En blek januarisol hänger över horisonten när de kliver ut på bryggan och ner på isen – vinterbadarna, vid årets första dopp. En efter en skalar de av sig täckjackor och tumvantar, greppar stegen och kliver ner i vaken, värdigt, upphöjt. Simmar några tag, går sedan upp och blickar lyckligt pånyttfödda mot en värld som vi andra förstår framstår som helt ny.

Kön är lång till vaken där i Byviken och i tidningarna läser vi om en stigande vinterbadar-trend i hela landet. I raden av förbättringsprojekt som vi startar i januari, där våra liv och kroppar ställs inför helrenovering, passar vinterbadet också väl in, med sina stressreducerande och hälsobefrämjande effekter.

Ja, någon skulle kanske till och med skriva in fenomenet i den vidare rörelse av kroppskult vi sett växa det senaste decenniet – hela träningstrenden som spunnit iväg så hejdlöst, där maratonlöpning blivit folkrörelse och en svensk klassiker närmast obligatorisk på cv:t för den som vill göra anspråk på framgång i yrkeslivet såväl som privat.

Många finner det provocerande, just det cv-stärkande i dessa kroppsprojekt – hur individens självupptagenhet förkläs i en air av nyandlighet och hur den kulturella och historiska status som omsluter självtukt och utmanande av kroppens gränser gör hela trenden formellt oantastlig. Och med de globala kriserna som fond framstår också denna kritik alltmer rimlig. Som; vad vill vi egentligen svara när våra barnbarn frågar oss vad vi gjorde medan Australien brann? Att jo, vi klev ner i isvakar för att må lite bättre?

Ja – det finns sannerligen och alltför ofta skäl till förtvivlan inför hur vi människor försöker hantera våra liv. Samtidigt är det ju hur vi försöker hantera våra liv som märker ut vad det är som gör oss till människor – och är det något som klimatkatastroferna medfört, så är det en ny medvetenhet om den egna kroppen och kroppsligheten. De bad som aldrig gav svalka under brandsommaren 2018 blev en drabbning med klaustrofobin och insikten i att det verkligen inte finns någon planet B, som aktivisterna utropar. Och i blåsten och halkans vinter lurar just nu i varje steg faran att till sist låta den hårda marken slå in det reella hotet i oss, om hela mänsklighetens snara fall.

Hur vi pressar våra kroppar och kastar oss ut i naturen; upp på bergen, ut för backarna, ner i isvakarna, skulle därför kunna ses som ett direkt svar på katastroferna – vårt sätt att försöka kontrollera en situation av kaos. Genom att placera oss i naturen och där skapa en kropp som både utmanar gränser och bygger sig evigt starkare håller vi paniken i schack inför det hot vi upplever oss maktlösa inför. Mänskligt, och förstås fullständigt förryckt – eller?

Ja – inför våra till synes patetiska små krumbukter i en värld i brand är en känsla av uppgivenhet nära liggande. Men kanske har samtidigt krisens tidevarv gjort en ny ödmjukhet påkallad, där vi snarare än raljera borde anstränga oss för att betrakta maratonlöparna, extremsportarna och vinterbadarna med nyfiken ömhet. För: tänk om det i den individcentrerade kroppskultens praktik i det tidiga 2020-talet också finns erfarenheter och kunskap att utvinna som kan komma mänskligheten till gagn? 

Att få förundras över att det fanns fler depåer, fler nivåer av styrka inom en: bättre än så kan väl en kroppslig kunskap knappast uppnås, av vad det är att känna hopp. En förvissning och en erfarenhet av att det som kändes omöjligt ändå var nåbart – så, kanske också vad gäller de stora politiska utmaningarna således?

Där vid vaken i Byviken framträder med skärpa de metaforiska linjerna mellan vinterbad, chock och överlevnadskamp – men också den kollektiva dimensionen i individens möte med sig själv och naturen.

Med inåtvända leenden går de nybadade omkring, men att isbada är ingenting någon ska göra ensam och överallt finns också gemenskapen – omsorgen och respekten för naturen och varandra. Det, och språket, som befäster erfarenheten och frigör kraften i den – en röst ovanför stegen ner i vaken som varsamt påminner; Sluta inte andas. Sänk axlarna. Känner du att du klarar mer än du trodde? Snart kommer värmen.

Sara Meidell