Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Ett kulturhus i Mimer kan bli det goda undantaget

Av , , Bli först att kommentera 0

Guardianship programs kallas det i London, och Amsterdam har haft sina Breeding ground programs – projekten som följt i en tid av så kallad hypergentrifiering. Ni som lever i Umeå och har följt stadsomvandlingsdebatten är vid det här laget väl bekant med teoripaketet: gentrifieringens faser och växlingen över till dess hypertillstånd – hur konstnärer och en kreativ medelklass drar kapital till ett område som uppgraderas tills dess att den ursprungliga befolkningen skuffats undan och bara en global elit har råd att bo där. I många fall gör inte ens de det, eliten, utan låter vidsträckta stadsområden stå tomma och mörklagda. Oattraktivt och olyckligt ur många aspekter, inte minst för investerare förstås, och det är i spåren av detta som program som de tidigare nämnda introduceras – en slags instrumentell återgång till gentrifieringens späda planta om man vill.

Vad det handlat om är att låta prekariatets kreativa klass ta byggnader i bruk gratis eller till låga hyror, detta för att injicera fastigheterna med kulturellt kapital och därigenom antingen höja värdet inför försäljning eller bromsa en befarad värdeminskning. Exempel finns både på hur kulturarbetare bjudits in för att befolka särskilda områden dit investerare ska lockas och på hur de använts som levande reklam för redan attraktiva områden som ännu inte funnit sina köpare. Området blir bebott av coola människor, kriminalitet hålls i bästa fall borta och eftersom kontrakten haft obefintliga uppsägningstider har möjligheten till snabb affär hållits öppen när den rätta kapitalstarka investeraren visat intresse.

Att exploatera kulturarbetare är alltså en del i ett gentrifieringens kretslopp – men naturligtvis inget som skrivs in i några officiella dokument, vare sig privata eller offentliga, så fungerar ju sällan ideologi. Inte heller i kulturstaden Umeå skrivs förstås något sådant in i stadsutvecklingsprogrammen – men likafullt är det viktig att i den stad som graviterar mot de globala utvecklingslinjerna höja blicken och ägna en tanke åt hur utvecklingen i stan speglar de stora städernas faser.

Nyheten om att kommunen utreder möjligheten att göra kulturhus för unga i Mimerskolans gymnastiksal bör självklart tas emot som det glädjebesked det är – en satsning med enorm potential som skulle kunna bli den efterlängtade plats som den mera brokiga kultur i dag saknar centralt. Samtidigt är det ett obestridligt faktum att satsningen skulle riskera att inordna sig tätt i det ovan beskrivna stadiet av gentrifiering – såvida inte mycket långsiktiga kontrakt tecknas mellan kommunen och Fort Knox, vilket knappast är sannolikt givet Hans Lindbergs (S) skepsis till hela projektet.

Lika obestridligt är hur projektet också i så fall skulle falla väl in i Umeås gräsrotskulturs klaustrofobiska öde; hur denna alltjämt så enkelt skrivits in i stadsutvecklingens etablerade framgångsberättelse. Som tydligast blev det under kulturhuvudstadsåret – de alternativa musikscenerna som hjälpte Umeå vinna titeln, Lokstallarna som under det pågående året blev ett tacksamt bevis på att man inte spolat bort jordmånen för gräsrötterna, medan bygget av Väven pågick. Och så nu: ett kulturhus med förmånliga hyresvillkor för de mera resurssvaga, men i en stad där privata intressen glidande tycks få alltmer makt över även de gråzoner där gräsrotskulturen har sina levnadsmöjligheter.

Det finns i stadsbyggnadsdebatten röster som försvarar gentrifieringsprocesser för sina värdeskapande och skattegenererande effekter, och som i samma anda menar att nomadskap är en naturlig del i att tillhöra den kulturskapande klassen. Dessa argument hörs också i Umeå, där en kommunbudget som kultursatsar på toppnivå också gör det enkelt att avfärda misstänksamhet gentemot goda kulturinitiativ som olyckskrax enbart. Samtidigt måste gentrifieringens större farhågor tas på allvar – hur förflyttningar och spänningar riskerar att bidra till ökade klyftor som missgynnar alla. Jag hoppas att ett kulturhus i Mimerskolan kan bli det goda exempel som låter Umeå sticka ut som ett undantag i en sådan global trend – ett hus där de unga och gräsrötterna får verka under villkor som låter dem blomma och växa vilt under lång tid.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Så kan lokal skulpturdebatt bli ett vapen mot SD

Av , , Bli först att kommentera 0

Flytten av Tony Craggs ”Line of thoughts” har oväntad potential som tema för en välbehövlig kulturdebatt.

