Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Lennart Holmlund, sluta inte läsa kultursidorna!

Kritik från kulturlivet och läsarna är bra för en kultursida – det skapar tillfällen att argumentera för publicistiska prioriteringar och resonera kring kultursidans uppdrag. Att då och då se hårda ifrågasättanden i sociala medier efter en publicering kan också bidra till att hålla en redaktion alert, även om det varken är önskvärt eller praktiskt möjligt att finnas ute för att i varje forum bemöta kritiker. För att en rimlig ordning ska råda, måste debatten utgå från inlägg direkt adresserade till redaktionen – detta är inga konstigheter och en princip som de flesta skribenter och redaktioner tillämpar.

Därför är det frustrerande, men inte alls förvånande, att Lennart Holmlund, i den totalsågning av VK Kultur han gjorde på sin blogg i helgen, inte vänder sig till den kulturredaktion han kritiserar. Hade han mejlat mig en kopia på det blogginlägg han skrev, som handlar om att VK enligt honom borde ha recenserat en konsert han själv besökte på fredagen, hade jag kunnat göra en publicering med hans inlägg och ett svar från redaktionen. Men så jobbar inte Holmlund – och har man som syfte att underkänna VK som en legitim arena för debatt och samtidigt stärka bilden av kulturredaktionen och dess skribenter som världsfrånvända elitister, genom att inte begära direktreplik, ja, då är bloggmetoden förstås oslagbar.

Det rimliga hade kanske varit att låta även detta blogginlägg förbli okommenterat – och det faktum att debatten brutaliserades i efterspelen, då ett motangrepp skedde i sociala medier som gav Lennart Holmlund ytterligare stöd för sin kritik av journalistkåren, stärkte också instinkten att bara låta det hela ebba ut. Respektera att olika synpunkter kan råda kring kultursidans uppdrag och bara blicka framåt.

Men något i den omedelbara samtiden – de stora makthavarnas strategiska spel med ordens valörer, en ökad populism och försåtlig slafsighet med språket – kräver samtidigt att vi börjar ta orden på mycket stort allvar, och särskilt när en konflikt mellan ett etablissemang och folket börjar målas upp och begrepp som att bara beskriva ”verkligheten” börjar svingas, som i Holmlunds inlägg. Och på samma vis som vi etablerade medier förväntar oss att respekteras som arenor för debatt, så behöver vi naturligtvis också legitimera de friare debattarenor som äger tyngd genom sina skribenter och sin publik, genom att reagera på vad som där skrivs. Så när en välkänd tyckare som Lennart Holmlund går ut med skarp kritik i en VK-blogg – kritik som också uttrycker en uppfattning som många andra har om kultursidor generellt, så förtjänar det ett bemötande.

Så: Lennart Holmlunds kritik gällde alltså att VK inte recenserade Beatles-cover-bandet The Cavern Club Beatles spelning på Idun på fredagen – en konsertupplevelse som han själv beskriver som väldigt positiv för honom själv och många av hans vänner. Att kvällen var både välbesökt och lyckad finns det även fler källor på och det är begripligt när man varit med om en stark kulturhändelse att vilja ha sin upplevelse bekräftad i sin tidning. Detta ingår också i en lokaltidnings uppdrag och denna typ av bevakningar görs också ofta, till exempel i form av bildspel eller reportage från kultur- eller nöjeshändelser, men på andra platser i tidningen än kultursidan, som i första hand har ett kritiskt och recenserande uppdrag.

Att inte bli recenserad efter en spelning, en föreställning, eller ett boksläpp ingår i en kulturutövares villkor och även om det kan upplevas brutalt har de flesta arrangörer och kulturskapare stor förståelse för att en tidning varken kan eller bör recensera allt. Visst finns ett bevakningsansvar hos en lokaltidning gentemot de lokala scenerna, men i en kulturredaktions ansvar ingår också att värdera och välja bort; ja, vara den kritiska guide som läsarna ska kunna förvänta sig.

De kommersiella kulturhändelserna som drar åt nöjeshållet är inte diskvalificerade från kultursidan – men för den som vill slå vakt om att kultursidorna gör sitt jobb, borde det vara lika självklart att kräva att den skattefinansierade kulturen som finns på institutionerna kritiskt granskas och recenseras. En del av denna fanns med i helgens bevakning och fick på kultursidan företräde framför The Cavern Club Beatles – ett band som visserligen enligt utsago gör slående insatser som hyllningsband till Beatles, men som inte presenterar nyskrivet eller nykomponerat material – vilket däremot andra livehändelser som fick utrymme på helgsidorna gjorde: Rigmor Gustafsson på jazzklubben, Riksteaterpremiären av föreställningen Helheten, premiären av Ögonblicksteaterns Bastuklubben samt Umeå musiksällskaps höstkonsert, där en ung pianist gjorde debut. Allt detta välbesökta kulturhändelser som nådde en hyfsat bred publik, varav många i det åldersspann som Lennart Holmlund menar ignoreras genom den saknade Beatles-recensionen.

Den övriga kritik som riktas mot VK Kultur i blogginlägget är lite för yvig för att här ges ett rimligt bemötande – men det höga tonläge som används i texten är glädjande, då det visar att Lennart Holmlund ändå tillmäter kultursidorna viss relevans. Förhoppningsvis gör han inte verklighet av hotet att sluta läsa oss och förhoppningsvis får jag tillfälle att diskutera kultursidans publiceringar vidare när vi ses ute i vimlet på de kulturscener han värnar. Rallarsvingar i kultur- och bloggspalterna må ha sitt underhållningsvärde, men det goda samtalet människor emellan vinner ofta i längden.

Sara Meidell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>