Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Är det nu som födslovrålen till sist når makten?

Lisa Bjurwalds granskning av den svenska förlossningsvården kan vara starten på ett skifte där förändring slutligen sker.

 “Jadu – inget av det här är ju nytt. Kvinnor har i alla tider klagat på förlossningsvården”. Så löd den trötta sucken från opponenten när jag presenterade mitt examensarbete på journalistutbildningen.

En tredelad artikelserie hade jag dragit ihop och fått publicerad om en förlossningsvård på knäna, där kvinnor drabbades i stor skala på ett sätt som borde vara omöjligt i modern vård. Ämnet låg nära hjärtat, ilskan och tiden, jag hade nyss fött mitt andra barn och även om jag hade haft helt komplikationsfria förlossningar, var den insida jag bevittnat från vården tillräckligt skev och sorglig för att motivera en ordentlig genomlysning. Tyckte jag, och också många läsare, visade det sig, med goda tillrop från både vårdpersonal och förlösta kvinnor efter publiceringarna. Men alltså inte den rutinerade kvinnliga journalisten, en driven kvinnokämpe därtill. Varför?

I efterhand har jag återkommit till detta – och medan åren har gått och granskningar och larm från förlossningsvården fortsatt rulla i andra medier har jag insett att det jag då uppfattade som ett avfärdande av min artikelseries tema, kanske snarare färgades av sorgsen resignation inför att ständigt nya journalistkullar skulle behöva tillverka samma larmreportage om en ständigt nedbantad förlossningsvård.

Samtidigt gav hon ändå uttryck för precis den hållning som journalister ofta möts av när ansvariga för bristerna konfronteras. Dessa slentrianmässiga avfärdanden: att ”media” i okunnighet blåser upp problemen och skrämmer upp kvinnor när de publicerar fakta om överbeläggningar och förlossningsskador, är ett av de fenomen som ingår i en större struktur av en havererad förlossningsvård – det visar nu journalisten Lisa Bjurwald i en ny granskning. I helgen släpptes hennes bok ”BB-krisen – sveket vid livets början”, en omskakande läsning även för den som trott att allt redan sagts och skrivits om förlossningsvårdens kris.

För även om ämnet är hett, har ett brett grepp likt detta inte tidigare tagits, där det komplexa fält som den svenska förlossningsvården utgör analyseras område för område, kris för kris. Bjurwald har mött barnmorskor, psykiskt och fysiskt förlossningsskadade kvinnor, politiker och psykologer, hon har granskat journalspråk, statistik och resurser, och tagit del av berättelser om vägförlossningar, handläggningskatastrofer, krossade kroppar och tillit, vrede och smärta, både hos patienter och desperat vårdpersonal som pressat sig till tillstånd där patientsäkerhet blivit en omöjlighet. Genom att sedan tätt sammanfoga politik och resurser med det rådande systemet av attityder och värderingar tecknas så en bild av en permanentad kris, så övertygande att varje avfärdande av det lidande och den smärta som drabbar kvinnor och barn från och med nu borde vara omöjligt.

”BB-krisen” har snabbt kommit att kallats ett metoo för förlossningsvården och i sociala medier har kvinnor i spåren av boksläppet de senaste dagarna vittnat om sina erfarenheter av att negligeras, bagatelliseras eller skadas i en av livets mest utsatta situationer.

Jämförelsen är både rimlig och samtidigt lite haltande. Normaliseringen, tystnadsmekanismerna, förlöjligandena av offer för sexualiserat våld är förvisso grenar av samma nedvärderande av kvinnor som återfinns i förlossningskrisen – men en viktig skillnad är att metoos kraft knöts till chocken i den massiva mängden av hittills oberättade vittnesmål. När det gäller förlossningsvårdens skadeverkningar har ju berättelserna redan varit många och kända – både i etablerade och sociala medier, där även röster från de tidigare lågt ansedda och föraktade föräldraforumen på senare år fått utrymme också i tyngre granskningar.

Att ändå inget hänt, att Sverige är det land där flest barn i norden dör vid förlossning, att kvinnor föder vid vägkanter, inför födsel skickas runt på sätt som varit lagvidriga om det gällt boskap, visar dock att metoo-liknelsen för BB-frågan ändå är högst påkallad. För den genomgripande systemförändring som måste göras för att förändra den svenska förlossningsvården är minst lika bred som den som krävs för att komma till rätta med den övergreppskultur som metoo avtäckte.

 

Berättelserna finns, genom Lisa Bjurwalds gedigna arbete har de nu också fogats in i en journalistisk granskning som lämnar en både förtvivlad, förbluffad och ursinnig – men också med samma förlösande hopp som när metoo sprängde sig lös. På lördag finns Bjurwald på plats med reportageboken när BB-ockupanterna medverkar i den fjärde manifestationen för Sollefteå sjukhus och i november blir det ett riksdagsseminarium om boken. Anar vi här till sist en öppning för födslovrålet att nå beslutsled och ansvarsutkrävande? Att återgå till resignerade suckar känns omöjligt.

Sara Meidell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>