Som en sjöstjärna som strandat på älvsbanken – så ser den ut, gropen där Tony Craggs “Line of thoughts” stått till för ett par veckor sedan. Mjukt rundade spetsar i betongplattan, helt utan spår av den guldglänsande dryga 6-metersskulptur som stått vakt där de senaste 15 åren.

Det är tidig morgon när jag på söndagen joggar förbi Strömpilsplatsen där verket genom åren ramats in av allt fler tillkommande huskroppar och vuxit fast i allmänhetens medvetande som en markör för ett handelsområde, en logga nästan – samt, inte minst, som ett tillhåll för de idoga Pokémon Go-spelare som fortfarande håller igång. ”Line of thoughts sculpture” heter stationen som står utmärkt på den interaktiva Pokémon Go-kartan – ett gym – och även om spelarna nu får bättre plats uppe på betongfundamentet när de tränar sina digitala spelkaraktärer, är det nog bara en tidsfråga innan spelutvecklaren Niantic tar bort destinationen från Poké-kartan. Ingen skulptur, inget Poké-stopp.

Så ritas kartan om i en stad och när jag nått en bit längre uppströms, förbi Kyrkbron, har solen hunnit upp så pass att jag kan se skulpturen glimma till på andra sidan älven – och i steget kan konstatera, att en förlust för Ica Maxi-flanörer och bil-karavaner med svajigt lastade återvinnings-släp, kan vara en vinst för en mera intensivt myllrande publik i stadskärnan.

Att möblera om en stad är något som skärper seendet och får oss att just stanna upp i steget – något som också blottlägger maktstrukturer, politiska och estetiska ambitioner, ja, ideologi. Och på samma vis som inredningen och konsten i våra bostäder speglar de vi vill vara och vem som styr, är det ofta en god idé att ta den offentliga konsten som mätsticka på en stads ambitioner och värderingar – utöver förstås, vad den anger om det strikt kulturpolitiska och hur det står till med värnandet av konstnärlig frihet från såväl politiska som kommersiella agendor.

I den nationella kulturdebatten har temat varit stort i höst, med Sölvesborg i störst fokus, där det Sverigedemokratiska styret initierat en rad förändringar som visat en oförblommerad vilja till politisk konststyrning. Men även Nacka har utgjort ett skräckexempel på detsamma: i september under gatukonstfestivalen Wall Street Nacka, där kommunen anklagades för intrång i den konstnärliga friheten sedan man satt upp riktlinjer om att konsten som ingick skulle vara samhällspositiv, fredlig och respektfull. En nyhet som snart följdes upp med avslöjandet att kommunen också under 2018 försökt styra konsten på liknande sätt, det vid en upphandling av konst som skulle spegla ”finansiärers värderingar”.

Och i Moderatstyrda Järfälla kommun rapporterades i september att arbetarkonstverket ”I Amelins anda” av skulptören Lenny Clarhäll plockats ned från kommunhuset av kommunstyrelsens ordförande. I samma kommun gick sedan konstnären Charlotte Öberg Bakos ut och vittnade om ett annat fall av styrning, där den skulptur i formen av en stjärna som hon skapat till en offentlig utsmyckning, vars röda – påstått kommunistiskt laddade – färg plötsligt inte längre godtogs, och som mot hennes vilja målades gul.

I Umeå är det i november 7 år sedan den senaste stora debatten om politiska ingrepp i konsten rasade: Lev!-skandalen, med det övertejpade citatet i Sara Lidman-tunneln, som ledde till en censurdebatt på riksnivå. Sedan lades en högre växel in i den storskaliga stadsomvandlingen och debatt om våra offentliga konstverk kom att stå helt i skuggan av frågorna som den större omgörningen väckte.

