Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Det enda jag vill är att sova tills jag vaknar

Av , , Bli först att kommentera 0

Allt annat än sömnstörningar vore mirakulöst i ett samhälle som aldrig går och lägger sig. 

Efter pressvisningen på Bildmuseet blir vi journalister stående vid hissen en liten stund – någon med passerkort behöver eskortera oss ned och medan vi väntar skojar vi lite slappt om att råka fastna mellan våningarna här på museet. Tänk, i denna monumentala hiss, säger vi, och utan att hinna filtrera tanken hör jag mig utbrista; vad skönt, då kunde vi få sova en stund.

Jag får det att låta som ett skämt men är egentligen helt allvarlig. Ett hissgolv i en av Sveriges vackraste museibyggnader: betydligt sämre platser har nyttjats för att just sova en stund. Vanliga, som bilbaksäten i parkeringsfickor, fåtöljer i väntrum, men också mera experimentella; toalettgolv, en gång en hatthylla – för har man en gång inlett en livsstil med livsuppehållande powernaps, ja då har man radarn på för potentiella sovplatser överallt och drar sig aldrig för att nyttja dem.

Det är enkelt och väldigt effektivt, man ställer mobilen på 21 minuter, försvinner bort en stund och återvänder helt ny – i bästa fall med mer av känsla av rebell än slagen av insikten att det man ägnar sig åt snarare markerar det mest undergivna en samhällsmedborgare kan ägna sig åt.

Mikropauser. Så maximeras samhällsnyttan i samhället som aldrig vilar – och det var just så jag en gång tillägnade mig vanan. Som min stressrådgivare så förföriskt sa; 20 minuter har du tid att avsätta och ändå hinna med allt, kanske mer! – och 21 minuter blev min utprövade version som skulle bevisa hennes ord. På den tiden hinner en livsgnista återuppstå, men längre än så får det aldrig bli, då kan det sluta i djupsömn och ett uppvaknande i förvirrat och skyddslöst tillstånd snarare än uppfriskat produktivt – en snedtripp kort sagt.

Knarkartankar kallade vi det också, jag och en vän, då under småbarnsåren. Och ja, liknelsen är oanständig, men jag har ännu inte kommit på en bättre beskrivning för kombinationen av det starka suget efter att få följa med ner i sovstundens djup när man råkat lägga sig intill sin bebis och det absoluta tabu som hindrade en att göra så, trots alla pigga MVC-råd om att sova när barnet sover. För hur då hinna själva jaget, själva livet?

Hur hinna sömnen och hur hinna livet? Nu är vi i den tiden på året då frågorna åter bränner till, då sömnen likt vädret blir en besatthet i vardagssnacket. Det är så mörkt, säger vi, och går tidigt i säng utan att riktigt orka med insikten att mörkret faktiskt så nyligen gjort entré att det knappast kan klandras ännu – att det nog snarare är själva livet som gör oss utmattade. Hösten som bygger upp mot en jul som inte heller den lockar med någon vidare vila i all sin uppvarvade sociala och ekonomiska stress.

På yogapasset talar instruktören dock klarspråk – nu, i novembers andra halva, har 3-minutersmeditationen i slutet byggts ut till 9 minuter, för, som han säger; vi närmar oss den stressigaste tiden på året. Tekniken, säger han när han instruerar oss att lura kroppen in i vila, kan ni gärna använda om ni har svårt att sova.

Och det har vi ju – en tredjedel av vuxna svenskar lider av sömnproblem heter det, för att inte tala om tonåringarna, sover ens de bort livet längre som de brukade? Vi mikropausar, nattvandrar, medicinerar och självklart så – för allt annat än sömnstörningar vore ju mirakulöst i ett samhälle som aldrig går och lägger sig. En värld där en digital global storekonomi triggar oss till ständig interaktion, där en uppluckrad arbetsmarknad kräver ständig beredskap för tillfälliga påhugg, där det alltid finns någon som är vaken och som kräver din existens som konsument, producent, respondent.

Om Ken Loach i höst står för den mest träffande och gastkramande skildringen av just detta samhälle i filmen ”Sorry we missed you”, finner vi hos Ottessa Moshfegh den som bäst beskriver hur ett försök till revolt kan se ut.

