och journalistik, där hela den intrikata och ömsesidiga relationen mellan en kulturkritik och en konstnärlig verksamhet som bär varandra, prövas betydligt hårdare än riksmedias resursstarka kultursidor med sina stora kritikernamn – som trots utrop om en hotad status och auktoritet ändå torde navigera igenom även denna kris.

För snarare än att attackera en kritiker i lokalpressen över en dålig recension, ligger det nog närmare hos konstnärerna utanför storstadsregionerna att knyta näven i fickan – inte riskera att framstå som bråkiga eller rent av oprofessionella i de lokala och regionala sammanhang där de har att finna sin överlevnad och sina kulturbidrag. Och i de fall där den lokala och regionala kulturkritiken riskerar att bli artig och ljum, handlar det ofta om samma överlevnadsinstinkter – att inte helt förmå distansera sig från den omsorg om sin stads eller regions kulturliv som en lokalt baserad kulturskribent naturligt hyser, vid sidan av sitt kritiska uppdrag.

Man ska sannerligen vara försiktig med vad man önskar sig – men att fler konstnärer och teaterchefer ute i landet skulle börja rasa mot recensionerna i landsortstidningarna, skulle utifrån detta perspektiv kunna välkomnas som ett hälsotecken. Ett intyg på ett kulturliv som ser en lokal kulturkritik som relevant nog att vilja gå i polemik med och engagera sig i. Samt, inte minst, ett kulturliv med en grundtrygghet som tillåter en sådan djärvhet.

Sara Meidell

Det kritiska läget för Bildmuseet har glömts bort i Umeås museidebatt.

Museet Guitars har alltsedan start fått lov att finna sig i att bli föremål för debatt om mycket annat än själva utställningsverksamheten. Vad är ett museum, vilka aktörer som kallar sig museer ska en kommun driva, vad är turism och vad är kulturarv, är frågor som förblivit relevanta att fortsätta ställa genom åren och som också följer med när museet nyöppnar till helgen i Umeå Folkets hus.
Kunde vi någon gång låta gitarrmuseet bara få visa sina gitarrer i fred, kunde någon tycka. Så okej, varför inte i stället prata om elefanten i rummet i Guitars- och museidebatten? Nej, inte den dramaturgiska motparten Kvinnohistoriskt museum – även det museet har snurrat alldeles tillräckligt i debattluften. Nej, det museum jag talar om är förstås Bildmuseet – för trots att man aldrig bör ställa kultur mot kultur, vore det oförsvarligt att när Guitars nyinvigs med ett kommunalt stöd på 4,5 miljoner med sig i nytt bo, inte nämna de 5 kommunala miljoner som för sista året utbetalas till ett Bildmuseum som under detta och nästa år står inför ett mycket kritiskt stålbad.

Möjligen är det Bildmuseets höjd, kvalitet och ständiga styrkebesked som placerat situationen lågt på dagordningen i debatten – men succéutställningar, internationell uppmärksamhet och en publik verksamhet av tyngd till trots, är det en hotad verksamhet som blickar framåt. 2018 upphörde det tillfälliga stödet på 5 årliga kommunala miljoner som betalats ut sedan 2016 och samtidigt har från 2019 de tidsbegränsade bidragen till museet via Baltics donationsfonder upphört. I september i fjol stod det klart att Umeå kommun ändå backar upp Bildmuseet med 5 miljoner för 2019, men däremot har huvudmannen Umeå universitet genom Universitetsledningen meddelat att man inte kan skjuta till mer medel till Bildmuseets verksamhet än vad man redan gör. Det innebär ett tapp på 6 miljoner för 2020, vilket i grunden ritar om kartan för verksamhetens riktning, höjd och ambitionsnivå.

Som Umeåbo är det lätt att bli bortskämt närsynt när det gäller Bildmuseet, men zoomar vi ut till även ett så stort perspektiv som det globala, så tål det att påminnas om att museet där återfinns som en unik scen på norra halvklotet, med utställningar och konstnärliga utforskningar av internationell angelägenhet. Lika sällsynt är dock också museikonstruktionen, med ett universitet som huvudman (i Sverige finns utöver Bildmuseet bara Skissernas museum i Lund) – tyvärr, eftersom detta placerar Bildmuseet i finansiellt limbo där ingen kan åläggas formellt ansvar för att upprätthålla verksamheten, hur välrenommerad och högkvalitativ den än må vara.
Enligt den museiöversyn som Umeå kommun nyligen gjorde omfattas visserligen Bildmuseet av museilagen §1, men likafullt har universitetet rätt i att museiverksamhet inte ingår i dess kärnuppdrag – och varken Region Västerbotten (som aldrig bidragit med någon finansiering och som redan har delägarskap i tre museer), eller Umeå kommun, kan egentligen heller avkrävas formellt ansvar.

Betryggande är att bred politisk vilja tycks finnas inom kommunen för att säkra Bildmuseets fortsatta verksamhet, där en budgetpost på 4 miljoner årligen till och med 2021 enligt uppgift finns avsatt – men även med dessa medel säkrade återstår ett mångmiljontapp att lösa. Och med de långa produktionstider som gäller, som vid alla stora kulturinstitutioner, kommer kontrakt med stora aktörer ute i världen inför kommande års utställningar snart att riskera gå om intet om inte en stabil plan snart står i utsikt.

Frågorna som hovrat över Umeås lokala museikarta – vad är ett museum? vilka museer ska stöttas av det offentliga? – vidgar sig därmed till nationell nivå. För återstår tycks bara vara ett hopp till utökade statliga medel via Kulturdepartementet. Att det borde finnas utrymme att växla upp står klart – det årliga stödet på 700 000 kronor har inte räknats upp sedan museets start, vilket i realiteten beskriver en ganska drastisk sänkning.
Med ett nyligen invigt Nationalmuseum norr på Jamtli i Östersund manifesterades under den förra regeringens styre en statlig vilja att finnas med i tyngre museisatsningar ute i landet – åtminstone i fall där det handlar om kulturhistoria. Tänk vilken gåva till hela landets kulturella välstånd det vore om den nya kulturministern Amanda Lind (MP) kunde matcha detta med en rejäl satsning på samtidskonsten och låta Bildmuseet ytterligare stärkas som en nordlig scen, av långt mer än nationell kaliber.

SARA MEIDELL