Kanske kan flytten av Tony Craggs verk bli en igångsättare av en ny diskussion om den offentliga konstens plats i staden och politiken – för även om det inte finns något att anmärka på i denna händelse, där kommun och privata aktörer samarbetat i en helt legitim process, så belyser ändå skulpturflytten det komplexa spänningsfält som kulturpolitiken har att förhålla sig till, när offentliga och privata intressen ska vägas samman. Utmaningar som inte blir mindre i växande städer.

Men vad viktigare som en sådan debatt skulle medföra, är dess potential att ansluta till den bredare diskussion om konstnärlig frihet som kulturutskottets Christer Nylander (L) efterlyser i en text om Sölvesborgsutvecklingen i Dagens Samhälle – en diskussion, menar han, som är det bästa sättet att bemöta den utspelspolitik som Sverigedemokraterna ägnar sig åt där. För, konstaterar han, så länge det finns en kulturpolitik och en kulturbudget, så finns det också styrning – via budget, resursprioriteringar, krav på verksamheter och så vidare – och för att återta kommandot från en Sverigedemokratisk agenda blir debatten nu central om hur den ska se ut.

Sålunda kan en lokal konstdebatt bli en bidragande kraft i en bredare mission; att ge Sverigedemokraterna precis den fördjupade debatt om konstnärlig frihet som de minst av allt önskat.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Lennart Holmlund, sluta inte läsa kultursidorna!

Av , , Bli först att kommentera 2
Kritik från kulturlivet och läsarna är bra för en kultursida – det skapar tillfällen att argumentera för publicistiska prioriteringar och resonera kring kultursidans uppdrag. Att då och då se hårda ifrågasättanden i sociala medier efter en publicering kan också bidra till att hålla en redaktion alert, även om det varken är önskvärt eller praktiskt möjligt att finnas ute för att i varje forum bemöta kritiker. För att en rimlig ordning ska råda, måste debatten utgå från inlägg direkt adresserade till redaktionen – detta är inga konstigheter och en princip som de flesta skribenter och redaktioner tillämpar.

Därför är det frustrerande, men inte alls förvånande, att Lennart Holmlund, i den totalsågning av VK Kultur han gjorde på sin blogg i helgen, inte vänder sig till den kulturredaktion han kritiserar. Hade han mejlat mig en kopia på det blogginlägg han skrev, som handlar om att VK enligt honom borde ha recenserat en konsert han själv besökte på fredagen, hade jag kunnat göra en publicering med hans inlägg och ett svar från redaktionen. Men så jobbar inte Holmlund – och har man som syfte att underkänna VK som en legitim arena för debatt och samtidigt stärka bilden av kulturredaktionen och dess skribenter som världsfrånvända elitister, genom att inte begära direktreplik, ja, då är bloggmetoden förstås oslagbar.

Det rimliga hade kanske varit att låta även detta blogginlägg förbli okommenterat – och det faktum att debatten brutaliserades i efterspelen, då ett motangrepp skedde i sociala medier som gav Lennart Holmlund ytterligare stöd för sin kritik av journalistkåren, stärkte också instinkten att bara låta det hela ebba ut. Respektera att olika synpunkter kan råda kring kultursidans uppdrag och bara blicka framåt.

Men något i den omedelbara samtiden – de stora makthavarnas strategiska spel med ordens valörer, en ökad populism och försåtlig slafsighet med språket – kräver samtidigt att vi börjar ta orden på mycket stort allvar, och särskilt när en konflikt mellan ett etablissemang och folket börjar målas upp och begrepp som att bara beskriva ”verkligheten” börjar svingas, som i Holmlunds inlägg. Och på samma vis som vi etablerade medier förväntar oss att respekteras som arenor för debatt, så behöver vi naturligtvis också legitimera de friare debattarenor som äger tyngd genom sina skribenter och sin publik, genom att reagera på vad som där skrivs. Så när en välkänd tyckare som Lennart Holmlund går ut med skarp kritik i en VK-blogg – kritik som också uttrycker en uppfattning som många andra har om kultursidor generellt, så förtjänar det ett bemötande.

