Värsta scenariot undanröjt, men nu ökar trycket på statligt ansvar för Bildmuseet.

Glädjande och av avgörande betydelse – något annat ska inte sägas om beslutet att permanenta ett kommunalt stöd till Bildmuseet. Och i ett läge där ett katastrofscenario står vid horisonten blir förstås varje god nyhet en delseger värd att fira.

Men hur värdefullt beslutet än är, symboliskt och faktiskt, kvarstår krisläget för Bildmuseet och inget har egentligen förändrats. Sedan tidigare har Umeå kommuns vilja varit tydlig kring att stötta verksamheten och de fem årliga kommunala miljoner som nu säkras, är det nog få som hållit för sannolikt att kommunen inte skulle kunna avsätta även framöver.

Nu avvärjs ett värsta-tänkbara-scenario med ett minus på 10 miljoner, men illa nog är tappet på årliga fem miljoner som blir en realitet från 2020 då kontraktet med Balticgruppen kring det tillfälliga stödet därifrån upphör.

Att en nedbantning i den storleksordningen skulle påverka ambitionsnivå och verkshöjd på ett sätt som blir svårt att återhämta sig från torde stå klart för alla aktörer med intresse av att bevara en nuvarande institution av internationell betydelse: kommunen såväl som Region Västerbotten, Umeå universitet och privata aktörer i Umeå-regionen. Ändå är det den aktör som ännu inte tillmätt Bildmuseet dess rättmätiga värde som i första hand måste pressas att träda fram med omedelbar stöttning – staten och Kulturdepartementet.

I regeringens kulturbudget som i förra veckan presenterades går 21 miljoner kronor till statliga museer placerade i Stockholm, fördelat på Nationalmuseum och fri entréreformen. Samtidigt får landets länsmuseer, länsmusik och länsteatrar dela på 23 miljoner totalt.

Det ger nedslående besked om ambitionsnivån gällande hela Sveriges kulturella välstånd och inskärper dessvärre betydelsen av att mobilisera den breda regionala samverkan, som debattexten i VK häromveckan framhöll, för att gemensamt konfrontera berörda departement. Ska någon trovärdighet alls finnas kvar för nuvarande regerings kulturpolitik blir en sådan uppvaktning också skyndsamt hörsammad.

Sara Meidell

Den amerikanska ikonen pekar ut riktningen under en bokmässevecka då vi står inför läsningens och bildningens apokalyps.

 Egentligen vill hon inte bli störd i den koncentrerade läspausen mellan tagningarna, den åttaåriga aktrisen i Quentin Tarantinos ”Once upon a time in Hollywood”. Men så ömklig är den alkoholiserade antihjälten Rick Dalton (sårigt spelad av Leonardo di Caprio), när han stapplar upp på verandan i filmfabrikens westernstad, att hon motvilligt ger med sig. Han får slå sig ner intill, så länge han lovar att vara tyst och bara läsa sin bok.

Naturligtvis går det åt fanders, den upprivne Daltons karriär är i alltför fritt fall och westernhjälten i kioskromanen han läser speglar alltför väl hans eget miserabla tillstånd för att han ska hålla ihop och snart snyftar han ut hela sin personliga tragedi inför det lillgamla barnet.

Scenen ger en vacker illustration av litteraturens spännvidd, kontrasten mellan nyttoläsningen (barnskådespelaren har i sitt knä en gigantisk biografi om Walt Disney, för att, som hon förklarar, bilda sig om branschen) och läsning som verklighetsflykt, identifikation och tröst. Samtidigt fogar den alldeles perfekt in sig i den nostalgiska vy som filmen i stort tecknar: ett skimrande Då – innan Manson-morden, när civilisationen stod i zenit, bilarna var snygga, kärleken fri och säkerhetskamerorna ännu inte påslagna. För lika fjärran som hela Flower Power-drömmen, framstår väl i dag scenen som utspelar sig – ett barn och en vuxen försjunkna i varsin bok, därpå engagerade i ett samtal om sina, på skilda vis, men ändå fullskaliga och betydande läsupplevelser. Den flottiga pocketboken, lika självklar i bakfickan som fickpluntan hos Hollywood-skådisen.

Ja, drömmarna gick verkligen i kras – Hollywoods såväl som bildningssamhällets om ett läsande folk. Under de senaste veckorna har vi unisont åter slitit vårt hår över att vara en förlorad generation, över det faktum att vi, trots att vi ställt timers och inrättat bonussystem för antal lästa sidor för våra barn, trots vårt Babel-tittande och Vi Läser-läsande, trots lika hög medvetenhet om vikten av sporten läsning intill löpträningen, ändå tycks stå här i den onda tid som Mansons hippies förebådade i sina snedtripper i drömfabrikens utkanter. I en degenererad läsning, den yttersta manifestationen av en degenererad civilisation.

