Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Här skulle en Nobel-krönika ha publicerats

Efter uppehållet delas Nobelpriset i litteratur åter ut, men den traditionella upptaktskrönikan ställs i år in.

På fredagen före Nobeltorsdagen blir det plötsligt svettigt konkret att det som förra året var en vanlig vecka i oktober, i år återgått till att vara en bredbent vecka med vassa armbågar i kultursidesplaneringen. Museer och scenkonstnärer radar plötsligt upp sig och låter en ovanligt händelserik vecka skådas – och en kedja av ombokningar av pressvisningar och förhandsintervjuer följer, för att säkra plats för Nobelbevakningens personalkrävande torsdag och utrymmeskrävande fredag.

Alla är förstående; ja just, Nobel igen, så dumt att vi inte tänkte på det, men när alla konstnärer bokats om och somligt annat helt strukits ur planeringen, vill jag bara mejla tillbaka. Skriva att det är inte ni som är dumma, det är Arnault, Engdahl, men inte bara de, utan alla i den ruttna skandalhistoria som skapat ett tillstånd där Nobelpriset avförtrollats men där all medielogik fortfarande kräver högintensiv bevakning.

I denna anda av uppgivenhet blir också mejlutkastet med inbjudan till mina litteraturkritiker att vara med och tycka till under Nobeltorsdagen liggande kvar i mappen oskickat – och när jag upptäcker detta tänker jag att kanske är det just ett oskick. Hur jag önskar av dessa medarbetare, med sin benfasta integritet och med litteraturen i första och enda rummet, att stå i givakt inför ett pris som kanske inte ens handlar om litteratur längre.

På onsdagen före Nobeltorsdagen kräver kultursidesdramaturgin en Nobelkrönika, och redan på lördagen före torsdagen söker jag i mitt inre efter den känsla av högtidlighet inför litteraturen som kan vägleda mig till ett skrivbart spår, något friskt och fritt från cynism, något som inte redan tänkts och skrivits av andra hundratals gånger.

Kvinnorna, tänker jag, Atwood, Kincaid, Oksanen, dem kan jag skriva om, men så åker jag iväg till Rådhuset för att dela ut ett annat pris till en annan skrivande kvinna och så blir det Karin Smirnoff som denna dag ger mig mest hopp om litteraturen. Och i stället för ett spår till en Nobelkrönika ger jag mig i tanken hän åt en text jag hellre hade velat skriva – om vårt samtal om trävarubranschen och litteraturen, om virke, fibrer och beständighet.

Och när vi skiljs efter lunchen och hon kör norrut mot sin bror och en surströmmingsfest stannar jag i den flödande solen och orkar inte tvinga tanken söderut igen, mot Börssalen och torsdagen.

Söndagen före Nobeltorsdagen kommer och i Babel i SVT pratar Nobel-panelen om Carson, Mantel, men när jag sätter mig för att tvinga fram en riktning i en Nobelkrönika befriar mig ett samtal från redaktionen, om ett annat litteraturpris som delats ut. De Nios, till vår egen Gunnar Balgård och i stället för att tänka på DeLillo, Ford, Didion, ger jag mig nu frisedel att tänka på Gunnars amerikaner, beatförfattarna som han följt i det arbete som nu prisats. Och jag spårar en text jag hellre hade skrivit, om att en tro på litteraturen också kan byggas av att ha en Gunnar Balgård som man kan få äta soppa hos ibland, intill boktravarna, om man inte har för bråttom iväg till annat. En författare, kritiker och tänkare som har en grå Facit, och facit på så mycket inom liv och litteratur och som när han tackar ja till att Nobel-tycka-till, är en av de få som finns kvar som skriver sin kommentar utan en enda googling.

Måndagen före Nobeltorsdagen Nobelskriver TT om bokbranschen och DN om spelbolagen, men själv lämnar jag redaktionen efter arbetsdagen oskriven och otänkt och när jag kommer hem söker jag tröst hos Connell i Sally Rooneys nya roman ”Normala människor”, för ännu en dag av oförmåga att under en Nobelvecka känna magin i litteraturen. Nickar instämmande och viker ett hundöra på sidan där den tidigare fotbollskillen och Trinity-stipendiaten efter en författaruppläsning, medan hans kurskamrater svärmar för författaren, tänker om händelsen att den blev ett exempel på ”när kultur blir en uppvisning i klasstillhörighet, på när litteraturen dyrkas på grund av sin förmåga att ta med välutbildade människor på inbillade känslomässiga resor så att de efteråt kan känna sig överlägsna de outbildade människor vars känslomässiga resor de gärna läser om.” Och vidare, hur ”litteraturen såsom den presenterades vid sådana här litterära tillställningar, saknade potentialen att utgöra en motståndskraft mot någonting över huvud taget.”

Så kommer tisdagen före Nobeltorsdagen och i stället för att använda förmiddagen till att skriva den Nobelkrönika som ska in i onsdagstidningen, förbereder jag den föreläsning jag ska hålla senare på dagen för studenter i litteraturvetenskap och kreativt skrivande. Det ska handla om arbetet på en kulturredaktion och jag kan ju inte smitta dem med min avförtrollade känsla, så jag bestämmer mig för att ändå dramatisera och romantisera arbetet med hela Nobel-cirkusen, hur armén av litteraturkritiker står i givakt med sina skarpaste pennor och analyser. Hur litteraturen ändå ska övertrumfa skandalerna till sist.

För, inser jag ju – så intensivt vill jag ändå ha tillbaka den där magin de stal från oss.

Och i denna text som just här växlar över från ett presens till att bli profetisk, kommer jag ikväll när jag kommer hem, att läsa klart stycket i Rooneys bok om Connell, hur han efter författaruppläsningen ”icke desto mindre gick igenom några gamla anteckningar till en ny berättelse” och än en gång kände lusten vibrera i kroppen. ”Som när man bevittnar det perfekta målet. Som när ljuset prasslande rör sig genom lövverket, när en musikstrof letar sig genom fönstret på en bil som kör förbi.”

Och väl framme vid Nobeltorsdagen kommer jag åter stå där vid livesändningarna från Börssalen och i hjärtklappningen som i stunden ofelbart lär inträda kommer jag till sist också att höra den där musikstrofen av förnyat hopp om litteraturen.

Sara Meidell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>