Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Låt glesbygden bli kulturlivets nya Stockholm

I debatten efter Stefan Löfvens utjämningsförslag är det åter dags att ställa frågan om välfärden och kulturens fördelningspolitik.

 

350 sjuksköterskor till Värmland - det var symbolbilden för det utjämningsförslag som Stefan Löfven kickade i gång politikhösten med i helgens sommartal. Det var en väl vald reklambild: vitklädda vårdänglar som dansar genom de värmländska skogarna och bringar välfärd, från Stockholm till folket – men en bild som likafullt blev en spegling av de klyftor som statsministern vill utjämna, med en huvudstad som mer svårligen ville låta sig förföras av förslaget om att dela med sig.

250 miljoner blir 350 sjuksköterskor – men hur många författare, konstnärer och skådespelare behöver välfärden? Hur länge till ska det dröja innan vi får höra om ett kulturens utjämningssystem i sommartalen? Innan konsten – skapandet och upplevelserna, konsten med sina berättelser, sin kritik och sina reflektioner – upphöjs till lika obligatorisk som vård och skola för en hållbar levnadsmiljö?

Frågan är verkligen inte ny, men måste ställas i varje sammanhang där välfärdsbegreppet diskuteras mera storskaligt. Och kanske i synnerhet just nu, med ett kultur-Sverige där alltför många länsmuseer och regionteatrar, alltför många fria kulturskapare utanför storstäderna, våndas inför ännu en kultursäsong. En hösttermin i lite tajtare kostym, lite snävare ramar, trots vackra utfästelser från både nuvarande och tidigare kulturministrar om ett kultur-Sverige med liv i varje landsända.

”Vad du ser när du tittar ut från ditt köksfönster på morgonen styr din bild av verkligheten.” skrev Allehandas kulturredaktör Katarina Östholm i helgen, i en skarp Facebook-appell som kunde gälla för konstens berättelser i lika hög grad som den journalistbransch inlägget nu handlade om – hur makt och resurser ständigt kommer att gravitera mot Stockholm om inte fler och starkare röster drar uppmärksamhet till glesbygdens livsfrågor.

Man rapporterar om det man ser utanför sitt fönster – så är det, och i DN samma dag publicerades signifikant nog ännu en text på ännu en nationell kultursida, denna gång av Ola Andersson, om krisen för Stockholms kulturscener. Om ännu en klubb som tvingats stänga i gentrifieringens och hyreshöjningarnas storstad, där bostadsmarknadens och den allmänna lönsamhetens krav på rena, tysta och städade miljöer nu hotar tränga ut musiken och konstnärerna helt från stadskärnan.

Med en fönstervy över en rufsig periferi snarare än en hårdpolerad stadskärna kunde texten varit lockande att förstrött bläddra förbi, men detta i sig gör den relevant även utanför tullarna, som en vy över den problematik som präglar kultur-Sveriges fördelningspolitik.

Stockholm måste få vara till för alla, för besökare såväl som bosatta, måste få vara myllrande och stökig, måste få rymma konst, musik, barer, klubbar, ja, mer än vad som gör den till bara ett maktcentra, skriver Andersson och ställer frågan; om Stockholm tystnar, vilken stad ska ta över platsen som Sveriges storstad? Malmö eller Göteborg?

Det finns ingen anledning att undervärdera de gynnsamma faktorer som en storstad erbjuder, inte minst den centralisering av resurser som kan lägga grund för både konstnärlig innovation och mod – men låt oss för en sekund ta tankehöjd för att i en samtid med nya möjligheter för nätverk och kreativa utbyten, formulera om frågan om Sveriges nya storstad till en fråga om hur glesbygdens potential kan bära storstadens möjligheter.

Under Dramaten och Stadsteaterns pågående renoveringar har tillfälliga scener till exempel ansetts berika verksamheten, samtliga dock inom en snäv geografisk närhet till hemmascenerna. Snart står Kungliga Operan inför samma renoveringsprocess och har aviserat en utlokalisering i hela landet under byggåren, rätteligt så, som den nationalscen det är.

Tänk så vackert det vore om detta kunde bli en symbolhändelse där Sveriges småorter och regioner till sist kunde betraktas som den resurs de är för storstaden – inte tvärtom.

Glesbygden som möjliggörare, som kreativ arena, ännu med låga lokalhyror, ännu med vidsträckta rum för skapande, ännu med miljoner röster som återstår att foga in i berättelsen om verklig välfärd.

SARA MEIDELL

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>