Guardianship programs kallas det i London, och Amsterdam har haft sina Breeding ground programs – projekten som följt i en tid av så kallad hypergentrifiering. Ni som lever i Umeå och har följt stadsomvandlingsdebatten är vid det här laget väl bekant med teoripaketet: gentrifieringens faser och växlingen över till dess hypertillstånd – hur konstnärer och en kreativ medelklass drar kapital till ett område som uppgraderas tills dess att den ursprungliga befolkningen skuffats undan och bara en global elit har råd att bo där. I många fall gör inte ens de det, eliten, utan låter vidsträckta stadsområden stå tomma och mörklagda. Oattraktivt och olyckligt ur många aspekter, inte minst för investerare förstås, och det är i spåren av detta som program som de tidigare nämnda introduceras – en slags instrumentell återgång till gentrifieringens späda planta om man vill.

Vad det handlat om är att låta prekariatets kreativa klass ta byggnader i bruk gratis eller till låga hyror, detta för att injicera fastigheterna med kulturellt kapital och därigenom antingen höja värdet inför försäljning eller bromsa en befarad värdeminskning. Exempel finns både på hur kulturarbetare bjudits in för att befolka särskilda områden dit investerare ska lockas och på hur de använts som levande reklam för redan attraktiva områden som ännu inte funnit sina köpare. Området blir bebott av coola människor, kriminalitet hålls i bästa fall borta och eftersom kontrakten haft obefintliga uppsägningstider har möjligheten till snabb affär hållits öppen när den rätta kapitalstarka investeraren visat intresse.

Att exploatera kulturarbetare är alltså en del i ett gentrifieringens kretslopp – men naturligtvis inget som skrivs in i några officiella dokument, vare sig privata eller offentliga, så fungerar ju sällan ideologi. Inte heller i kulturstaden Umeå skrivs förstås något sådant in i stadsutvecklingsprogrammen – men likafullt är det viktig att i den stad som graviterar mot de globala utvecklingslinjerna höja blicken och ägna en tanke åt hur utvecklingen i stan speglar de stora städernas faser.

Nyheten om att kommunen utreder möjligheten att göra kulturhus för unga i Mimerskolans gymnastiksal bör självklart tas emot som det glädjebesked det är – en satsning med enorm potential som skulle kunna bli den efterlängtade plats som den mera brokiga kultur i dag saknar centralt. Samtidigt är det ett obestridligt faktum att satsningen skulle riskera att inordna sig tätt i det ovan beskrivna stadiet av gentrifiering – såvida inte mycket långsiktiga kontrakt tecknas mellan kommunen och Fort Knox, vilket knappast är sannolikt givet Hans Lindbergs (S) skepsis till hela projektet.

Lika obestridligt är hur projektet också i så fall skulle falla väl in i Umeås gräsrotskulturs klaustrofobiska öde; hur denna alltjämt så enkelt skrivits in i stadsutvecklingens etablerade framgångsberättelse. Som tydligast blev det under kulturhuvudstadsåret – de alternativa musikscenerna som hjälpte Umeå vinna titeln, Lokstallarna som under det pågående året blev ett tacksamt bevis på att man inte spolat bort jordmånen för gräsrötterna, medan bygget av Väven pågick. Och så nu: ett kulturhus med förmånliga hyresvillkor för de mera resurssvaga, men i en stad där privata intressen glidande tycks få alltmer makt över även de gråzoner där gräsrotskulturen har sina levnadsmöjligheter.

Det finns i stadsbyggnadsdebatten röster som försvarar gentrifieringsprocesser för sina värdeskapande och skattegenererande effekter, och som i samma anda menar att nomadskap är en naturlig del i att tillhöra den kulturskapande klassen. Dessa argument hörs också i Umeå, där en kommunbudget som kultursatsar på toppnivå också gör det enkelt att avfärda misstänksamhet gentemot goda kulturinitiativ som olyckskrax enbart. Samtidigt måste gentrifieringens större farhågor tas på allvar – hur förflyttningar och spänningar riskerar att bidra till ökade klyftor som missgynnar alla. Jag hoppas att ett kulturhus i Mimerskolan kan bli det goda exempel som låter Umeå sticka ut som ett undantag i en sådan global trend – ett hus där de unga och gräsrötterna får verka under villkor som låter dem blomma och växa vilt under lång tid.

Sara Meidell

Flytten av Tony Craggs ”Line of thoughts” har oväntad potential som tema för en välbehövlig kulturdebatt.

