Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Skogarna i Amazonas är som feminismen – nödvändiga för vår arts långsiktiga överlevnad

Av , , Bli först att kommentera 2
Skogen bär priset för västvärldens och det patriarkala samhällets värsta beteenden – och man kan fundera på om det är därför kvinnliga separatistiska rörelser genom tiderna gärna tagit skogen i bruk. 

Manligt våld och kvinnooffer dominerar nyhetsflödet i dagarna, men ämnet har också upptagit mina tankar när jag gjort mina skogsvandringar de senaste veckorna. Att skogen har en mörk dimension, som brottsplats för manligt våld, har nämligen blivit allt mer påtagligt.

Inte för att kvällarna är mörkare nu och skogen åter gjort sig påmind som den vi möter i deckarna, en plats där kvinnolik göms undan – nej, det är i stället bränderna som markerar ut skogen som brottsplats. För aldrig blev det tydligare än nu, med ett Amazonas i lågor, att det är den vite mannens livsstil som härjar sönder planeten.

Kolonisatören, den köttätande patriarken, föraren av bränsleslukande fordon, krigsherren, blir figurer i ett historiskt brännglas riktat mot regnskogarna – allt med en president, ännu en av alla mäktiga män, som i stället för att gjuta vatten på lågorna blåst syre till bränderna.

Skogen bär priset för västvärldens och det patriarkala samhällets värsta beteenden – och man kan fundera på om det är därför kvinnliga separatistiska rörelser genom tiderna gärna tagit skogen i bruk. För ett par år sedan avtäckte folkmusikerna Sara Parkman och Samantha Olanders magnifikt ett stycke glömd kvinnohistoria i föreställningen Fäboland, om hur kvinnor i fäbodarna under sommarmånaderna fick en frist från manlig maktutövning. Och i en kommande scenhändelse i höst skildras ett mera sentida fenomen – den svenska flickscoutrörelsen, detta i kollektivet PotatoPotatos nya föreställning Riddare av tusen äventyr, baserad på en avhandling av Umeåforskaren Bodil Formark. Mellan 1910- och 1960-talen hade rörelsen sina livaktiga år och erbjöd en värdefull plats där flickor fria från mäns blickar kunde träna sig i att verka i det offentliga rummet och naturen, bygga identitet och gemenskap.

Att skogens roll som feministisk arena förändrats står dock klart. I New York Times publicerades i veckan ett djuplodande reportage från HOWL, ett av de samhällen som byggdes upp inom den lesbiska separatistiska womyn´s land-rörelsen under 1960- och 1970-talen, i dag riskerar stängning på grund av svårigheter att rekrytera nya entusiaster. I artikeln resoneras det kring anledningar som att rörelsen blev i första hand en angelägenhet för vita akademiker, men också kring en allmänt utbredd glesbygd: som en av föreståndarna konstaterar “För 35 år sedan var detta en plats att fly patriarkatet. Men ärligt talat, här i Burlington har själva patriarkatet en lägre befolkningsgrad än vi.”

Greta Thunberg för inte feminismens utan miljörörelsens talan – men att dessa hänger samman blir hon utifrån ovanstående resonemang samtidigt ett litet intyg på. Med flickscoutens bästa färdigheter – rask, vänlig, djurvän, talar sanning och hjälper de svaga – och motarbetad av ett manligt etablissemang på samma vis som när scoutrörelsen var ny, är det i veckan visserligen inte en skog utan ett hav hon korsat. Men när jag ser bilderna på henne, från landstigningen i New York tänker jag att allt hänger samman, att skogarna i Amazonas är som feminismen; nödvändiga för vår arts och planetens långsiktiga överlevnad.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Låt ingen slippa höra de mördade kvinnornas röster

Av , , Bli först att kommentera 0

I höstens viktigaste och mest ohyggliga bok uppvisas ett gigantiskt samhälleligt misslyckande.

En ofrånkomlig kontrollförlust, som kräver trygghet, säkra vårdrutiner och en kompromisslös lyhördhet för kvinnans röst – så beskrevs förlossningssituationen i ett samtal som avslutade fotoutställningen Förlöst av Alexandra A Ellis i Umeå konsthall häromveckan. Under sommaren, som skulle komma att rapporteras om som ”fruktansvärd” av vårdpersonal på Umeå BB, har hennes bildserie visats – och porträtten på de nyförlösta kvinnorna, både sköra och starka, blev under samtalet en talande fond för de vittnesmål som gavs, av publik, forskare och vårdpersonal, om en förlossningsvård som inte är den vi önskar, där kvinnans röst inte ges plats, där trygghet inte kan garanteras.