Så: Lennart Holmlunds kritik gällde alltså att VK inte recenserade Beatles-cover-bandet The Cavern Club Beatles spelning på Idun på fredagen – en konsertupplevelse som han själv beskriver som väldigt positiv för honom själv och många av hans vänner. Att kvällen var både välbesökt och lyckad finns det även fler källor på och det är begripligt när man varit med om en stark kulturhändelse att vilja ha sin upplevelse bekräftad i sin tidning. Detta ingår också i en lokaltidnings uppdrag och denna typ av bevakningar görs också ofta, till exempel i form av bildspel eller reportage från kultur- eller nöjeshändelser, men på andra platser i tidningen än kultursidan, som i första hand har ett kritiskt och recenserande uppdrag.

Att inte bli recenserad efter en spelning, en föreställning, eller ett boksläpp ingår i en kulturutövares villkor och även om det kan upplevas brutalt har de flesta arrangörer och kulturskapare stor förståelse för att en tidning varken kan eller bör recensera allt. Visst finns ett bevakningsansvar hos en lokaltidning gentemot de lokala scenerna, men i en kulturredaktions ansvar ingår också att värdera och välja bort; ja, vara den kritiska guide som läsarna ska kunna förvänta sig.

De kommersiella kulturhändelserna som drar åt nöjeshållet är inte diskvalificerade från kultursidan – men för den som vill slå vakt om att kultursidorna gör sitt jobb, borde det vara lika självklart att kräva att den skattefinansierade kulturen som finns på institutionerna kritiskt granskas och recenseras. En del av denna fanns med i helgens bevakning och fick på kultursidan företräde framför The Cavern Club Beatles – ett band som visserligen enligt utsago gör slående insatser som hyllningsband till Beatles, men som inte presenterar nyskrivet eller nykomponerat material – vilket däremot andra livehändelser som fick utrymme på helgsidorna gjorde: Rigmor Gustafsson på jazzklubben, Riksteaterpremiären av föreställningen Helheten, premiären av Ögonblicksteaterns Bastuklubben samt Umeå musiksällskaps höstkonsert, där en ung pianist gjorde debut. Allt detta välbesökta kulturhändelser som nådde en hyfsat bred publik, varav många i det åldersspann som Lennart Holmlund menar ignoreras genom den saknade Beatles-recensionen.

Den övriga kritik som riktas mot VK Kultur i blogginlägget är lite för yvig för att här ges ett rimligt bemötande – men det höga tonläge som används i texten är glädjande, då det visar att Lennart Holmlund ändå tillmäter kultursidorna viss relevans. Förhoppningsvis gör han inte verklighet av hotet att sluta läsa oss och förhoppningsvis får jag tillfälle att diskutera kultursidans publiceringar vidare när vi ses ute i vimlet på de kulturscener han värnar. Rallarsvingar i kultur- och bloggspalterna må ha sitt underhållningsvärde, men det goda samtalet människor emellan vinner ofta i längden.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Vi tar henne under armen: Kom nu Sara, så går vi

Av , , Bli först att kommentera 0
Hela offentligheten blev blek och tyst, skriver Sara Meidell efter beskedet om Sara Danius död. 

 

Det finns en gripande symbolik i hur Sara Danius rycks ifrån oss precis när hösten går över från sin färgsprakande fas till en stummare, kyligare. Så blev hela offentligheten plötsligt också lite blekare och tystare.

En ikon och en förebild, såväl när det gäller litteraturen, bildningen, feminismen och ja, anständigheten, lämnar oss – precis när vi behöver allt detta som mest. Sådan är den omedelbara känslan, men ändå är det precis så hon alltid framstått för mig, sedan jag först lärde känna hennes lyster och egensinne i de tidiga verken – som en tänkare och skrivare som vi alltid behövt som mest i just den tid som varit. Med sin integritet, sin djupa bildning, sin unika och intelligenta humor, den språkliga briljans med vilken hon uppvärderat lågt ansedda fält, husmoderns, modevärldens, har hon varit en härförare och en vägvisare i kulturlivet och vi ska vara djupt tacksamma över det hon varit och gjort för litteraturen och det bildade samtalet i Sverige och världen.

Det finns en mörk symbolik och brutalitet i hur Sara Danius död kommer just i det skede där den Akademie hon tvingades bort från, fört in en ny kyla i den litterära världen genom att tilldela det Nobelpris som hon själv gav till Bob Dylan, till en författare som givit högerextremismen en litterär ikon, som Carsten Jensen skrev dagen efter tillkännagivandet.

