Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

På nytt blev jag den flåsigt stressade redaktören

Margaret Atwoods ”Gilead” sätter fingret på litteraturkritikens dilemma.

Som förväntat kom utgivningen av Margaret Atwoods “Gileads döttrar” att dominera kultursidorna i veckan – uppföljaren till “Tjänarinnans berättelse” från 1985 som åter placerat sig mitt i samtiden med sin profetiska och dystopiska helvetesskildring av den kristna diktaturen Gilead.

Efter stort uppslagna intervjuer med författaren i helgen och rafflande nyhetsrapportering om försök att hacka förlaget i jakt på bokmanuset, släpptes så boken vid midnatt den 10 september, i ”en sorts koreograferad hysteri för marknadens bästa.” som DN:s Malin Ullgren skrev i sin recension den 11 september, då många av redaktionerna publicerade sina recensioner, blott ett dygn efter släppet.

Hysterin påminner om den som rådde för några år sedan kring den första av David Lagercrantz Millennium-böcker. Då spirade upprorsstämningar vid norra Sveriges kulturredaktioner när det verkade som att boken skulle anlända senare än till Stockholmsredaktionerna och det hela utvecklade sig till en ganska ovärdig situation för litteraturen i stort. Professionella litteraturkritiker hetsades till panikläsning av flåsiga redaktörer, pöbelstämning rådde på de kultursidor som annars pryder sig som försvarare av eftertanke och integritet i en snurrande mediebransch.

Ja, jag var en av de flåsiga redaktörerna vid det tillfället och efteråt lovade jag mig själv att aldrig låta mig ryckas med i liknande pr-feberstämningar.

Ändå har jag nu i veckan suttit och skickat arga mejl till förlaget när kulturredaktörkolleger ute i landet flashat sina Atwoods i sociala medier och recensioner samtidigt fyllts på i Stockholmstidningarna, medan postfacket på VK fortsatt gapa tomt under veckan – enligt förlaget en följd av ”restriktiva förutsättningar från agenten” som upphävt den normala ordningen.

Varför? Ja, delvis av uppdämd frustration över ett kulturliv som så tydligt ständigt graviterar mot Stockholm – men kampen för att hålla jämna steg med övrig media handlar i förstone om att inta en plats i det samtal som litteraturkritiken utgör i offentligheten. Ett samtal där recensionsdagar och synkroniserade publiceringar har mer att göra med en önskan om många deltagare, analyser och perspektiv, än om att göda förlagens pr-avdelningar.

Den hysteri som rått kring utgivningen av “Gileads döttrar” fångar tydligt de poler som litteraturbevakningen i medierna rör sig mellan; å ena sidan den nyhetsbetonade och författarcentrerade och å andra sidan recensionerna och det kritiska samtalet – där det förstnämnda alltid kommer att vinna i fråga om klick och publik, medan det sistnämnda förblir en mer robust bastion för det demokratiska samtalet. En utpost i dagens medielandskap som i dag kräver ett allt mer ettrigt och välformulerat försvar för att hävda sitt existensberättigande i hårda medietider.

En gren som dock inte pressas av klickjakt är däremot public service-redaktionerna – som man därmed kunde tyckas berättigad att utkräva ett särskilt ansvar från, för att hålla litteraturkritiken fredad.

Därför är det särskilt sorgligt att ta del av nyheten om SVT:s beslut att i Go´kväll, som det heter, “pausa”, bokrecensionerna. Flera kulturskribenter i dagspressen (bland andra Victor MalmDaniel SjölinKristian Ekenberg) har i veckan reagerat starkt mot beslutet – en upprördhet som varje kulturredaktör som slåss för bevarandet av litteraturkritiken förmodligen har lätt att instämma i.

När SVT i sitt mest folkliga forum stänger utrymmet för den renodlade recensionsverksamheten (minns också att recensionerna för en tid sedan försvann när Gomorron Sverige gjordes om) betyder det något för hela litteratursamtalet – en samtalspartner mindre, som genom att lämna rummet också avfärdar idén om själva rummets värde, sänker takhöjden för oss alla.

Det riktigt beklämmande är att det inte är förlagen eller litteraturbranschen som drabbas hårdast – de har sin egen marknadslogik utanför recensionsverksamheten – nej, det som skjuts i sank är det kritiska samtalet, det vars värde är av omätbar sort, men likafullt akut värdefullt i ett vidare demokratiskt sammanhang.

Sara Meidell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>