När nyheten någon vecka senare sprids om den 33-åriga kvinna i Örebro, som nekades kejsarsnitt under sin förlossning och senare förblödde efter svåra komplikationer kommer samtalet i rekyl för mig. Den ofrånkomliga kontrollförlusten, som här gick hela vägen genom vårdkedjan. Hur personalen, enligt medierapporteringen, inte följt de tydliga direktiv som mamman och hennes make förmedlade från den syriska läkare som förlöst hennes första barn, att inget annat än kejsarsnitt var möjligt vid kommande förlossningar. Hur kvinnan ändå tvingats försöka föda vaginalt och slutligen opererats akut för att några dagar senare avlida.

Man bör naturligtvis avstå spekulationer och utredningen får ge hela bilden av förloppet. Frågor som måste ställas är förstås om kvinnans syriska bakgrund, eller diagnosen ställd av en syrisk läkare, kan ha gjort hennes röst svagare i vårdsituationen. Men helt säkra kan vi vara på att den kvinna som nu föll offer varken är den första eller sista som för döva öron larmat om fara inför samhällsinstitutioner med uppdrag att se till medborgarnas säkerhet och trygghet, med dödlig utgång som följd.

Förlossningsvården är en del av samhället där det generella nedvärderandet av kvinnor konstant låter sig bevisas – den systematiska dövhet och ignorans inför det psykiska och fysiska pris som kvinnor ständigt betalar bara genom att leva i ett samhällssystem av manligt maktutövande.

I en bok som redan måste klassas som en av höstens både viktigaste och mest ohyggliga beskrivs de yttersta konsekvenserna av samma blindhet och dövhet, men inom de myndigheter som har i uppdrag att skydda kvinnor från manligt våld.

”I händelse av min död” är rubriken på Kerstin Weigl och Kristina Edbloms bok, som går igenom samtliga fall i Sverige under de senaste tio åren där en kvinna mördats av sin partner eller ex-partner. 299 kvinnor, vars liv och hur de bestals på det, tecknas konkret och i fullfärg, bortom såväl de stora och explicita rubrikerna, som de obetydliga notiserna med sina kyliga omskrivningar av mord som ”familjetragedier”, eller ”utökat självmord”. Det är förtvivlade och chockerande berättelser, det är övervåld och djupaste kvinnohat, och det som sliter sönder en vid läsningen är hur det tioåriga perspektivet, med det ofattbara antalet offer – kvinnorna, men också deras barn, som i många fall blivit vittnen till våldet – tecknar en så förkrossande bild över ett så brett samhälleligt misslyckande. Varje myt punkteras, som att män som mördar eller kvinnor som drabbas skulle vara av en särskild sort eller samhällsklass – och i genomgången av kvinnornas möten med samhällets olika instanser som skulle ha skyddat dem, blir bilden av ett storskaligt systemfel och svek omöjlig att invända mot.

Att boken redan skjutit in sig överst på försäljningslistorna är hoppfullt, men krimlitteraturen som fyller på strax därunder, med sitt frossande i skändade kvinnokroppar, ger en mer komplex bild och ytterligare tyngd åt utmaningen. För att förändra en historia av tusentals år av manlig maktpropaganda som krävt sina kvinnolik i både verkligheten och fiktionen behöver vi vara många som bryter och bänder i systemen – oavsett hur oanständig tanken är att våldet är någon annans än våldsverkarens.

Myter måste fortsätta punkteras, varje hot och våldsyttring måste rapporteras, i media och rättsinstanser, och med ett språk som aktivt bjuder motstånd mot de krafter som vill göra våldet till norm och resurser måste avsättas så att hålen i systemen aldrig ska kunna bero på underbemanning eller för låg kompetens i vård- och rättsväsende.

