Guardianship programs kallas det i London, och Amsterdam har haft sina Breeding ground programs – projekten som följt i en tid av så kallad hypergentrifiering. Ni som lever i Umeå och har följt stadsomvandlingsdebatten är vid det här laget väl bekant med teoripaketet: gentrifieringens faser och växlingen över till dess hypertillstånd – hur konstnärer och en kreativ medelklass drar kapital till ett område som uppgraderas tills dess att den ursprungliga befolkningen skuffats undan och bara en global elit har råd att bo där. I många fall gör inte ens de det, eliten, utan låter vidsträckta stadsområden stå tomma och mörklagda. Oattraktivt och olyckligt ur många aspekter, inte minst för investerare förstås, och det är i spåren av detta som program som de tidigare nämnda introduceras – en slags instrumentell återgång till gentrifieringens späda planta om man vill.

Vad det handlat om är att låta prekariatets kreativa klass ta byggnader i bruk gratis eller till låga hyror, detta för att injicera fastigheterna med kulturellt kapital och därigenom antingen höja värdet inför försäljning eller bromsa en befarad värdeminskning. Exempel finns både på hur kulturarbetare bjudits in för att befolka särskilda områden dit investerare ska lockas och på hur de använts som levande reklam för redan attraktiva områden som ännu inte funnit sina köpare. Området blir bebott av coola människor, kriminalitet hålls i bästa fall borta och eftersom kontrakten haft obefintliga uppsägningstider har möjligheten till snabb affär hållits öppen när den rätta kapitalstarka investeraren visat intresse.

Att exploatera kulturarbetare är alltså en del i ett gentrifieringens kretslopp – men naturligtvis inget som skrivs in i några officiella dokument, vare sig privata eller offentliga, så fungerar ju sällan ideologi. Inte heller i kulturstaden Umeå skrivs förstås något sådant in i stadsutvecklingsprogrammen – men likafullt är det viktig att i den stad som graviterar mot de globala utvecklingslinjerna höja blicken och ägna en tanke åt hur utvecklingen i stan speglar de stora städernas faser.

Nyheten om att kommunen utreder möjligheten att göra kulturhus för unga i Mimerskolans gymnastiksal bör självklart tas emot som det glädjebesked det är – en satsning med enorm potential som skulle kunna bli den efterlängtade plats som den mera brokiga kultur i dag saknar centralt. Samtidigt är det ett obestridligt faktum att satsningen skulle riskera att inordna sig tätt i det ovan beskrivna stadiet av gentrifiering – såvida inte mycket långsiktiga kontrakt tecknas mellan kommunen och Fort Knox, vilket knappast är sannolikt givet Hans Lindbergs (S) skepsis till hela projektet.

Lika obestridligt är hur projektet också i så fall skulle falla väl in i Umeås gräsrotskulturs klaustrofobiska öde; hur denna alltjämt så enkelt skrivits in i stadsutvecklingens etablerade framgångsberättelse. Som tydligast blev det under kulturhuvudstadsåret – de alternativa musikscenerna som hjälpte Umeå vinna titeln, Lokstallarna som under det pågående året blev ett tacksamt bevis på att man inte spolat bort jordmånen för gräsrötterna, medan bygget av Väven pågick. Och så nu: ett kulturhus med förmånliga hyresvillkor för de mera resurssvaga, men i en stad där privata intressen glidande tycks få alltmer makt över även de gråzoner där gräsrotskulturen har sina levnadsmöjligheter.

Det finns i stadsbyggnadsdebatten röster som försvarar gentrifieringsprocesser för sina värdeskapande och skattegenererande effekter, och som i samma anda menar att nomadskap är en naturlig del i att tillhöra den kulturskapande klassen. Dessa argument hörs också i Umeå, där en kommunbudget som kultursatsar på toppnivå också gör det enkelt att avfärda misstänksamhet gentemot goda kulturinitiativ som olyckskrax enbart. Samtidigt måste gentrifieringens större farhågor tas på allvar – hur förflyttningar och spänningar riskerar att bidra till ökade klyftor som missgynnar alla. Jag hoppas att ett kulturhus i Mimerskolan kan bli det goda exempel som låter Umeå sticka ut som ett undantag i en sådan global trend – ett hus där de unga och gräsrötterna får verka under villkor som låter dem blomma och växa vilt under lång tid.

Sara Meidell