Den omdebatterade feministiska plattformen Gardet öppnar med en gedigen granskning av de bannade kvinnokropparna på sociala medier. 

För ett av vårens mest berörande författarbesök i Umeå svarade Stina Wollter när hon i april besökte sjukhusbiblioteket på NUS och pratade om kropp, makt och mod. Med boken ”Kring denna kropp” har hon ingjutit hopp och kraft i kampen mot begränsande strukturer och kvinnoideal – men likafullt gick ett stråk av uppgivenhet genom rummet när samtalet kom in på när begreppet kroppsaktivist först kopplades på henne, intill konstnär och radiopratare. Aktivist, konstaterade hon, genom att bara existera som Stina, med sin Stina-kropp – vad sade det om rådande utrymme och frihet?

Inför den mer avklädda sommarsäsongen får minnet av samtalet förhöjd aktualitet – och kanske är det inte heller någon tillfällighet att den nystartade och omdebatterade Gardet i tider av bikinireklam väljer kroppsaktivism som ett av sina inledande teman.

Nu har feministerna har fått sitt Avpixlat, skrev Lisa Magnusson i DN i samband med starten av den feministiska plattformen – sajten som vill utmana etablerad media med ett helhetsgrepp om kvinnors rättigheter, med granskning och opinionsbildning som enligt en av grundarna Cissi Wallin skulle ”ta ut svängarna mer”. Och visst gav upplägget fog för oro för att rättshaveristiska drev skulle kunnat skjuta även de godaste feministiska ambitioner i sank. Men ännu kan skeptikerna hållas lugna, för sedan lanseringen har de befarade uthängningarna uteblivit. I stället har det varit spännande att följa den mer systemkritiska opinionsbildning och granskning som bedrivits, där just Cissi Wallin, med en intressant pudling kring ett inlägg hon gjorde i fjol, riktar ljus på just granskningen av kroppsaktivism och sociala medier.

Feministisk aktivism har blivit kommersialism, påtalade visserligen Valerie Kyeyune Backström i Expressen häromdagen, med udden riktad mot bland annat Kakan Hermansson och Linnea Claesson. Medieprofiler, menade hon, som urlakar kampen genom att sälja sig till storföretagens profitering på feminismen – och visst finns skäl att slå larm om de multinationella företagens hyckleri och risken att ideologi till sist bara handlar om vad vi köper.

Men tittar vi på de sociala medier där de utpekade influerarna och profilerna har sin bas, framstår problemet med feministiska kändisar som säljer ut sig ändå som betydligt mindre än det faktiska krig som på samma sociala medier pågår mot kvinnokroppen.

Att Instagram raderar bilder på så kallade kroppsaktivister, kvinnor vars kroppar avviker från den standard som en manlig blick genom århundraden svarvat fram är ingen nytt avslöjande, utan något som tystade och censurerade kvinnor länge slagit larm om. Vill man ha en konkret och drabbande bild av de kroppar som det Facebook-ägda Instagram bannat finns sedan i fjol till exempel boken ”Pics or it didn’t happen” av konstnärerna Arvida Byström och Molly Soda, där censurerade bilder samlats till en odyssé som presenterar en närmast misogyn grundhållning hos nätjätten.

Gardet nöjer sig med att visa 6 bilder som plockats ner, men uppställda intill exempel på godkända bilder, ges ett lika kristallklart exempel på vilken regim som råder – en där avklädda inlägg passerar så länge de exponerar kvinnokroppar med objektifierande och sexistisk blick, medan samma grad av nakenhet censureras när kropparna har bristningar, behåring, fuldansar eller bara tar sig rätten att vara alltför mycket av subjekt.

Att Instagrams och Facebooks krigföring mot kvinnokroppen nu granskas i ett mera samlat grepp är en satsning man inte visste att man längtat så mycket efter, en längtan möjligen förstärkt av en vår där ohyggliga nya abortlagar pekat ut hur vi står på randen till en ny isande era gällande kvinnors livsutrymme. Och det verkligt betydande i en sådan granskning är precis vad Gardet också gör: lyfter in de tystade och censurerade kvinnokropparna i en vidare kontext.

”Varför hatar Facebook och Instagram kvinnor?” är rubriken på Amanda Oxells krönika som aviserar en kommande genomlysning av de sociala mediernas strategier för att tysta och censurera kvinnor som går mot normen med inlägg där kvinnokroppar får se ut som kvinnokroppar gör mest. Hon ger exempel på hur kroppsaktivister, men även antirasister, fått se sina konton släckta i till synes Kafkaartad godtycklighet – en så kallad deplattformering, en typ av censur där avstängda konton inte är den farligaste varianten, förklarar Oxell, utan nedtagandet av enskilt innehåll, vilket blir svårare att spåra och överblicka.

Shadowbans är ett annat vapen att hålla koll på, strategin som Instagram ursprungligen tog fram för att stävja robotprogram och spammande, men som också till exempel kan hänvisas till när innehåll försvinner till synes spårlöst eller när användare förhindras använda särskilda taggar – som #metoo, eller i abortfrågor.

Ambitionen i granskningen är att komma till botten med vad som ligger till grund för de beslut som fattas när konton stängs ned eller delvis censureras, skriver Oxell vidare. Skulle det lyckas skulle hon behöva ta sig längre än någon annan gjort, mot de sociala mediejättarnas innersta kärna. Men redan ansatsen är förstås ovärderlig, för var vore vi i kampen om vi inte gav oss på även de mest hårdföra och gäckande av förtryckarstrukturer? Att följa detta arbete blir hur som helst en rafflande parallell till sommarens badbilder på sociala medier- ett flöde som jag ber och hoppas blir kroppsbejakande och fullt av kamp och kraft.

SARA MEIDELL