Kvinnorna i Edbloms och Weigls dokument bad om hjälp och fanns i många fall på rättssystemens radar långt innan morden skedde – att detta ändå inte räddade deras liv är outhärdligt. Må deras berättelser bli till ekon som får fortsätta ljuda och öka i styrka tills våldsstrukturerna slutligen krackelerar.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Låt glesbygden bli kulturlivets nya Stockholm

Av , , Bli först att kommentera 0
I debatten efter Stefan Löfvens utjämningsförslag är det åter dags att ställa frågan om välfärden och kulturens fördelningspolitik.

 

350 sjuksköterskor till Värmland - det var symbolbilden för det utjämningsförslag som Stefan Löfven kickade i gång politikhösten med i helgens sommartal. Det var en väl vald reklambild: vitklädda vårdänglar som dansar genom de värmländska skogarna och bringar välfärd, från Stockholm till folket – men en bild som likafullt blev en spegling av de klyftor som statsministern vill utjämna, med en huvudstad som mer svårligen ville låta sig förföras av förslaget om att dela med sig.

250 miljoner blir 350 sjuksköterskor – men hur många författare, konstnärer och skådespelare behöver välfärden? Hur länge till ska det dröja innan vi får höra om ett kulturens utjämningssystem i sommartalen? Innan konsten – skapandet och upplevelserna, konsten med sina berättelser, sin kritik och sina reflektioner – upphöjs till lika obligatorisk som vård och skola för en hållbar levnadsmiljö?

Frågan är verkligen inte ny, men måste ställas i varje sammanhang där välfärdsbegreppet diskuteras mera storskaligt. Och kanske i synnerhet just nu, med ett kultur-Sverige där alltför många länsmuseer och regionteatrar, alltför många fria kulturskapare utanför storstäderna, våndas inför ännu en kultursäsong. En hösttermin i lite tajtare kostym, lite snävare ramar, trots vackra utfästelser från både nuvarande och tidigare kulturministrar om ett kultur-Sverige med liv i varje landsända.

”Vad du ser när du tittar ut från ditt köksfönster på morgonen styr din bild av verkligheten.” skrev Allehandas kulturredaktör Katarina Östholm i helgen, i en skarp Facebook-appell som kunde gälla för konstens berättelser i lika hög grad som den journalistbransch inlägget nu handlade om – hur makt och resurser ständigt kommer att gravitera mot Stockholm om inte fler och starkare röster drar uppmärksamhet till glesbygdens livsfrågor.

Man rapporterar om det man ser utanför sitt fönster – så är det, och i DN samma dag publicerades signifikant nog ännu en text på ännu en nationell kultursida, denna gång av Ola Andersson, om krisen för Stockholms kulturscener. Om ännu en klubb som tvingats stänga i gentrifieringens och hyreshöjningarnas storstad, där bostadsmarknadens och den allmänna lönsamhetens krav på rena, tysta och städade miljöer nu hotar tränga ut musiken och konstnärerna helt från stadskärnan.

Med en fönstervy över en rufsig periferi snarare än en hårdpolerad stadskärna kunde texten varit lockande att förstrött bläddra förbi, men detta i sig gör den relevant även utanför tullarna, som en vy över den problematik som präglar kultur-Sveriges fördelningspolitik.

Stockholm måste få vara till för alla, för besökare såväl som bosatta, måste få vara myllrande och stökig, måste få rymma konst, musik, barer, klubbar, ja, mer än vad som gör den till bara ett maktcentra, skriver Andersson och ställer frågan; om Stockholm tystnar, vilken stad ska ta över platsen som Sveriges storstad? Malmö eller Göteborg?

Det finns ingen anledning att undervärdera de gynnsamma faktorer som en storstad erbjuder, inte minst den centralisering av resurser som kan lägga grund för både konstnärlig innovation och mod – men låt oss för en sekund ta tankehöjd för att i en samtid med nya möjligheter för nätverk och kreativa utbyten, formulera om frågan om Sveriges nya storstad till en fråga om hur glesbygdens potential kan bära storstadens möjligheter.

Under Dramaten och Stadsteaterns pågående renoveringar har tillfälliga scener till exempel ansetts berika verksamheten, samtliga dock inom en snäv geografisk närhet till hemmascenerna. Snart står Kungliga Operan inför samma renoveringsprocess och har aviserat en utlokalisering i hela landet under byggåren, rätteligt så, som den nationalscen det är.

Tänk så vackert det vore om detta kunde bli en symbolhändelse där Sveriges småorter och regioner till sist kunde betraktas som den resurs de är för storstaden – inte tvärtom.