Dramaturgin i hur hennes död kommer just i spåren efter att Svenska Akademien stått på randen till kollaps, gör att hennes minne som den anständiga sekreteraren för alltid kommer att stå inristat i historien – hon som gjorde motstånd, alltid rakryggad. Men jag hoppas att vi också skriver in hennes levnadsminne i sin fullskaliga form, så mycket större och så mycket annat än det hon förde i de adertons hägn.

När beskedet om hennes död kommer råkar mitt hem vara fullt av väldigt unga kvinnor – de är inte över huvud taget bekanta med Sara Danius litterära produktion, men känner ändå väl till knytblusarna, den sprakande orangerosa Nobelklänningen, det legendariska “Kom nu Sara, så går vi”, efter fördrivandet från Akademien. Så moderniserade hon litteraturvärlden och att mina unga vänner nu påtagligt berörs av dödsbeskedet blir ett bevis för den lyskraft Sara Danius ägde – samtidigt, förstås, en uppfordran; nu måste också hennes texter och tankar lämnas vidare till en ny generation.

Men först letar vi upp klippet igen, gråter kanske lite – och även denna gång stärks vi i vår bild av hela scenen där i regnet. Sara Danius lämnar visserligen Akademien, men det vi ser är inte en kvinna som går bort från något – nej, hon rör sig framåt, till något bättre. Vi tar henne under armen. “Kom nu Sara, så går vi.”

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Här skulle en Nobel-krönika ha publicerats

Av , , Bli först att kommentera 0

Efter uppehållet delas Nobelpriset i litteratur åter ut, men den traditionella upptaktskrönikan ställs i år in.

På fredagen före Nobeltorsdagen blir det plötsligt svettigt konkret att det som förra året var en vanlig vecka i oktober, i år återgått till att vara en bredbent vecka med vassa armbågar i kultursidesplaneringen. Museer och scenkonstnärer radar plötsligt upp sig och låter en ovanligt händelserik vecka skådas – och en kedja av ombokningar av pressvisningar och förhandsintervjuer följer, för att säkra plats för Nobelbevakningens personalkrävande torsdag och utrymmeskrävande fredag.

Alla är förstående; ja just, Nobel igen, så dumt att vi inte tänkte på det, men när alla konstnärer bokats om och somligt annat helt strukits ur planeringen, vill jag bara mejla tillbaka. Skriva att det är inte ni som är dumma, det är Arnault, Engdahl, men inte bara de, utan alla i den ruttna skandalhistoria som skapat ett tillstånd där Nobelpriset avförtrollats men där all medielogik fortfarande kräver högintensiv bevakning.

I denna anda av uppgivenhet blir också mejlutkastet med inbjudan till mina litteraturkritiker att vara med och tycka till under Nobeltorsdagen liggande kvar i mappen oskickat – och när jag upptäcker detta tänker jag att kanske är det just ett oskick. Hur jag önskar av dessa medarbetare, med sin benfasta integritet och med litteraturen i första och enda rummet, att stå i givakt inför ett pris som kanske inte ens handlar om litteratur längre.

På onsdagen före Nobeltorsdagen kräver kultursidesdramaturgin en Nobelkrönika, och redan på lördagen före torsdagen söker jag i mitt inre efter den känsla av högtidlighet inför litteraturen som kan vägleda mig till ett skrivbart spår, något friskt och fritt från cynism, något som inte redan tänkts och skrivits av andra hundratals gånger.

Kvinnorna, tänker jag, Atwood, Kincaid, Oksanen, dem kan jag skriva om, men så åker jag iväg till Rådhuset för att dela ut ett annat pris till en annan skrivande kvinna och så blir det Karin Smirnoff som denna dag ger mig mest hopp om litteraturen. Och i stället för ett spår till en Nobelkrönika ger jag mig i tanken hän åt en text jag hellre hade velat skriva – om vårt samtal om trävarubranschen och litteraturen, om virke, fibrer och beständighet.

Och när vi skiljs efter lunchen och hon kör norrut mot sin bror och en surströmmingsfest stannar jag i den flödande solen och orkar inte tvinga tanken söderut igen, mot Börssalen och torsdagen.