I Loachs hjärtslitande arbetarskildring följer vi en brittisk familj som obönhörligt mals ner av gigekonomins makabra arbetsvillkor, där varje del av människovärde gradvis byts ut mot säljbara andelar tid och liv tills inget finns kvar. Moshfegh å sin sida ansluter till drog-temat här ovan, när hon i sin bok ”Ett år av vila och avkoppling” låter sin huvudperson – en ung, snygg, smart och rik Manhattan-kvinna – söva ner sig själv under ett år med en rad lugnande preparat bara för att alternativet, att behöva stå ut med livet, är alltför plågsamt för att uthärda.

Boken ger en vacker bild av hur sömnen är den enda tiden och platsen där vi är på riktigt fria – men också av hur inte heller flykten in i sömnen kan bli annat än en förvirrad senkapitalistisk hägring, med en romanperson som nätshoppar i sömnen och efter sin årslånga dvala vacklar ut i ett apokalyptiskt 9/11.

I morgon sover vi tills vi vaknar kunde min mamma säga ibland när jag var liten – det var öppningen mot sovmorgonens ädlaste variant, inga halvmesyrer med ställda klockor kring 10 som back-up och i fullt bejakande av möjligheten att ändå råka vakna, helt färdig, i vargtimmen. Ännu har jag inte kommit på något jag längtar mer efter, eller som kunde vara mer revolutionärt i en samtid som marknadsstyrt sig hela vägen in i sömnen – att sova oövervakad, utan klocka. Inga 21 minuter, inte ett år, bara sova tills vi vaknar som människor.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

SD:s kulturplan ger mig kalla kårar

Av , , Bli först att kommentera 1

Det mest beklämmande och oroande dokument jag tagit del av i den lokala och regionala kulturpolitiken, skriver Sara Meidell om Sverigedemokraternas kulturplan för regionen. 

Strax före fyra på lördagen är foajén på Norrlandsoperan sällsynt myllrande – det är barnfamiljer i väntan på biomatiné till livemusik från symfoniorkester, det är danspublik i väntan på nya verket Flottarkärlek och, inte minst, Lövenfans som i väntan på bussfärd mot Modo-match lånar toaletter och värmer sig i röda sammetssoffor. Allt sammantaget en ganska oemotståndlig bild av ett scenkonsthus mitt i en stads hjärta, med låga trösklar och hög verkshöjd – ett hus för konst och liv kort sagt.

Lika imponerade är dock inte regionens Sverigedemokrater – myllrande foajéer till trots saknar operan enligt partiet ”helt enkelt den nyttan för allmänheten som offentlig skattefinansierad kultur kräver” och skulle de få igenom sin vilja med ökad grad av självfinansiering vore troligen betydligt tystare foajéer snart att vänta.

Det är i Sverigedemokraternas kulturplan för Västerbotten som partiets önskade linje för Norrlandsoperan står att finna – en plan som överraskande släpptes i förra veckan inför snart stundande regionfullmäktige, då regionens egen kulturplan tas upp för beslut.

Som enda enskilda parti som släpper en egen kulturplan och så nära inpå beslut kring en kulturplan som haft sina grundliga remissrundor och dialogmöten under det senaste året väcker initiativet visst huvudbry. Börjar man läsa stärker snabbt en besvärande mängd korrfel känslan av hastverk: regionala Sverigedemokrater som vädrar morgonluft och chans till ett stycke utspelspolitik när partikolleger i landet nu går på offensiven i kulturpolitiken – i Sölvesborg, som blivit skyltfönster för SD:s kulturlinje och nu senast Täby där en SD-politiker försökt stoppa ett bibliotekssamtal med hbtq-tema och Varberg, där SD går ut med ett initiativ för att stoppa provocerande offentlig konst.

Och ja, så skulle fallet kunna vara – men läser vi vidare i planen ska språkslarvet snarare visa sig vara mer av ett symptom på en skrivelse som är nog så grundlig, men samtidigt bara kan beskrivas som ett försåtsminerat fuskbygge: faktiskt det mest beklämmande och oroande politiska dokument jag tagit del av i den lokala och regionala kulturpolitiken.

Faktafelen först – som påståendet att en av stans fria teatrar driver dejting för lesbiska i ett separatistiskt arrangemang – helt felaktigt, sant är att arrangemanget som åsyftas är öppet för alla och drivs av en extern självfinansierad aktör. Eller det man skriver om att Norrlandsoperan kommer ”på sin höjd 0,4 procent av regioninvånarna till gagn” – ett svårtolkat räkneexempel och helt lösryckt från de siffror vi finner i operans årsbokslut, där publiksiffror på totalt nära 60 000 i stället ger en procentsats på 22 av länsbefolkningen. Två snabba stickprov, bara som exempel på den beredskap för dimridåer som präglar dokumentet.