Glesbygden som möjliggörare, som kreativ arena, ännu med låga lokalhyror, ännu med vidsträckta rum för skapande, ännu med miljoner röster som återstår att foga in i berättelsen om verklig välfärd.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Ett nytt politiskt språk krävs för att bemöta SD:s konstsyn

Av , , Bli först att kommentera 0
 De kulturpolitiska förslagen i Sölvesborg sprider en retorik som kräver ett brett bemötande från alla som försvarar konstens frihet.


”Tidlös och klassisk konst” som
 harmoniserar med kommunens lokala identitet ska väljas framför framför ”utmanande samtidskonst” vid kommunala konstinköp. ”Kulturarvet” ska ges en särskilt framträdande plats i den offentliga konsten. Kravet på konstnärlig utsmyckning vid om- och nybyggnationer ska avskaffas. En förteckning över ”kommunens viktigaste kulturella verk” ska aktivt kommuniceras ut till kommuninvånarna.

 

Så lyder några av de punkter som det så kallade Samstyret vill genomföra inom Sölvesborgs kommunpolitik under kommande mandatperiod – Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sölvesborg- och Listerpartiet, som i onsdags presenterade sin lista på totalt 220 punkter, varav drygt 30 inom området Fritid och kultur.

Kultur som uttryck för och bärare av lokal identitet, införandet av en kulturkanon, en långsam kvävning av samtidskonsten och en tydlig offensiv gällande hur långt politiken bör sträcka sig in i konsten. Ja, nu händer det, det som konstvärlden och en växande skara debattörer larmade om under valrörelsen. Nu omsätts gradvis Sverigedemokraternas kulturpolitik till kommunala beslut och politisk infrastruktur, med långsiktiga följder för den fria konsten och för demokratin som vi bara förskräckta kan spekulera kring.

Hur oroade bör vi vara för reella konsekvenser för konsten vid ett ökat nationalistiskt inflytande över kulturpolitiken på kommunal nivå? Är inte en robust nationell kulturpolitik ett skydd som förhindrar avarterna? Nej, inte nödvändigtvis – snarare kan det visa sig vara i landets mindre kommuner som Sverigedemokraterna eller andra högerpopulistiska småpartier förmår få genomslag med en kulturpolitik som på högre nivå skulle möta större motstånd från en politik med mer muskler och högre vaksamhet inför nationalistiska koder och nyckelbeslut.

Och bara genom att politikprogram som det i Sölvesborg når offentligheten, kan det slås fast att en förskjutning redan pågår. Ett politiskt språk sprider sig, som inte bara handlar om syn på kulturarv, samtidskonst eller konstens betydelse och roll i samhället, utan också om hur långt politiken bör och kan sträcka sig in i konsten. Det är en retorik som förgiftar hela kulturpolitiken och som riskerar sprida sig i både politiker- och tjänstemannaled i konst-Sverige, med en generellt förhöjd intolerans gentemot konstens frihet som följd. Ett sluttande plan, där även försvarare av ett rörligt och levande kulturarv och en fri och modig samtidskonst kan komma att tvingas alltför långt in i detaljstyrning och klåfingrighet.

En mobilisering mot en nationalistisk kulturpolitik behöver nu därför ske brett och på alla beslutsnivåer inom politiken, nationell och kommunalt – och i detta läge krävs mer än att bara rösta ned de politiska förslag som krymper konstens rörelseutrymme. Även i den kommunpolitiska debatten måste de Sverigedemokratiska idéerna om kulturarv och kultursyn bemötas. Ett offensivt, modigt och tydligt politiskt språk måste fylla den tystnad som i dag fortfarande är alltför stor hos de beslutsfattare som i tanke och hjärta försvarar konstens frihet.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera

Familjekalendrarna är förföriska och förfärliga

Av , , Bli först att kommentera 0

Mamma, Pappa, Emil, Klara och Ted - så heter den påhittade familj som pryder omslaget till en av de familjekalendrar som inför höstterminen åter finns att köpa i butikerna. Ni vet, de där bläddervänligt färgglada, kalendrar att samlas kring i stora och varma kök, kalendrar för fem kärnfamiljspersoner, kanske en hund. För familjer med mammor som går på zumba och pappor som stadigt levererar på tisdagsuppgifter som ”Hämta Klara”. Familjer som finner bruk för kategorierna i de klistermärken som kan följa med i köpet för återkommande saker som ”hantverkare”, ”fitness” eller ”bröllopsdag” (jodå).

