Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Kategori: Krönikor

Simhallarna måste vara mer än padel och pommes frites

Av , , Bli först att kommentera 11

På den tiden då Väven och Skeppsbron bara förekom som visionsskisser kunde vi Umeåbor roas av de idéer om folkliv som arkitektkontoren ritat in i de framtida miljöerna. Minnesvärt var bland annat skisserna av människor som med Väven som fond tog ett svalkande dopp i älven en fin sommardag – ett huvudhopp med Rådhusparken i ryggen. Åt det skrattade vi gott, en så dråplig bild av yrvaken megaloman byggiver och svag research – vi skakade också på huvudet åt de näpna rosablommande träd som i de nya stadsvisionerna ritats in överallt, då främmande fåglar i björkarnas stad.

I dag syns de rosa träden vart vi vänder oss – ändå är staden förfulad, enligt den nya och smått sensationella rapport beställd av länsstyrelsen som i dagarna pekade ut ett hotat riksintresse för kulturmiljö. Detta genom bland annat just de nya byggnader som skulle bidra till att höja Umeås rang i städernas kamp. Väven, Utopia och Hotell Winn; enligt rapporten precis så harmfulla för stadsbilden som kritikerna larmade om, då på skisstadiet – men nu står de ju där, förintandes varje ”vad-var-det-vi-sa” med sina tunga huskroppar och svårrubbliga framtidsbild.

Det enda som flyter är vattnet – och vill man spåra städernas utveckling och maktspel är just simhallarna och baden ett intressant undersökningsfält, visar senaste numret av tidskriften Arkitektur. Här tecknas i en rad artiklar badhusens historia som social plats och position i staden, från Romarrikets badanläggningar och förra sekelskiftets kallbadhus, via folkhemsideal om simkunnighet för medborgarna, fram till dagens pommes frites-osande vattenland och spa-koncept.

Mest intressant är kanske Veronica Hejdelinds text ”Simhallen speglar samhället”, om den kritiska tid som råder just nu för landets alla hårt slitna simhallar och hur de beslut som fattas om rivning eller renovering så tydligt speglar ideologi och visioner för framtiden. Med Eskilstuna som exempel beskriver hon den rivningsvåg som skett av efterkrigstidens simhallar; hårt slitna och kostsamma att renovera, med arkitekturhistoriska och samhällshistoriska värden som väger fjäderlätt när kommuner vittrar besöksmålspoäng med satsningar på äventyrsbad och 50-metersbassänger.

En snabb överblick över några badhus i länet fogar sig väl till denna utveckling. 2017 revs gamla badhuset på Haga för att ersättas av Navet, året därpå var det dags för Lycksele simhall från 1969 att nedmonteras och näst på tur kan Robertsfors hårt slitna simhall mycket väl stå, där utgången rivning/renovering ännu är oviss. I Hemavan har vidare simhallens öde varit föremål för stormig diskussion och efter beskedet tidigare i vår om rivning och ombyggnation till padelhall, kom häromveckan nya bud. En privat aktör hade nu visat intresse för att utreda möjligheterna till renovering ändå, för att låta simhallen ingå som en del i en större anläggning med spa, padel och gym. Samtidigt meddelar Hotell Lappland sina storsatsande planer på att bygga om sin nattklubb till ja; en påkostad spaanläggning.

Tendensen är tydlig; där folkhemsvisionen om en välmående medborgare tidigare styrde, med idén om simhallen som socialt utjämnande kraft, likt biblioteken, byggs den nya tidens simanläggningar med utgångspunkt i marknadens krav på optimering och ekonomisk lönsamhet. Med spaanläggningar främst riktade till en köpstark krets och höjda entrépriser till de nya kommunala äventyrsanläggningarna blir de privata simhallsbesöken alltmer en klassfråga.

Att glesbygden och småkommunerna löper större risk än storstäderna att förlora simhallen som en tillgänglig och vacker offentlig byggnader i städerna, ligger i farans riktning. I Norge och Danmark, konstaterar Hejdelind i sin artikel, finns en mera progressiv anda gällande simhallarna, där man frångår tanken på att alla kommuner behöver ha bassänger i tävlingsformat och där glesbygden används som försöksyta för småskaliga simhallar i anslutning till folkbibliotek eller andra mötesplatser. I Sverige drivs utvecklingen dock av marknaden – och till skillnad från exemplet Stockholm, där rekordmånga simhallar renoverats de senaste åren och där flera generationers simhallar lever parallellt, förpassas småkommuner med trängda budgetar och ofta svagare röster till försvar för arkitekthistoriska värden, oftare till det mer ekonomiska alternativet att bygga nytt och marknadsmässigt. Spa, äventyrsdel – och så lite simundervisning om kommunkassan mäktar med.

