Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

SD:s kulturplan ger mig kalla kårar

Det mest beklämmande och oroande dokument jag tagit del av i den lokala och regionala kulturpolitiken, skriver Sara Meidell om Sverigedemokraternas kulturplan för regionen. 

Strax före fyra på lördagen är foajén på Norrlandsoperan sällsynt myllrande – det är barnfamiljer i väntan på biomatiné till livemusik från symfoniorkester, det är danspublik i väntan på nya verket Flottarkärlek och, inte minst, Lövenfans som i väntan på bussfärd mot Modo-match lånar toaletter och värmer sig i röda sammetssoffor. Allt sammantaget en ganska oemotståndlig bild av ett scenkonsthus mitt i en stads hjärta, med låga trösklar och hög verkshöjd – ett hus för konst och liv kort sagt.

Lika imponerade är dock inte regionens Sverigedemokrater – myllrande foajéer till trots saknar operan enligt partiet ”helt enkelt den nyttan för allmänheten som offentlig skattefinansierad kultur kräver” och skulle de få igenom sin vilja med ökad grad av självfinansiering vore troligen betydligt tystare foajéer snart att vänta.

Det är i Sverigedemokraternas kulturplan för Västerbotten som partiets önskade linje för Norrlandsoperan står att finna – en plan som överraskande släpptes i förra veckan inför snart stundande regionfullmäktige, då regionens egen kulturplan tas upp för beslut.

Som enda enskilda parti som släpper en egen kulturplan och så nära inpå beslut kring en kulturplan som haft sina grundliga remissrundor och dialogmöten under det senaste året väcker initiativet visst huvudbry. Börjar man läsa stärker snabbt en besvärande mängd korrfel känslan av hastverk: regionala Sverigedemokrater som vädrar morgonluft och chans till ett stycke utspelspolitik när partikolleger i landet nu går på offensiven i kulturpolitiken – i Sölvesborg, som blivit skyltfönster för SD:s kulturlinje och nu senast Täby där en SD-politiker försökt stoppa ett bibliotekssamtal med hbtq-tema och Varberg, där SD går ut med ett initiativ för att stoppa provocerande offentlig konst.

Och ja, så skulle fallet kunna vara – men läser vi vidare i planen ska språkslarvet snarare visa sig vara mer av ett symptom på en skrivelse som är nog så grundlig, men samtidigt bara kan beskrivas som ett försåtsminerat fuskbygge: faktiskt det mest beklämmande och oroande politiska dokument jag tagit del av i den lokala och regionala kulturpolitiken.

Faktafelen först – som påståendet att en av stans fria teatrar driver dejting för lesbiska i ett separatistiskt arrangemang – helt felaktigt, sant är att arrangemanget som åsyftas är öppet för alla och drivs av en extern självfinansierad aktör. Eller det man skriver om att Norrlandsoperan kommer ”på sin höjd 0,4 procent av regioninvånarna till gagn” – ett svårtolkat räkneexempel och helt lösryckt från de siffror vi finner i operans årsbokslut, där publiksiffror på totalt nära 60 000 i stället ger en procentsats på 22 av länsbefolkningen. Två snabba stickprov, bara som exempel på den beredskap för dimridåer som präglar dokumentet.

På detta svajiga bygge bärs så den stora hjärtefrågan fram: att stärka kulturens roll som identitetsbärare – det vill säga, som förmedlare av vad svenskhet, och här då också, västerbottniskhet, innebär – viktigt, menar man, inte minst för nya invånare att ta del av. En rad insatser föreslås i kulturplanen för att stärka kulturarv och kulturmiljöer, för att bland annat som det heter; “ge en tydlig bild om (sic) våra förfäders vedermödor, likväl som de särdrag som innebär svenskhet”.

Lika tungt vägande är dock den offensiv som samtidigt görs för att underminera samtidskonsten, där vi bland annat finner uppmaningar om att villkora stöd till aktörer som skapar politiskt innehåll och där det i grova drag annars handlar om dels ett generellt minskat stöd till “professionell kultur som finns tillgänglig för en absolut minoritet av länsinvånarna”, dels om en politisk styrning som implementeras, men i förklädnad av en retorik som försåtligt marknadsför åsikten att kulturen ska stå fri från politiken. I kulturplanen står skrivet att offentligt finansierad kultur inte bör vara banbrytande eller kontroversiell, inte söka provocera, ej heller ha några åsiktsbildande strävanden, inte heller i postmodernistisk eller marxistisk anda. Och om inte detta vore tillräckligt som exempel på politisk styrning, så impregneras förslagen på utvecklingsområden för de olika aktörerna och institutionerna med närgångna idéer om verksamheternas innehåll: Västerbottensteatern föreslås göra mer musikteater, Museum Anna Nordlander ska satsa mer på samlingarna och Riksteatern Västerbotten uppmanas fokusera mer på kulturarv och kulturmiljöer.

Lägg härtill hätska inslag av homofobi och upprepade appeller mot mångkultursatsningar och ja, vi har ett dokument som ger kalla kårar hos den som gör en snabb återblick på de historiska mörka perioder där en nationalistisk kultursyn likt den som SD nu företräder, manövrerat ut det fria kulturliv som kunnat gå i klinch med repressiva och antidemokratiska strömningar.

Är det då tillrådigt att tillmäta denna kulturplan full legitimitet och tyngd – bör den inte blott betraktas och behandlas som just utspelspolitik? Jo, den strategin är naturligtvis lockande, men att det är utspelspolitik utesluter dock inte att denna kulturplan, om än med skavanker och om än inkastad i elfte timmen, rent krasst skulle kunna bli den som till sist klubbas i regionfullmäktige och då blir det dokument som ska komma att styra Västerbottens kulturliv. Detta beskriver snarare ett läge där inga larmrop är för gälla.

Ett kulturkrig kallade Johan Hilton det i DN häromveckan, den SD-offensiv som pågår runtom i landet – och hade någon tvekat förr så står det i dag klart att kulturkriget nått även Västerbotten. Gruppledare Petter Nilssons kritik mot Metoo-monumentet i Umeå kommunfullmäktige häromveckan var ett utspel av en sort vi sett tidigare, men med SD:s kulturplan kommer nu det första och mest omfattande beviset på det som många med mig varnat för: att det är på regional och lokal nivå som SD tycks kunna ha möjlighet att nå genomslag med sin kulturpolitik.

Om kulturpolitik tidigare varit ett lågprioriterat område är det alltså nu den måste upp på den politiska agendan som ett av de tyngsta fälten – ett område som till varje pris inte får kohandlas bort lite slarvigt till ett parti som i kulturplanen också bevisar sig veta hur man strategiskt också viftar med satsningar som låter helt rimliga och bra: som mer kultur till hela länet, mer till de äldre. Varje högtidsord som någon politiker tidigare yppat om kulturens värde måste nu kvitteras ut i handling och utmynna i ett klarsynt och starkt försvar för kulturell mångfald och frihet.

Stora utmaningar väntar för våra lokala och regionala folkvalda – men också stora möjligheter att skriva in sig i historien som den som gjorde motstånd.

Sara Meidell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>