Ja, det hela är klaustrofobiskt och parodiskt, samtidigt är den färgkodade överskådligheten mycket förförisk – hela bilden av ett liv som går ihop, som hittar sin mening i spalter och kolumner och ska en bra säljvecka ringas in är det nog den vi just nu står mitt i. Den första vardagsveckan för många och den sista semesterveckan för övriga – veckan när ledighetens syrerika drömmar om förändring ska tvingas ner i en hösttermin med en vardag som mest tydligt är lika obönhörlig som när vi lämnade den i början av juni. Veckan då vi som mest desperat famlar efter de snabba lösningarna – efter rutsystem och förtryckta klisterlappar.

Att jakten på det bättre och mera hållbara livet inte bara pågår vid terminsupptakt, står dock klart – och lika klart är att just familjekalenderns individorienterade koncept, men dopat med duon biologism och modernitetskritik, är det som både saluförs hårdast och som vi tycks gripa girigast efter. I Anders Hansens sommarprat i P1, säsongens mest nedladdade i slutet av juli, återfanns just denna formel, med motion, sömn, umgänge och mobilpauser som hälsaofaktorer och bot mot oro, ångest och depression. Likaså i mycket av den pepp-litteratur som bokhandlarna frontar hyllorna med inför hösten: ”Reload – så blir du återhämtningssmart”, av mentalisten Henrik Fexeus och hälsojournalisten Catharina Enblad till exempel, en bok tydligt adresserad till den som har både (minst ett) jobb, en fullpepprad fritid och ett myllrande socialt liv, där det handlar om att bota sig själv från stressymptom genom att lära sig ”ladda dina batterier, utan att skära ner på det som är roligt” – som ja, jobb, eller andra meningsskapande aktiviteter.

Att konceptet har stor framgångspotential både kommersiellt och på ett djupare psykologiskt plan är inte förvånande i den individualistiska kultur som råder – där senare års utbredda klimatångest och politiska oro förmodligen givit en extra skjuts åt tron på att allt som liknar ett vagt förritiden, allt som bejakar våra uråldriga hjärnors funktioner och intar en skepsis mot ny teknologi, måste vara gott och bra.

Men detta gör nu inte de förenklade och individfokuserade lösningarna mindre provocerande – hur de småvisslar och vänder bort blicken för en systemkritik, för den påverkan som samhällsklyftor, bristande jämställdhet, diskriminering, sexism, rasism, eller en arbetsmarknad med orimliga krav, har på individen. De strukturella problem som inte löses med mikropauser eller mindfulness, inte heller en familjekalender, hur klyftigt formgiven den än må vara, utan kräver kritisk diskussion och politik.

Samtidigt och å tredje sidan: vilken framgång når vi om vi inte samtidigt som vi kritiskt förhåller oss till de breda samtidslärorna och sanningarna, också förmår urskilja dess styrkor och potential? I detta fall; drar nytta av och har tilltro till den beprövade vetenskap som ändå återfinns i mycket av självhjälpsgenrens humbug och ideologiskt tveksamma ramverk.

För det faktum att en utarbetad företagsledare kan bli hjälpt av sömn, motion och beröring, gör inte dessa redskap mindre verkningsfulla för en människa i en betydligt mer utsatt och underprivilegierad samhällsposition. Vad samhället däremot kan behöva bistå med, för den som inte kan flexa ut på lunchen för en stärkande lunchlöpning, eller ens har ett jobb att flexa ut från, är förstås att hjälpa den sköra individen att få stöd att hitta till just sömnen, maten, de sociala sammanhangen. Samt, förstås, lyssna till och agera på de vittnesmål som den som en gång brutits ner av systemen har att förmedla, när rösten åter bär.

Och kanske kan en färgglad familjekalender ändå peka ut något av värde i allt detta: som påminnelse om att vi är ett kollektiv som ska få livet att fungera, att alla ska med – och att kampen om en hållbar vardag bland annat handlar om just det som familjekalendern vill hjälpa till med. Att se strukturer och organisera sig.

SARA MEIDELL

Bli först att kommentera