På detta svajiga bygge bärs så den stora hjärtefrågan fram: att stärka kulturens roll som identitetsbärare – det vill säga, som förmedlare av vad svenskhet, och här då också, västerbottniskhet, innebär – viktigt, menar man, inte minst för nya invånare att ta del av. En rad insatser föreslås i kulturplanen för att stärka kulturarv och kulturmiljöer, för att bland annat som det heter; “ge en tydlig bild om (sic) våra förfäders vedermödor, likväl som de särdrag som innebär svenskhet”.

Lika tungt vägande är dock den offensiv som samtidigt görs för att underminera samtidskonsten, där vi bland annat finner uppmaningar om att villkora stöd till aktörer som skapar politiskt innehåll och där det i grova drag annars handlar om dels ett generellt minskat stöd till “professionell kultur som finns tillgänglig för en absolut minoritet av länsinvånarna”, dels om en politisk styrning som implementeras, men i förklädnad av en retorik som försåtligt marknadsför åsikten att kulturen ska stå fri från politiken. I kulturplanen står skrivet att offentligt finansierad kultur inte bör vara banbrytande eller kontroversiell, inte söka provocera, ej heller ha några åsiktsbildande strävanden, inte heller i postmodernistisk eller marxistisk anda. Och om inte detta vore tillräckligt som exempel på politisk styrning, så impregneras förslagen på utvecklingsområden för de olika aktörerna och institutionerna med närgångna idéer om verksamheternas innehåll: Västerbottensteatern föreslås göra mer musikteater, Museum Anna Nordlander ska satsa mer på samlingarna och Riksteatern Västerbotten uppmanas fokusera mer på kulturarv och kulturmiljöer.

Lägg härtill hätska inslag av homofobi och upprepade appeller mot mångkultursatsningar och ja, vi har ett dokument som ger kalla kårar hos den som gör en snabb återblick på de historiska mörka perioder där en nationalistisk kultursyn likt den som SD nu företräder, manövrerat ut det fria kulturliv som kunnat gå i klinch med repressiva och antidemokratiska strömningar.

Är det då tillrådigt att tillmäta denna kulturplan full legitimitet och tyngd – bör den inte blott betraktas och behandlas som just utspelspolitik? Jo, den strategin är naturligtvis lockande, men att det är utspelspolitik utesluter dock inte att denna kulturplan, om än med skavanker och om än inkastad i elfte timmen, rent krasst skulle kunna bli den som till sist klubbas i regionfullmäktige och då blir det dokument som ska komma att styra Västerbottens kulturliv. Detta beskriver snarare ett läge där inga larmrop är för gälla.

Ett kulturkrig kallade Johan Hilton det i DN häromveckan, den SD-offensiv som pågår runtom i landet – och hade någon tvekat förr så står det i dag klart att kulturkriget nått även Västerbotten. Gruppledare Petter Nilssons kritik mot Metoo-monumentet i Umeå kommunfullmäktige häromveckan var ett utspel av en sort vi sett tidigare, men med SD:s kulturplan kommer nu det första och mest omfattande beviset på det som många med mig varnat för: att det är på regional och lokal nivå som SD tycks kunna ha möjlighet att nå genomslag med sin kulturpolitik.

Om kulturpolitik tidigare varit ett lågprioriterat område är det alltså nu den måste upp på den politiska agendan som ett av de tyngsta fälten – ett område som till varje pris inte får kohandlas bort lite slarvigt till ett parti som i kulturplanen också bevisar sig veta hur man strategiskt också viftar med satsningar som låter helt rimliga och bra: som mer kultur till hela länet, mer till de äldre. Varje högtidsord som någon politiker tidigare yppat om kulturens värde måste nu kvitteras ut i handling och utmynna i ett klarsynt och starkt försvar för kulturell mångfald och frihet.

Stora utmaningar väntar för våra lokala och regionala folkvalda – men också stora möjligheter att skriva in sig i historien som den som gjorde motstånd.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Hilma, gå med oss genom mörkret!

Av , , Bli först att kommentera 0

När världen sluter sig i november behöver vi konstnärerna som kortsluter tiden och försvarar strimmorna av ljus.