Och när bokmässan i Göteborg nu ramar in veckan som inleddes med FN:s klimattoppmöte i New York känns frågan lika giltig för litteraturen som för klimatet: är apokalypsen slutligen här? Jämförelsen är inte orimlig – precis som i klimatfrågan är det de ackumulerade försyndelserna över tid som till sist får världen att tippa över, och vad ickeläsningen gör med demokratin och hela civilisationen illustreras bäst av en president för västvärldens stormakt som är lika vetenskaps- och klimatförnekande som illitterat. Liksom bromance-kompisen, rapparen Kanye West, har ju Donald Trump förklarat sig vara en stolt icke-läsare av böcker. Bilden av de två från 2016 i Trump Towers marmorlobby – båda två blonderade, i guldkedjor och kostym – som fick illustrera deras själsfrändeskap i fråga om litteraturen och annat, tillhör en av de mer emblematiska för den politiska tid som skulle följa.

När bokmässan i Göteborg nu ramar in veckan som inleddes med FN:s klimattoppmöte i New York känns frågan lika giltig för litteraturen som för klimatet: är apokalypsen slutligen här?

Svaret på hur vi återerövrar litteraturen, med alla de färdigheter den ger mänskligheten i form av inlevelseförmåga, empati, intellektuell mognad, ja, förmåga att överhuvudtaget hantera information om världen, skiljer sig inte heller från det som gäller för klimatet – vi behöver en systemomställning, en genomgripande förändring som skär genom hela samhället, där alla institutioner mobiliseras. Biblioteken, utbildningarna, ja, och inte minst de läsande förebilderna.

Det finns därför en bitterljuv och oerhört elegant logik i att en av den amerikanska populärkulturens största ikoner just nu också är den som stiger fram som en sådan. Med samma sammetsögda blick mot ett svunnet USA som Tarantino, har superstjärnan Lana del Reys litterära referenssystem blivit ett avhandlingsämne i sig själv. Vladimir Nabokov, Tennessee Williams, Allen Ginsberg, Oscar Wilde och Anthony Burgess – ja, och så den allt överskuggande Sylvia Plath – är ett axplock av författare som återfinns i hennes texter, insmugna i det på samma gång senkapitalistiska och 1950-talsdoftande låtuniversum som nu åter välsignar världen i det aktuella skivsläppet.

Kitsch, poser, tomma dekorationer, hävdar kritikerna av greppet – och ja, precis som filmrancherna i Tarantinos Hollywood, används författarna som just kulisser och symboler, varumärken jämställda med vilka andra lyxprylar som helst i en konsumtionsstyrd värld. Detta fulländar dock bara Lana del Reys eget konstnärliga signum – och lägger samtidigt tyngd i de litterära spår och fragment som också finns intill poserna, de som faktiskt leder mot något av verklig betydelse.

På så vis gör Lana del Rey ändå en starkt läsfrämjande insats: se här, om du kan din litteratur når du djupare lager av förståelse i en värld som kan verka osammanhängande, blott full av neonskyltar och branding. Det är glimrande hoppfullt och hopplöst och lika sant som någonsin litteraturen. Som hon sjunger i ”The Greatest”, en av nya skivans vackraste låtar, om en värld i upplösning:

”The culture is lit and I had a ball/ I guess that I’m burned out after all”

”L.A. is in flames‚ it’s getting hot/ Kanye West is blond and gone”

Sara Meidell

Malås Nilagubben och Åseles Jägerlappen ställer sig mitt i debatten om hur vi hanterar ett kolonialt och rasistiskt arv.

”Bröllopsfesten slutade i tragedi. Fiolen tystnade men arvet lever.” Ja, nu finns den, på rätt sida om kyrkogårdsmuren, minnesstenen med orden här ovan: slutligen en återupprättelse och ett korrektiv till historien. 1886 misshandlades han till döds, den 29-årige samiske spelmannen Nils Johannes Renström, i ett dåd med starka rasistiska motiv, begravdes i tysthet i Bygdeå och nu, 133 år senare hedras till sist hans minne.

Om minnesstenen står som påminnelse om övergrepp i historien, blev berättar- och musikföreställningen Hög Tid, som med dubbla konserter i Skellefteå och Umeå ramade in avtäckningen i Bygdeå i helgen, ett fönster mot samtiden, med påminnelser om att kolonialmaktens arv och att den rasism som präglade synen på samer för 130 år sedan också återfinns i dag, i nya former.

