Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Ett nytt politiskt språk krävs för att bemöta SD:s konstsyn

 De kulturpolitiska förslagen i Sölvesborg sprider en retorik som kräver ett brett bemötande från alla som försvarar konstens frihet.


”Tidlös och klassisk konst” som
 harmoniserar med kommunens lokala identitet ska väljas framför framför ”utmanande samtidskonst” vid kommunala konstinköp. ”Kulturarvet” ska ges en särskilt framträdande plats i den offentliga konsten. Kravet på konstnärlig utsmyckning vid om- och nybyggnationer ska avskaffas. En förteckning över ”kommunens viktigaste kulturella verk” ska aktivt kommuniceras ut till kommuninvånarna.

 

Så lyder några av de punkter som det så kallade Samstyret vill genomföra inom Sölvesborgs kommunpolitik under kommande mandatperiod – Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sölvesborg- och Listerpartiet, som i onsdags presenterade sin lista på totalt 220 punkter, varav drygt 30 inom området Fritid och kultur.

Kultur som uttryck för och bärare av lokal identitet, införandet av en kulturkanon, en långsam kvävning av samtidskonsten och en tydlig offensiv gällande hur långt politiken bör sträcka sig in i konsten. Ja, nu händer det, det som konstvärlden och en växande skara debattörer larmade om under valrörelsen. Nu omsätts gradvis Sverigedemokraternas kulturpolitik till kommunala beslut och politisk infrastruktur, med långsiktiga följder för den fria konsten och för demokratin som vi bara förskräckta kan spekulera kring.

Hur oroade bör vi vara för reella konsekvenser för konsten vid ett ökat nationalistiskt inflytande över kulturpolitiken på kommunal nivå? Är inte en robust nationell kulturpolitik ett skydd som förhindrar avarterna? Nej, inte nödvändigtvis – snarare kan det visa sig vara i landets mindre kommuner som Sverigedemokraterna eller andra högerpopulistiska småpartier förmår få genomslag med en kulturpolitik som på högre nivå skulle möta större motstånd från en politik med mer muskler och högre vaksamhet inför nationalistiska koder och nyckelbeslut.

Och bara genom att politikprogram som det i Sölvesborg når offentligheten, kan det slås fast att en förskjutning redan pågår. Ett politiskt språk sprider sig, som inte bara handlar om syn på kulturarv, samtidskonst eller konstens betydelse och roll i samhället, utan också om hur långt politiken bör och kan sträcka sig in i konsten. Det är en retorik som förgiftar hela kulturpolitiken och som riskerar sprida sig i både politiker- och tjänstemannaled i konst-Sverige, med en generellt förhöjd intolerans gentemot konstens frihet som följd. Ett sluttande plan, där även försvarare av ett rörligt och levande kulturarv och en fri och modig samtidskonst kan komma att tvingas alltför långt in i detaljstyrning och klåfingrighet.

En mobilisering mot en nationalistisk kulturpolitik behöver nu därför ske brett och på alla beslutsnivåer inom politiken, nationell och kommunalt – och i detta läge krävs mer än att bara rösta ned de politiska förslag som krymper konstens rörelseutrymme. Även i den kommunpolitiska debatten måste de Sverigedemokratiska idéerna om kulturarv och kultursyn bemötas. Ett offensivt, modigt och tydligt politiskt språk måste fylla den tystnad som i dag fortfarande är alltför stor hos de beslutsfattare som i tanke och hjärta försvarar konstens frihet.

SARA MEIDELL

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>