Vintertiden kommer ändå med en liten frist – en tillfällig lucka av ljusare morgnar och i den bör man stanna och vila innan allt till sist blir mörker. Det går snabbt nu och därför är jag ute vid havet tidigt en dag när klockorna dragits tillbaka, jag jagar ljuset och hinner också se himlen vakna i ett grått skimmer – ändå vet jag: jag kommer för sent. Färgerna har dragit sig tillbaka ner i jorden, skogen hukar sig och i stället för att glädjas när jag upptäcker de gömda badklippor jag letade efter i ett överbefolkat juli, slår en oro an – för hur kan någon någonsin veta i november om det kommer ännu en sommar?

Det är stängningstid, vi jagar ljus men kommer för sent – det är nu vi behöver tron, så vi klarar språnget ut i ovisst mörker. Tron och färgerna, och därför låter det sig kanske förklaras att det blir Hilma af Klint jag plötsligt längtar efter där i skogen vid havet – hon som med sådan mångfärgad tydlighet ger hopp om fortsatt liv, pekar ut skäl till ständigt ny förundran inför naturen och universum.

Möjligen är det också ettårsminnet som kommer för mig, hur jag i tidig november i fjol jagade efter henne på Manhattan, halkade på blöta löv uppför femte avenyn för att se hennes stora genombrott i USA. Försenad då också, som vi alla till detta konstnärskap, men i gott sällskap med ett Guggenheim som senare än många andra ändå utropade sin upptäckartriumf inför en hel värld – en värld som nu, liksom jag, trängdes i blöta ytterkläder framför den svenska konstnärinnans excellens.

Då var jag för kall, för arg på folkmassorna som bestal mig känslan av exklusivitet, för att orka kräva min plats framför målningarna – och nu vid havet ett år senare, med en lika kall kropp, ångrar jag mig. Varför bunkrade jag inte färg och form, hetsåt kompositionerna, varför följde jag inte Hilmas spiraler av växtkraft och andlighet uppåt, uppåt!

På kvällen drivs jag därför mot biosalongerna och den Hilma af Klint-film som följer segerdramaturgin och om jag gick miste om naturkraften i hennes konstnärskap i New York flödar den desto rikare i filmen, med sina täta återkomster till konstnärskapets naturvetenskapliga dimension. Trots det; färgerna som balanserar minnet av morgonens grå hav, är det mörkret som segrar denna dag, dagen när klockorna vrids tillbaka och vi trots det blir sena till allt. Mörkret, som tar livet av människor i trafiken i skiftet till vintertid eftersom vi också blir för sena med att bromsa i tid, mörkret som nu också dramatiskt påminner om hur just en för sen inbromsning en oktoberdag 1944 skulle bli början till slutet för Hilma af Klint.

Så nattsvart symbolisk, tänker jag, blev också tidpunkten för hennes död: precis i slutet av ett stort krig, när världen som mest behövde hennes konst, andlighet och livskraft – men i sprången mellan gatlyktorna på väg hem skjuter en plötslig stråle ljus in sig när jag tänker på hur Hilma af Klint ändå dubbelfintade själva tiden och mörkrets lagar, genom sin avsiktliga sena ankomst. Hur hon med 20-årsembargot på sina tusentals verk skapade en tidskapsel av sig själv – en gåva till världen efteråt. Sannerligen, Paintings for the future, som Guggenheim skulle komma att utropa i ett nytt och fjärran millennium.

Tidskapslarna och konstnärerna - det är dem vi måste vända vår tro och vårt hopp till när skogarna tappar sina färger och världen blir mörk, när det inte säkert går att veta om naturen ska orka ännu en livscykel, när konstens frihet står under nygamla ohyggliga hot – när stängningstid råder. Förmodligen, tänker jag, är det till och med vår skyldighet att leta efter dem som framtiden ska blicka tillbaka mot som pionjärer, painters for the future.

I den tanken ställer sig nu folkmusikern Sara Parkman med den konst som i november till sist fångar mig i känslan av att vara helt i tid. Vesper, aftonbön, heter soloskivan, hennes andra efter debuten Sara Parkmans skog, och från precis detta kraftfält, mellan naturvetenskap och andlighet, där också Hilma af Klint verkade, flödar här den musik som i sakral vrede över världens tillstånd bättre än något annat just nu återför färger och ljus.

Jag ber er att lyssna till denna musik – till den som förtvivlar och tvivlar när mörkret sänker sig påminner den om att tidskapslar av hopp byggs hela tiden fast vi inte alltid ser det. Samt, inte minst; att det vackra när mörkret vinner mark är hur allt till sist samlar sig i samma krympande ljusskärva: konsten och naturen, andligheten, motståndet och hoppet.

Sara Meidell

Bli först att kommentera