Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Känslan av undergång följer med upp på berget

Av , , Bli först att kommentera 0

Sommaren 2019 flyr vi inte ner i sjöar och hav, i stället söker vi vi oss till bergstopparna i jakt innan de smälter och allt är för sent.

På parkeringen vid Skuleskogen entré nord är det snortajt, men djärvt svajande på grusvägens kant hittar vi en plats – vi är morska och visste ändå vad vi gav oss in på.

Ryktet har nått oss om folkstorm i Slåttdalsskrevan, rena E4:an av turister längs leden och här blir det bekräftat: om 2018 var sommaren då vi släckte bränder och flydde ner i sjöar och hav, så är 2019 sommaren då vi klättrar upp i berg. Den svenska fjällturismen har exploderat, från Ayers Rock och Mount Everest kommer rapporter om närmast kravalliknande tillstånd och ska vi till Kebnekaise är det köande som gäller, för det är många som vill hinna dit, hinna se jorden från ovan innan allt smälter, innan allt kapsejsar.

I Skuleskogen är sommaren sval, men hit liksom till andra höjder dit mänskligheten söker sig når ändå eftersvettningarna från ångestsommaren i fjol – i all uppåtrörelse finns ändå känslan av apokalyps. En stress i i det tillkämpade gemytet, i sidsteppandet på stigarna för att komma fram och förbi, över hur den eftersökta stillheten och lugnet skvimpar ut okontrollerat ur ens händer. Vid platån innan sista stigningen mot Slåttdalsskrevan är det folktätt som vid en utomhuskonsert och instinktivt sträcker jag mig efter tuvornas knalliga hjortronkart fast man inte får, och skäms, men vem hinner vänta på mognande bär sommaren 2019, i folkvandringarnas och folkmassornas tid.

Medan mörka moln glider in över berget tänker jag att stillheten och enskildheten får sökas på annan plats, men att Skuleskogen ändå kvalar in på turist-toppen – som en av de mobilfria destinationer, som enligt Dagens Nyheter kan smälla väl så högt för en stressad storstadsfamilj som kan ha svårt att få barnen att släppa skärmarna på semestern. En vit fläck på kartan, men en verklig hotspot under turistsäsong.

Och medan de första tunga regndropparna faller och får passagen upp mot Slåttdalsskrevan att blockeras med färgglada vandrare som snabbt rinner ner längs leden, slänger jag en blick på mobilskärmens besked om saknad täckning och tänker att vi är i en ny tid nu. Att vi kanske inte längre har råd att reta upp oss på de folkmassor vi finner oss ingå i, på andras snäva perspektiv, eller hur klumpigt vi alla rör oss i omvälvande och hotfulla tider. Att varje tillfälle att praktisk öva solidaritet och gemenskap kanske i stället måste tas tillvara – som nu; insikten om att vi alla står där på berget i samma mobilfria zon och har att ta oss ned i samma åskskurar, på samma slippriga stigar, oskadda.

För en stund lyckas jag tänka, att detta väl ändå blev en fin liten scen för reflektion över de prövande tider vi människor står inför, tider där vi har att hitta hållbara sätt att leva i en tilltagande trängsel och vibrerande framtidspanik. Sen halkar jag till, landar hårt på bilnyckeln i fickan, blir rundad av en haglöfs-byxa och tänker att det är hög tid, för ynkligare än just nu blir nog inte mänskligheten.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera