Sommarens konstscener visar på stor rikedom – men bortom brokiga besöksskaror döljer sig ett akut läge för landets länsmuseer.

Man lodade runt bland spårvagnar och folklore, särlingskonst och gamla telefonkiosker, hade man tur kunde man få se den närmast mytologiske konstnären gå runt och ja, bära grejer. Sedan åt man kanske ett rullrån och åkte hem och det enda man kunde vara säker på var att nästa återbesök skulle presentera en helt ny plats, en organism med nya utväxter och nya portaler mot andra världar.

Jag är verkligen inte ensam om upplevelsen; just särarten i platsen är vad som gjort Mannaminne till en närmast sönderkramad ikon i den norrländska konstfloran. En plats som under långvarigt hot om nedläggning blivit en stark symbol för kampen för konstnärlig kraft och frihet bortom de stora institutionerna, bortom centralorterna – för konstens möjligheter att få dugliga levnadsvillkor, men samtidigt fredas från de turistutvecklare och curators som enligt Anders Ågren i SVT-dokumentären lägger barriärer mellan konsten och människorna.

Men vad Mannaminne också påminner oss om, och blir ett tydligt exempel på, är hur sommarsäsongen är en faktor i sig, som öppnar nya portar och platser för konsten runtom i landet – att förvalta och dra lärdom av. Rycker vi upp blicken från grannlänet i söder och tittar på vårt eget län, breder en rik flora ut sig av sommaröppna konstscener och kulturarvsmiljöer. På Holmöns båtmuseum möts sedvanligt samtidskonst och lokal kulturhistoria, likaså på Norrbyskär, medan Torfrid Olsson-museet i sommar lockar med en fusion med Stig Lindberg. På Konsthall Norra Kvarken inleds till helgen det redan stort omskrivna projektet med konst för våra minsta livsformer och i KF Huset i Klöse smygstartade konstsäsongen redan i slutet av april. I Boliden ställer författaren Stina Stoor ut nytt måleri och i Vännäsby rullar Slöjdarnas hus ut sommarprogrammet, medan loppisar och bygdegårdar rensar väggar och golvytor för utställningar som utmanar både konst- och kulturarvsbegreppet.

Allt detta tecknar en hoppfull och livskraftig bild av en konstscen som lever längs varje landsväg och som också innehåller allt det som man finner i de stora institutionernas välputsade styrdokument – med sina platser för nya möten mellan konst och människor, sina rum för både det spretiga, spetsiga och det breda, sin förmåga att balanserar attraktivitet med originalitet och ofta i intrikata blandformer av finansiering.

Men lika viktigt som att prisa, stärkas och inspireras av sommarens flora av mer säsongsbetonade kulturarvs- och konstinitiativ, lika viktigt är dessvärre att rikta ljus på året-runt-scenerna och centralorternas tunga institutioner – närmare bestämt de länsmuseer, som precis som de säsongsöppna museerna står inför en period av högre publiktryck. Stora aktörer, offentligt finansierade, men långt ifrån så proppmätta och med så välfyllda lador som en statlig kulturpolitik tycks kunna luta sig tillbaka i tron på.

I maj skickades ett gemensamt larmrop ut från Sveriges länsmuseer, där det allvarliga ekonomiska läget påtalades – en situation där ett mångårigt ekonomiskt dränage gått hårt åt personal och där kunskapsuppbyggnad och arbete med samlingar tvingats nedprioriteras till förmån för publik verksamhet. 21 länsmuseer undertecknade uppropets krav på statlig höjd grundfinansiering för att klara sina uppdrag, och allvaret underströks bara någon vecka senare, när Västernorrlands museum skickade ut ett nytt pressmeddelande, denna gång med besked om just nya uppsägningar och verksamhetsförändringar till följd av minskad ekonomiskt handlingsutrymme.

Att länsmuseernas infrastruktur luckras upp är ett allvarligt hot mot hela landets kulturella stabilitet – men hur allvarliga konsekvenserna blir kommer vi inte bli varse förrän det är för sent. En innerlig förhoppning inför kommande museisäsong blir därför att politiker i beslutsfattande positioner som besöker våra länsmuseer i sommar förmår se underhållsbehov och krackelerande arkivarbete bortom brokiga och glada besöksskaror. Att de återvänder till höstterminens arbete med insikter om de akuta insatser som krävs för att ge länsmuseerna kraft att dansa mer än en sommar.

SARA MEIDELL

Den omdebatterade feministiska plattformen Gardet öppnar med en gedigen granskning av de bannade kvinnokropparna på sociala medier. 

För ett av vårens mest berörande författarbesök i Umeå svarade Stina Wollter när hon i april besökte sjukhusbiblioteket på NUS och pratade om kropp, makt och mod. Med boken ”Kring denna kropp” har hon ingjutit hopp och kraft i kampen mot begränsande strukturer och kvinnoideal – men likafullt gick ett stråk av uppgivenhet genom rummet när samtalet kom in på när begreppet kroppsaktivist först kopplades på henne, intill konstnär och radiopratare. Aktivist, konstaterade hon, genom att bara existera som Stina, med sin Stina-kropp – vad sade det om rådande utrymme och frihet?

