Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Hilma, gå med oss genom mörkret!

När världen sluter sig i november behöver vi konstnärerna som kortsluter tiden och försvarar strimmorna av ljus.

Vintertiden kommer ändå med en liten frist – en tillfällig lucka av ljusare morgnar och i den bör man stanna och vila innan allt till sist blir mörker. Det går snabbt nu och därför är jag ute vid havet tidigt en dag när klockorna dragits tillbaka, jag jagar ljuset och hinner också se himlen vakna i ett grått skimmer – ändå vet jag: jag kommer för sent. Färgerna har dragit sig tillbaka ner i jorden, skogen hukar sig och i stället för att glädjas när jag upptäcker de gömda badklippor jag letade efter i ett överbefolkat juli, slår en oro an – för hur kan någon någonsin veta i november om det kommer ännu en sommar?

Det är stängningstid, vi jagar ljus men kommer för sent – det är nu vi behöver tron, så vi klarar språnget ut i ovisst mörker. Tron och färgerna, och därför låter det sig kanske förklaras att det blir Hilma af Klint jag plötsligt längtar efter där i skogen vid havet – hon som med sådan mångfärgad tydlighet ger hopp om fortsatt liv, pekar ut skäl till ständigt ny förundran inför naturen och universum.

Möjligen är det också ettårsminnet som kommer för mig, hur jag i tidig november i fjol jagade efter henne på Manhattan, halkade på blöta löv uppför femte avenyn för att se hennes stora genombrott i USA. Försenad då också, som vi alla till detta konstnärskap, men i gott sällskap med ett Guggenheim som senare än många andra ändå utropade sin upptäckartriumf inför en hel värld – en värld som nu, liksom jag, trängdes i blöta ytterkläder framför den svenska konstnärinnans excellens.

Då var jag för kall, för arg på folkmassorna som bestal mig känslan av exklusivitet, för att orka kräva min plats framför målningarna – och nu vid havet ett år senare, med en lika kall kropp, ångrar jag mig. Varför bunkrade jag inte färg och form, hetsåt kompositionerna, varför följde jag inte Hilmas spiraler av växtkraft och andlighet uppåt, uppåt!

På kvällen drivs jag därför mot biosalongerna och den Hilma af Klint-film som följer segerdramaturgin och om jag gick miste om naturkraften i hennes konstnärskap i New York flödar den desto rikare i filmen, med sina täta återkomster till konstnärskapets naturvetenskapliga dimension. Trots det; färgerna som balanserar minnet av morgonens grå hav, är det mörkret som segrar denna dag, dagen när klockorna vrids tillbaka och vi trots det blir sena till allt. Mörkret, som tar livet av människor i trafiken i skiftet till vintertid eftersom vi också blir för sena med att bromsa i tid, mörkret som nu också dramatiskt påminner om hur just en för sen inbromsning en oktoberdag 1944 skulle bli början till slutet för Hilma af Klint.

Så nattsvart symbolisk, tänker jag, blev också tidpunkten för hennes död: precis i slutet av ett stort krig, när världen som mest behövde hennes konst, andlighet och livskraft – men i sprången mellan gatlyktorna på väg hem skjuter en plötslig stråle ljus in sig när jag tänker på hur Hilma af Klint ändå dubbelfintade själva tiden och mörkrets lagar, genom sin avsiktliga sena ankomst. Hur hon med 20-årsembargot på sina tusentals verk skapade en tidskapsel av sig själv – en gåva till världen efteråt. Sannerligen, Paintings for the future, som Guggenheim skulle komma att utropa i ett nytt och fjärran millennium.

Tidskapslarna och konstnärerna - det är dem vi måste vända vår tro och vårt hopp till när skogarna tappar sina färger och världen blir mörk, när det inte säkert går att veta om naturen ska orka ännu en livscykel, när konstens frihet står under nygamla ohyggliga hot – när stängningstid råder. Förmodligen, tänker jag, är det till och med vår skyldighet att leta efter dem som framtiden ska blicka tillbaka mot som pionjärer, painters for the future.

I den tanken ställer sig nu folkmusikern Sara Parkman med den konst som i november till sist fångar mig i känslan av att vara helt i tid. Vesper, aftonbön, heter soloskivan, hennes andra efter debuten Sara Parkmans skog, och från precis detta kraftfält, mellan naturvetenskap och andlighet, där också Hilma af Klint verkade, flödar här den musik som i sakral vrede över världens tillstånd bättre än något annat just nu återför färger och ljus.

Jag ber er att lyssna till denna musik – till den som förtvivlar och tvivlar när mörkret sänker sig påminner den om att tidskapslar av hopp byggs hela tiden fast vi inte alltid ser det. Samt, inte minst; att det vackra när mörkret vinner mark är hur allt till sist samlar sig i samma krympande ljusskärva: konsten och naturen, andligheten, motståndet och hoppet.

Sara Meidell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>