Söndagen före Nobeltorsdagen kommer och i Babel i SVT pratar Nobel-panelen om Carson, Mantel, men när jag sätter mig för att tvinga fram en riktning i en Nobelkrönika befriar mig ett samtal från redaktionen, om ett annat litteraturpris som delats ut. De Nios, till vår egen Gunnar Balgård och i stället för att tänka på DeLillo, Ford, Didion, ger jag mig nu frisedel att tänka på Gunnars amerikaner, beatförfattarna som han följt i det arbete som nu prisats. Och jag spårar en text jag hellre hade skrivit, om att en tro på litteraturen också kan byggas av att ha en Gunnar Balgård som man kan få äta soppa hos ibland, intill boktravarna, om man inte har för bråttom iväg till annat. En författare, kritiker och tänkare som har en grå Facit, och facit på så mycket inom liv och litteratur och som när han tackar ja till att Nobel-tycka-till, är en av de få som finns kvar som skriver sin kommentar utan en enda googling.

Måndagen före Nobeltorsdagen Nobelskriver TT om bokbranschen och DN om spelbolagen, men själv lämnar jag redaktionen efter arbetsdagen oskriven och otänkt och när jag kommer hem söker jag tröst hos Connell i Sally Rooneys nya roman ”Normala människor”, för ännu en dag av oförmåga att under en Nobelvecka känna magin i litteraturen. Nickar instämmande och viker ett hundöra på sidan där den tidigare fotbollskillen och Trinity-stipendiaten efter en författaruppläsning, medan hans kurskamrater svärmar för författaren, tänker om händelsen att den blev ett exempel på ”när kultur blir en uppvisning i klasstillhörighet, på när litteraturen dyrkas på grund av sin förmåga att ta med välutbildade människor på inbillade känslomässiga resor så att de efteråt kan känna sig överlägsna de outbildade människor vars känslomässiga resor de gärna läser om.” Och vidare, hur ”litteraturen såsom den presenterades vid sådana här litterära tillställningar, saknade potentialen att utgöra en motståndskraft mot någonting över huvud taget.”

Så kommer tisdagen före Nobeltorsdagen och i stället för att använda förmiddagen till att skriva den Nobelkrönika som ska in i onsdagstidningen, förbereder jag den föreläsning jag ska hålla senare på dagen för studenter i litteraturvetenskap och kreativt skrivande. Det ska handla om arbetet på en kulturredaktion och jag kan ju inte smitta dem med min avförtrollade känsla, så jag bestämmer mig för att ändå dramatisera och romantisera arbetet med hela Nobel-cirkusen, hur armén av litteraturkritiker står i givakt med sina skarpaste pennor och analyser. Hur litteraturen ändå ska övertrumfa skandalerna till sist.

För, inser jag ju – så intensivt vill jag ändå ha tillbaka den där magin de stal från oss.

Och i denna text som just här växlar över från ett presens till att bli profetisk, kommer jag ikväll när jag kommer hem, att läsa klart stycket i Rooneys bok om Connell, hur han efter författaruppläsningen ”icke desto mindre gick igenom några gamla anteckningar till en ny berättelse” och än en gång kände lusten vibrera i kroppen. ”Som när man bevittnar det perfekta målet. Som när ljuset prasslande rör sig genom lövverket, när en musikstrof letar sig genom fönstret på en bil som kör förbi.”

Och väl framme vid Nobeltorsdagen kommer jag åter stå där vid livesändningarna från Börssalen och i hjärtklappningen som i stunden ofelbart lär inträda kommer jag till sist också att höra den där musikstrofen av förnyat hopp om litteraturen.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Är det nu som födslovrålen till sist når makten?

Av , , Bli först att kommentera 0

Lisa Bjurwalds granskning av den svenska förlossningsvården kan vara starten på ett skifte där förändring slutligen sker.

 “Jadu – inget av det här är ju nytt. Kvinnor har i alla tider klagat på förlossningsvården”. Så löd den trötta sucken från opponenten när jag presenterade mitt examensarbete på journalistutbildningen.

En tredelad artikelserie hade jag dragit ihop och fått publicerad om en förlossningsvård på knäna, där kvinnor drabbades i stor skala på ett sätt som borde vara omöjligt i modern vård. Ämnet låg nära hjärtat, ilskan och tiden, jag hade nyss fött mitt andra barn och även om jag hade haft helt komplikationsfria förlossningar, var den insida jag bevittnat från vården tillräckligt skev och sorglig för att motivera en ordentlig genomlysning. Tyckte jag, och också många läsare, visade det sig, med goda tillrop från både vårdpersonal och förlösta kvinnor efter publiceringarna. Men alltså inte den rutinerade kvinnliga journalisten, en driven kvinnokämpe därtill. Varför?