Inför den mer avklädda sommarsäsongen får minnet av samtalet förhöjd aktualitet – och kanske är det inte heller någon tillfällighet att den nystartade och omdebatterade Gardet i tider av bikinireklam väljer kroppsaktivism som ett av sina inledande teman.

Nu har feministerna har fått sitt Avpixlat, skrev Lisa Magnusson i DN i samband med starten av den feministiska plattformen – sajten som vill utmana etablerad media med ett helhetsgrepp om kvinnors rättigheter, med granskning och opinionsbildning som enligt en av grundarna Cissi Wallin skulle ”ta ut svängarna mer”. Och visst gav upplägget fog för oro för att rättshaveristiska drev skulle kunnat skjuta även de godaste feministiska ambitioner i sank. Men ännu kan skeptikerna hållas lugna, för sedan lanseringen har de befarade uthängningarna uteblivit. I stället har det varit spännande att följa den mer systemkritiska opinionsbildning och granskning som bedrivits, där just Cissi Wallin, med en intressant pudling kring ett inlägg hon gjorde i fjol, riktar ljus på just granskningen av kroppsaktivism och sociala medier.

Feministisk aktivism har blivit kommersialism, påtalade visserligen Valerie Kyeyune Backström i Expressen häromdagen, med udden riktad mot bland annat Kakan Hermansson och Linnea Claesson. Medieprofiler, menade hon, som urlakar kampen genom att sälja sig till storföretagens profitering på feminismen – och visst finns skäl att slå larm om de multinationella företagens hyckleri och risken att ideologi till sist bara handlar om vad vi köper.

Men tittar vi på de sociala medier där de utpekade influerarna och profilerna har sin bas, framstår problemet med feministiska kändisar som säljer ut sig ändå som betydligt mindre än det faktiska krig som på samma sociala medier pågår mot kvinnokroppen.

Att Instagram raderar bilder på så kallade kroppsaktivister, kvinnor vars kroppar avviker från den standard som en manlig blick genom århundraden svarvat fram är ingen nytt avslöjande, utan något som tystade och censurerade kvinnor länge slagit larm om. Vill man ha en konkret och drabbande bild av de kroppar som det Facebook-ägda Instagram bannat finns sedan i fjol till exempel boken ”Pics or it didn’t happen” av konstnärerna Arvida Byström och Molly Soda, där censurerade bilder samlats till en odyssé som presenterar en närmast misogyn grundhållning hos nätjätten.

Gardet nöjer sig med att visa 6 bilder som plockats ner, men uppställda intill exempel på godkända bilder, ges ett lika kristallklart exempel på vilken regim som råder – en där avklädda inlägg passerar så länge de exponerar kvinnokroppar med objektifierande och sexistisk blick, medan samma grad av nakenhet censureras när kropparna har bristningar, behåring, fuldansar eller bara tar sig rätten att vara alltför mycket av subjekt.

Att Instagrams och Facebooks krigföring mot kvinnokroppen nu granskas i ett mera samlat grepp är en satsning man inte visste att man längtat så mycket efter, en längtan möjligen förstärkt av en vår där ohyggliga nya abortlagar pekat ut hur vi står på randen till en ny isande era gällande kvinnors livsutrymme. Och det verkligt betydande i en sådan granskning är precis vad Gardet också gör: lyfter in de tystade och censurerade kvinnokropparna i en vidare kontext.

”Varför hatar Facebook och Instagram kvinnor?” är rubriken på Amanda Oxells krönika som aviserar en kommande genomlysning av de sociala mediernas strategier för att tysta och censurera kvinnor som går mot normen med inlägg där kvinnokroppar får se ut som kvinnokroppar gör mest. Hon ger exempel på hur kroppsaktivister, men även antirasister, fått se sina konton släckta i till synes Kafkaartad godtycklighet – en så kallad deplattformering, en typ av censur där avstängda konton inte är den farligaste varianten, förklarar Oxell, utan nedtagandet av enskilt innehåll, vilket blir svårare att spåra och överblicka.

Shadowbans är ett annat vapen att hålla koll på, strategin som Instagram ursprungligen tog fram för att stävja robotprogram och spammande, men som också till exempel kan hänvisas till när innehåll försvinner till synes spårlöst eller när användare förhindras använda särskilda taggar – som #metoo, eller i abortfrågor.

Ambitionen i granskningen är att komma till botten med vad som ligger till grund för de beslut som fattas när konton stängs ned eller delvis censureras, skriver Oxell vidare. Skulle det lyckas skulle hon behöva ta sig längre än någon annan gjort, mot de sociala mediejättarnas innersta kärna. Men redan ansatsen är förstås ovärderlig, för var vore vi i kampen om vi inte gav oss på även de mest hårdföra och gäckande av förtryckarstrukturer? Att följa detta arbete blir hur som helst en rafflande parallell till sommarens badbilder på sociala medier- ett flöde som jag ber och hoppas blir kroppsbejakande och fullt av kamp och kraft.

SARA MEIDELL