I höstens viktigaste och mest ohyggliga bok uppvisas ett gigantiskt samhälleligt misslyckande.

En ofrånkomlig kontrollförlust, som kräver trygghet, säkra vårdrutiner och en kompromisslös lyhördhet för kvinnans röst – så beskrevs förlossningssituationen i ett samtal som avslutade fotoutställningen Förlöst av Alexandra A Ellis i Umeå konsthall häromveckan. Under sommaren, som skulle komma att rapporteras om som ”fruktansvärd” av vårdpersonal på Umeå BB, har hennes bildserie visats – och porträtten på de nyförlösta kvinnorna, både sköra och starka, blev under samtalet en talande fond för de vittnesmål som gavs, av publik, forskare och vårdpersonal, om en förlossningsvård som inte är den vi önskar, där kvinnans röst inte ges plats, där trygghet inte kan garanteras.

När nyheten någon vecka senare sprids om den 33-åriga kvinna i Örebro, som nekades kejsarsnitt under sin förlossning och senare förblödde efter svåra komplikationer kommer samtalet i rekyl för mig. Den ofrånkomliga kontrollförlusten, som här gick hela vägen genom vårdkedjan. Hur personalen, enligt medierapporteringen, inte följt de tydliga direktiv som mamman och hennes make förmedlade från den syriska läkare som förlöst hennes första barn, att inget annat än kejsarsnitt var möjligt vid kommande förlossningar. Hur kvinnan ändå tvingats försöka föda vaginalt och slutligen opererats akut för att några dagar senare avlida.

Man bör naturligtvis avstå spekulationer och utredningen får ge hela bilden av förloppet. Frågor som måste ställas är förstås om kvinnans syriska bakgrund, eller diagnosen ställd av en syrisk läkare, kan ha gjort hennes röst svagare i vårdsituationen. Men helt säkra kan vi vara på att den kvinna som nu föll offer varken är den första eller sista som för döva öron larmat om fara inför samhällsinstitutioner med uppdrag att se till medborgarnas säkerhet och trygghet, med dödlig utgång som följd.

Förlossningsvården är en del av samhället där det generella nedvärderandet av kvinnor konstant låter sig bevisas – den systematiska dövhet och ignorans inför det psykiska och fysiska pris som kvinnor ständigt betalar bara genom att leva i ett samhällssystem av manligt maktutövande.

I en bok som redan måste klassas som en av höstens både viktigaste och mest ohyggliga beskrivs de yttersta konsekvenserna av samma blindhet och dövhet, men inom de myndigheter som har i uppdrag att skydda kvinnor från manligt våld.

”I händelse av min död” är rubriken på Kerstin Weigl och Kristina Edbloms bok, som går igenom samtliga fall i Sverige under de senaste tio åren där en kvinna mördats av sin partner eller ex-partner. 299 kvinnor, vars liv och hur de bestals på det, tecknas konkret och i fullfärg, bortom såväl de stora och explicita rubrikerna, som de obetydliga notiserna med sina kyliga omskrivningar av mord som ”familjetragedier”, eller ”utökat självmord”. Det är förtvivlade och chockerande berättelser, det är övervåld och djupaste kvinnohat, och det som sliter sönder en vid läsningen är hur det tioåriga perspektivet, med det ofattbara antalet offer – kvinnorna, men också deras barn, som i många fall blivit vittnen till våldet – tecknar en så förkrossande bild över ett så brett samhälleligt misslyckande. Varje myt punkteras, som att män som mördar eller kvinnor som drabbas skulle vara av en särskild sort eller samhällsklass – och i genomgången av kvinnornas möten med samhällets olika instanser som skulle ha skyddat dem, blir bilden av ett storskaligt systemfel och svek omöjlig att invända mot.

Att boken redan skjutit in sig överst på försäljningslistorna är hoppfullt, men krimlitteraturen som fyller på strax därunder, med sitt frossande i skändade kvinnokroppar, ger en mer komplex bild och ytterligare tyngd åt utmaningen. För att förändra en historia av tusentals år av manlig maktpropaganda som krävt sina kvinnolik i både verkligheten och fiktionen behöver vi vara många som bryter och bänder i systemen – oavsett hur oanständig tanken är att våldet är någon annans än våldsverkarens.

Myter måste fortsätta punkteras, varje hot och våldsyttring måste rapporteras, i media och rättsinstanser, och med ett språk som aktivt bjuder motstånd mot de krafter som vill göra våldet till norm och resurser måste avsättas så att hålen i systemen aldrig ska kunna bero på underbemanning eller för låg kompetens i vård- och rättsväsende.

Kvinnorna i Edbloms och Weigls dokument bad om hjälp och fanns i många fall på rättssystemens radar långt innan morden skedde – att detta ändå inte räddade deras liv är outhärdligt. Må deras berättelser bli till ekon som får fortsätta ljuda och öka i styrka tills våldsstrukturerna slutligen krackelerar.

SARA MEIDELL