Just detta, att vara lika vaksam på samtidens kränkningar och övergrepp som de historiska, är ett viktigt vaccin mot en återupprepning av begångna missdåd, och en påminnelse som tveklöst skulle behöva sina egna monument. I väntan på det kan vi studera ett par landmärken som redan finns, som på olika vis berör frågan om det samiska arvet och hur det värderas.

I Malå var det Nilagubben, träskulpturen som stått på Tjamstanberget sedan 1970, som det i fjol stod en strid om, detta sedan Malå Sameförening vänt sig till kommunen med en önskan om att verket skulle förflyttas. Klädd som en nordsame i Malås skogssamiska område, utgör Nilagubben en ständig påminnelse om diskriminering och svensk kolonialmakt, menade Sameföreningen och fick också medhåll av kommunens samiska koordinator, som argumenterade för att symbolvärdet i frågan är viktig; att rätt bild får ersätta en historiskt felaktig.

Men protesterna hjälpte inte och i september i fjol klubbade en oenig kommunstyrelse igenom att låta Nilagubben stå kvar, utifrån argument som i sig själva signalerade en ovillighet att göra upp med storsamhällets historiska makt- och tolkningsföreträde. Symbolvärdet för Malå framhölls talande nog även här, men också att verket ändå restes i god tro och rena avsikter – ett argument som nog snabbt skulle blåsa bort i vinden om motfrågan ställdes kring vilken samisk förankring som egentligen gjordes vid tidpunkten för statyns tillkomst.

Nu, ett år senare, är det ett verk i en annan samisk förvaltningskommun som står i kritiskt ljus, vilket VK berättade om förra veckan; Jägerlappen i Åsele, som togs fram som en souvenir på 1950-talet och sedan 2001 står som skulptur i betong längs riksväg 92. I en tjänsteskrivelse till kommunen ifrågasätter nu Åsa J Persson, biblioteks- och kulturansvarig, det rimliga i att låta Jägerlappen, som av många upplevs som kränkande med sitt namn och de kopplingar som felaktigt kan göras till samisk kultur, stå som symbol för kommunen genom att användas som gåva i offentliga sammanhang, därtill med ett nyinstiftat företagspris i dess namn.

Hur politikerna ställer sig till förslaget, att plocka bort Jägerlappen som kommunal gåva och inte nominera till årets Jägerlapp, återstår nu att se. Positivt i frågan är att förslaget skickats vidare för ett yttrande till den samiska samordningsgruppen, liksom att kommunalråd Andreas From (S) uttrycker en beredskap att vara lyhörd för dess synpunkter – men att frågan är känslig står klart och tar man del av den arrogans och de rasistiska undertoner som återfinns i somliga stråk på sociala medier där frågan debatteras, är det lätt att förstå att kritiker kan tveka inför att protestera mot den upplevda kränkningen.

Dessa symboldebatter ställer sig mitt i den fråga som ständigt återaktualiseras i diskussionen om hur vi ska hantera ett kulturarv som belastas av en historia av övergrepp och diskriminering. Ska monumenten som vittnar om oförrätter få stå kvar och laddas om till minnesmärken av historiska misstag som vi inte får glömma, eller ska varje tidsepok ha rätten att göra sina rensningar?

Frågan är inte enkel, varje fall måste bedömas för sig och pareras mot det faktum att det inte heller är ett önskat läge att verk i offentligheten aldrig får riskera att uppröra den ena eller den andra (ta bara metoo-puman som snart invigs i Umeå, som redan på förhand fått många att se rött i dubbel mening).

Både Jägerlappen och Nilagubben har möjligen potential att laddas om till symboler för en samtid som gör upp med sin historia – en god start är förstås att Nilagubben å sin sida kompletteras med mycket tydlig information om att verket bär spår av historiska felaktigheter samt att Jägerlappen å sin sida plockas bort från kommunal marknadsföring, och att kommunen gärna också bidrar till att balansera upp i sitt skulpturinnehav genom att göra vad den kan för att det planerade samiska solkorset på nära två meter blir verklighet, intill skulpturupplagan av Jägerlappen. Men klart är att den historia av övergrepp och rasism som symbolerna belastas av kräver ett mycket målmedvetet och offensivt arbete för att laddas ur.

Under minneskonserten för Johannes Renström refererade Leif Stinnerbom till Isaac Bashevis Singers konstaterande att människorna är sina berättelser, att vi utan dem blott vore djur. Detta kan gärna tas i beaktande när vi reflekterar över hur vi hanterar ett belastat historiskt arv som tar fysisk form i våra offentliga rum. Monumenten som dåtiden placerat ut är också berättelserna om hur vi i dag hanterar dem och hur vi talar om dem – och oavsett om de står kvar eller förflyttas finns inga ursäkter för att i ord eller handling inte bidra till en återupprättelse och en uppgörelse med ett historiskt mörker.

Sara Meidell