I efterhand har jag återkommit till detta – och medan åren har gått och granskningar och larm från förlossningsvården fortsatt rulla i andra medier har jag insett att det jag då uppfattade som ett avfärdande av min artikelseries tema, kanske snarare färgades av sorgsen resignation inför att ständigt nya journalistkullar skulle behöva tillverka samma larmreportage om en ständigt nedbantad förlossningsvård.

Samtidigt gav hon ändå uttryck för precis den hållning som journalister ofta möts av när ansvariga för bristerna konfronteras. Dessa slentrianmässiga avfärdanden: att ”media” i okunnighet blåser upp problemen och skrämmer upp kvinnor när de publicerar fakta om överbeläggningar och förlossningsskador, är ett av de fenomen som ingår i en större struktur av en havererad förlossningsvård – det visar nu journalisten Lisa Bjurwald i en ny granskning. I helgen släpptes hennes bok ”BB-krisen – sveket vid livets början”, en omskakande läsning även för den som trott att allt redan sagts och skrivits om förlossningsvårdens kris.

För även om ämnet är hett, har ett brett grepp likt detta inte tidigare tagits, där det komplexa fält som den svenska förlossningsvården utgör analyseras område för område, kris för kris. Bjurwald har mött barnmorskor, psykiskt och fysiskt förlossningsskadade kvinnor, politiker och psykologer, hon har granskat journalspråk, statistik och resurser, och tagit del av berättelser om vägförlossningar, handläggningskatastrofer, krossade kroppar och tillit, vrede och smärta, både hos patienter och desperat vårdpersonal som pressat sig till tillstånd där patientsäkerhet blivit en omöjlighet. Genom att sedan tätt sammanfoga politik och resurser med det rådande systemet av attityder och värderingar tecknas så en bild av en permanentad kris, så övertygande att varje avfärdande av det lidande och den smärta som drabbar kvinnor och barn från och med nu borde vara omöjligt.

”BB-krisen” har snabbt kommit att kallats ett metoo för förlossningsvården och i sociala medier har kvinnor i spåren av boksläppet de senaste dagarna vittnat om sina erfarenheter av att negligeras, bagatelliseras eller skadas i en av livets mest utsatta situationer.

Jämförelsen är både rimlig och samtidigt lite haltande. Normaliseringen, tystnadsmekanismerna, förlöjligandena av offer för sexualiserat våld är förvisso grenar av samma nedvärderande av kvinnor som återfinns i förlossningskrisen – men en viktig skillnad är att metoos kraft knöts till chocken i den massiva mängden av hittills oberättade vittnesmål. När det gäller förlossningsvårdens skadeverkningar har ju berättelserna redan varit många och kända – både i etablerade och sociala medier, där även röster från de tidigare lågt ansedda och föraktade föräldraforumen på senare år fått utrymme också i tyngre granskningar.

Att ändå inget hänt, att Sverige är det land där flest barn i norden dör vid förlossning, att kvinnor föder vid vägkanter, inför födsel skickas runt på sätt som varit lagvidriga om det gällt boskap, visar dock att metoo-liknelsen för BB-frågan ändå är högst påkallad. För den genomgripande systemförändring som måste göras för att förändra den svenska förlossningsvården är minst lika bred som den som krävs för att komma till rätta med den övergreppskultur som metoo avtäckte.

 

Berättelserna finns, genom Lisa Bjurwalds gedigna arbete har de nu också fogats in i en journalistisk granskning som lämnar en både förtvivlad, förbluffad och ursinnig – men också med samma förlösande hopp som när metoo sprängde sig lös. På lördag finns Bjurwald på plats med reportageboken när BB-ockupanterna medverkar i den fjärde manifestationen för Sollefteå sjukhus och i november blir det ett riksdagsseminarium om boken. Anar vi här till sist en öppning för födslovrålet att nå beslutsled och ansvarsutkrävande? Att återgå till resignerade suckar känns omöjligt.

Sara Meidell

Bli först att kommentera