Som en sjöstjärna som strandat på älvsbanken – så ser den ut, gropen där Tony Craggs “Line of thoughts” stått till för ett par veckor sedan. Mjukt rundade spetsar i betongplattan, helt utan spår av den guldglänsande dryga 6-metersskulptur som stått vakt där de senaste 15 åren.

Det är tidig morgon när jag på söndagen joggar förbi Strömpilsplatsen där verket genom åren ramats in av allt fler tillkommande huskroppar och vuxit fast i allmänhetens medvetande som en markör för ett handelsområde, en logga nästan – samt, inte minst, som ett tillhåll för de idoga Pokémon Go-spelare som fortfarande håller igång. ”Line of thoughts sculpture” heter stationen som står utmärkt på den interaktiva Pokémon Go-kartan – ett gym – och även om spelarna nu får bättre plats uppe på betongfundamentet när de tränar sina digitala spelkaraktärer, är det nog bara en tidsfråga innan spelutvecklaren Niantic tar bort destinationen från Poké-kartan. Ingen skulptur, inget Poké-stopp.

Så ritas kartan om i en stad och när jag nått en bit längre uppströms, förbi Kyrkbron, har solen hunnit upp så pass att jag kan se skulpturen glimma till på andra sidan älven – och i steget kan konstatera, att en förlust för Ica Maxi-flanörer och bil-karavaner med svajigt lastade återvinnings-släp, kan vara en vinst för en mera intensivt myllrande publik i stadskärnan.

Att möblera om en stad är något som skärper seendet och får oss att just stanna upp i steget – något som också blottlägger maktstrukturer, politiska och estetiska ambitioner, ja, ideologi. Och på samma vis som inredningen och konsten i våra bostäder speglar de vi vill vara och vem som styr, är det ofta en god idé att ta den offentliga konsten som mätsticka på en stads ambitioner och värderingar – utöver förstås, vad den anger om det strikt kulturpolitiska och hur det står till med värnandet av konstnärlig frihet från såväl politiska som kommersiella agendor.

I den nationella kulturdebatten har temat varit stort i höst, med Sölvesborg i störst fokus, där det Sverigedemokratiska styret initierat en rad förändringar som visat en oförblommerad vilja till politisk konststyrning. Men även Nacka har utgjort ett skräckexempel på detsamma: i september under gatukonstfestivalen Wall Street Nacka, där kommunen anklagades för intrång i den konstnärliga friheten sedan man satt upp riktlinjer om att konsten som ingick skulle vara samhällspositiv, fredlig och respektfull. En nyhet som snart följdes upp med avslöjandet att kommunen också under 2018 försökt styra konsten på liknande sätt, det vid en upphandling av konst som skulle spegla ”finansiärers värderingar”.

Och i Moderatstyrda Järfälla kommun rapporterades i september att arbetarkonstverket ”I Amelins anda” av skulptören Lenny Clarhäll plockats ned från kommunhuset av kommunstyrelsens ordförande. I samma kommun gick sedan konstnären Charlotte Öberg Bakos ut och vittnade om ett annat fall av styrning, där den skulptur i formen av en stjärna som hon skapat till en offentlig utsmyckning, vars röda – påstått kommunistiskt laddade – färg plötsligt inte längre godtogs, och som mot hennes vilja målades gul.

I Umeå är det i november 7 år sedan den senaste stora debatten om politiska ingrepp i konsten rasade: Lev!-skandalen, med det övertejpade citatet i Sara Lidman-tunneln, som ledde till en censurdebatt på riksnivå. Sedan lades en högre växel in i den storskaliga stadsomvandlingen och debatt om våra offentliga konstverk kom att stå helt i skuggan av frågorna som den större omgörningen väckte.

Kanske kan flytten av Tony Craggs verk bli en igångsättare av en ny diskussion om den offentliga konstens plats i staden och politiken – för även om det inte finns något att anmärka på i denna händelse, där kommun och privata aktörer samarbetat i en helt legitim process, så belyser ändå skulpturflytten det komplexa spänningsfält som kulturpolitiken har att förhålla sig till, när offentliga och privata intressen ska vägas samman. Utmaningar som inte blir mindre i växande städer.

Men vad viktigare som en sådan debatt skulle medföra, är dess potential att ansluta till den bredare diskussion om konstnärlig frihet som kulturutskottets Christer Nylander (L) efterlyser i en text om Sölvesborgsutvecklingen i Dagens Samhälle – en diskussion, menar han, som är det bästa sättet att bemöta den utspelspolitik som Sverigedemokraterna ägnar sig åt där. För, konstaterar han, så länge det finns en kulturpolitik och en kulturbudget, så finns det också styrning – via budget, resursprioriteringar, krav på verksamheter och så vidare – och för att återta kommandot från en Sverigedemokratisk agenda blir debatten nu central om hur den ska se ut.

