Det kritiska läget för Bildmuseet har glömts bort i Umeås museidebatt.

Museet Guitars har alltsedan start fått lov att finna sig i att bli föremål för debatt om mycket annat än själva utställningsverksamheten. Vad är ett museum, vilka aktörer som kallar sig museer ska en kommun driva, vad är turism och vad är kulturarv, är frågor som förblivit relevanta att fortsätta ställa genom åren och som också följer med när museet nyöppnar till helgen i Umeå Folkets hus.
Kunde vi någon gång låta gitarrmuseet bara få visa sina gitarrer i fred, kunde någon tycka. Så okej, varför inte i stället prata om elefanten i rummet i Guitars- och museidebatten? Nej, inte den dramaturgiska motparten Kvinnohistoriskt museum – även det museet har snurrat alldeles tillräckligt i debattluften. Nej, det museum jag talar om är förstås Bildmuseet – för trots att man aldrig bör ställa kultur mot kultur, vore det oförsvarligt att när Guitars nyinvigs med ett kommunalt stöd på 4,5 miljoner med sig i nytt bo, inte nämna de 5 kommunala miljoner som för sista året utbetalas till ett Bildmuseum som under detta och nästa år står inför ett mycket kritiskt stålbad.

Möjligen är det Bildmuseets höjd, kvalitet och ständiga styrkebesked som placerat situationen lågt på dagordningen i debatten – men succéutställningar, internationell uppmärksamhet och en publik verksamhet av tyngd till trots, är det en hotad verksamhet som blickar framåt. 2018 upphörde det tillfälliga stödet på 5 årliga kommunala miljoner som betalats ut sedan 2016 och samtidigt har från 2019 de tidsbegränsade bidragen till museet via Baltics donationsfonder upphört. I september i fjol stod det klart att Umeå kommun ändå backar upp Bildmuseet med 5 miljoner för 2019, men däremot har huvudmannen Umeå universitet genom Universitetsledningen meddelat att man inte kan skjuta till mer medel till Bildmuseets verksamhet än vad man redan gör. Det innebär ett tapp på 6 miljoner för 2020, vilket i grunden ritar om kartan för verksamhetens riktning, höjd och ambitionsnivå.

Som Umeåbo är det lätt att bli bortskämt närsynt när det gäller Bildmuseet, men zoomar vi ut till även ett så stort perspektiv som det globala, så tål det att påminnas om att museet där återfinns som en unik scen på norra halvklotet, med utställningar och konstnärliga utforskningar av internationell angelägenhet. Lika sällsynt är dock också museikonstruktionen, med ett universitet som huvudman (i Sverige finns utöver Bildmuseet bara Skissernas museum i Lund) – tyvärr, eftersom detta placerar Bildmuseet i finansiellt limbo där ingen kan åläggas formellt ansvar för att upprätthålla verksamheten, hur välrenommerad och högkvalitativ den än må vara.
Enligt den museiöversyn som Umeå kommun nyligen gjorde omfattas visserligen Bildmuseet av museilagen §1, men likafullt har universitetet rätt i att museiverksamhet inte ingår i dess kärnuppdrag – och varken Region Västerbotten (som aldrig bidragit med någon finansiering och som redan har delägarskap i tre museer), eller Umeå kommun, kan egentligen heller avkrävas formellt ansvar.

Betryggande är att bred politisk vilja tycks finnas inom kommunen för att säkra Bildmuseets fortsatta verksamhet, där en budgetpost på 4 miljoner årligen till och med 2021 enligt uppgift finns avsatt – men även med dessa medel säkrade återstår ett mångmiljontapp att lösa. Och med de långa produktionstider som gäller, som vid alla stora kulturinstitutioner, kommer kontrakt med stora aktörer ute i världen inför kommande års utställningar snart att riskera gå om intet om inte en stabil plan snart står i utsikt.

Frågorna som hovrat över Umeås lokala museikarta – vad är ett museum? vilka museer ska stöttas av det offentliga? – vidgar sig därmed till nationell nivå. För återstår tycks bara vara ett hopp till utökade statliga medel via Kulturdepartementet. Att det borde finnas utrymme att växla upp står klart – det årliga stödet på 700 000 kronor har inte räknats upp sedan museets start, vilket i realiteten beskriver en ganska drastisk sänkning.
Med ett nyligen invigt Nationalmuseum norr på Jamtli i Östersund manifesterades under den förra regeringens styre en statlig vilja att finnas med i tyngre museisatsningar ute i landet – åtminstone i fall där det handlar om kulturhistoria. Tänk vilken gåva till hela landets kulturella välstånd det vore om den nya kulturministern Amanda Lind (MP) kunde matcha detta med en rejäl satsning på samtidskonsten och låta Bildmuseet ytterligare stärkas som en nordlig scen, av långt mer än nationell kaliber.

SARA MEIDELL