Sålunda kan en lokal konstdebatt bli en bidragande kraft i en bredare mission; att ge Sverigedemokraterna precis den fördjupade debatt om konstnärlig frihet som de minst av allt önskat.

Sara Meidell

Lisa Bjurwalds granskning av den svenska förlossningsvården kan vara starten på ett skifte där förändring slutligen sker.

En tredelad artikelserie hade jag dragit ihop och fått publicerad om en förlossningsvård på knäna, där kvinnor drabbades i stor skala på ett sätt som borde vara omöjligt i modern vård. Ämnet låg nära hjärtat, ilskan och tiden, jag hade nyss fött mitt andra barn och även om jag hade haft helt komplikationsfria förlossningar, var den insida jag bevittnat från vården tillräckligt skev och sorglig för att motivera en ordentlig genomlysning. Tyckte jag, och också många läsare, visade det sig, med goda tillrop från både vårdpersonal och förlösta kvinnor efter publiceringarna. Men alltså inte den rutinerade kvinnliga journalisten, en driven kvinnokämpe därtill. Varför?

I efterhand har jag återkommit till detta – och medan åren har gått och granskningar och larm från förlossningsvården fortsatt rulla i andra medier har jag insett att det jag då uppfattade som ett avfärdande av min artikelseries tema, kanske snarare färgades av sorgsen resignation inför att ständigt nya journalistkullar skulle behöva tillverka samma larmreportage om en ständigt nedbantad förlossningsvård.

Samtidigt gav hon ändå uttryck för precis den hållning som journalister ofta möts av när ansvariga för bristerna konfronteras. Dessa slentrianmässiga avfärdanden: att ”media” i okunnighet blåser upp problemen och skrämmer upp kvinnor när de publicerar fakta om överbeläggningar och förlossningsskador, är ett av de fenomen som ingår i en större struktur av en havererad förlossningsvård – det visar nu journalisten Lisa Bjurwald i en ny granskning. I helgen släpptes hennes bok ”BB-krisen – sveket vid livets början”, en omskakande läsning även för den som trott att allt redan sagts och skrivits om förlossningsvårdens kris.

För även om ämnet är hett, har ett brett grepp likt detta inte tidigare tagits, där det komplexa fält som den svenska förlossningsvården utgör analyseras område för område, kris för kris. Bjurwald har mött barnmorskor, psykiskt och fysiskt förlossningsskadade kvinnor, politiker och psykologer, hon har granskat journalspråk, statistik och resurser, och tagit del av berättelser om vägförlossningar, handläggningskatastrofer, krossade kroppar och tillit, vrede och smärta, både hos patienter och desperat vårdpersonal som pressat sig till tillstånd där patientsäkerhet blivit en omöjlighet. Genom att sedan tätt sammanfoga politik och resurser med det rådande systemet av attityder och värderingar tecknas så en bild av en permanentad kris, så övertygande att varje avfärdande av det lidande och den smärta som drabbar kvinnor och barn från och med nu borde vara omöjligt.

”BB-krisen” har snabbt kommit att kallats ett metoo för förlossningsvården och i sociala medier har kvinnor i spåren av boksläppet de senaste dagarna vittnat om sina erfarenheter av att negligeras, bagatelliseras eller skadas i en av livets mest utsatta situationer.

Jämförelsen är både rimlig och samtidigt lite haltande. Normaliseringen, tystnadsmekanismerna, förlöjligandena av offer för sexualiserat våld är förvisso grenar av samma nedvärderande av kvinnor som återfinns i förlossningskrisen – men en viktig skillnad är att metoos kraft knöts till chocken i den massiva mängden av hittills oberättade vittnesmål. När det gäller förlossningsvårdens skadeverkningar har ju berättelserna redan varit många och kända – både i etablerade och sociala medier, där även röster från de tidigare lågt ansedda och föraktade föräldraforumen på senare år fått utrymme också i tyngre granskningar.

Berättelserna finns, genom Lisa Bjurwalds gedigna arbete har de nu också fogats in i en journalistisk granskning som lämnar en både förtvivlad, förbluffad och ursinnig – men också med samma förlösande hopp som när metoo sprängde sig lös. På lördag finns Bjurwald på plats med reportageboken när BB-ockupanterna medverkar i den fjärde manifestationen för Sollefteå sjukhus och i november blir det ett riksdagsseminarium om boken. Anar vi här till sist en öppning för födslovrålet att nå beslutsled och ansvarsutkrävande? Att återgå till resignerade suckar känns omöjligt.

Sara Meidell