Förhoppningsvis kan sommarens friare bad, där vi möts över många olika slags gränser i nedstigningen i sjöar, hav och älvar, inspirera stadsbyggare och kommunpolitiker till att återta visionen om simhallarna som publika och socialt utjämnande mötesplatser – med lyhördhet för platsen och människorna. De riktiga, inte klonerna på arkitektskisserna – de som aldrig skulle dyka från Skeppsbrons sushiätarlunk i nyktert tillstånd. Människorna vi i stället finner svinga sig dödsföraktande ner i älven under Kolbäcksbron, i hastiga dopp vid Bölesholmarna en lunchrast, badarna som längtar efter möten, alla de som tjuvlyssnar på främlingars röster när de fortplantar sig över Nydalasjön en kväll när vinden stillnat.

Sara Meidell

Alla högtidsord har blivit korrupta i kulturhusdebatten

Av , , Bli först att kommentera 3

”Konsten är inte någon privat mardröm, inte ens någon privat dröm, den är en gemensam mänsklig förbindelse som spårar det förflutnas och framtidens möjligheter i nuets virvel.”

Så skriver Jeanette Winterson i boken Konst – essäer om extas och skamlöshet från 1995, utgiven på svenska 2014. Dess engelska titel är bättre, Art objects, och när sociala medier påminner mig om vad jag skrivit förr om åren vid denna tid på året verkar det som att jag återkommande refererar till hennes tankar om konst just innan klivet ut i sommaren.

Möjligen är det för att försommaren i så mycket bär likheter med att möta konst: en blick som höjs mot högre horisont, en fot på väg ut i ny terräng att låta forma oss till något annat än våra kända jag. Men mer handlar det nog om att efter ännu en kultursäsong mättad av floskler, egna och andras, behöva återvända till helt avklarnade tankar om konstens väsen – och hittills har jag funnit få som så effektivt som Winterson återställer min tro på att det går att tänka och skriva om konst på ett sätt som försvarar dess totala frihet.

Samtidigt inger hennes ord en liten förtvivlan. Winterson skriver: ”De flesta av oss har delade lojaliteter, de flesta av oss har sålt oss själva. Konstnären är inte delad och hon är inte till salu.” Hon skriver om konsten: ”Vi har aldrig kunnat leva utan den, vi har aldrig kunnat leva med den”. Hur skulle någonsin sådan formuleringar kunna användas som argument i ett beslutsunderlag för en kommunal konstsatsning, eller ett kulturhus där så många nyanser av kultursyn ska tvingas samman.

Ja, jag talar förstås om konsten i det blivande Sara kulturhus – för i fråga om en på riktigt hotad konstnärlig frihet och kulturpolitisk gas-lighting finns väl i vår del av landet just nu knappast något tydligare fall. Vi har där genom våren kunnat följa en process där beslutsfattare annekterat värdeord om konsten som fundament för demokrati, i en process som samtidigt krymper det faktiska utrymmet för konsten och som tvingat konstnärerna upp på barrikaderna blott månader innan invigning.

Jag vet inte vilket som är mest olustigt; det faktum att de båda konsthallarna brutalt stympas vid flytten till kulturhuset, detta samtidigt som en sedan länge önskad utställning- och produktionsyta i Västerbottensteatern för mindre konstaktörer försvinner när teatern tvingas kvar i sina gamla lokaler på grund av platsbrist i kulturhuset – ja, innan teaterbyggnaden sedan säljs för annat bruk. Eller att denna stympning sker samtidigt som de kommunala beslutsfattarna fortsätter hävda konstens betydelse och värde i den Skellefteå-framtid man snickrar upp på höghöjd.

Jo, jag vet; det mest olustiga är att hela kulturhusdebatten – med benägen uppbackning av de gränslöst högtidliga högtidstal som omgärdat kulturen samtidigt som den förblödit under coronapandemin – därmed ställer sig i tjänst för krafter som vill styra konstens uppdrag i en riktning där den inte längre står helt fri. Detta genom att med tal om dess nytta, för medborgarna, för demokratin, slå fast att dess existens är villkorad, detta genom att indirekt förstärka verklighetsbeskrivningen av att konsten alltid behöver slåss för sin existens, att den kan kompromissas bort i samma stund som den inte bidrar, helst på ett mätbart vis, till samhällsnyttan.

De kulturpolitiker och andra kommunala beslutsfattare som talar vackert om konsten som en demokratisk kraft i samhället borde ligga vakna om nätterna vid insikten om vad en sådan konstsyn riskerar att göra med den konst de säger sig vilja hålla så fri. För: ”Ett samhälle som (till och med vid en monumental satsning på ett nytt kulturhus: mitt tillägg) signalerar att kulturen inte är livsnödvändig utan något som man både kan ha och mista bäddar för en ängslighet bland utövarna.” som Lars Strannegård, en annan go-to-tänkare när det gäller konsten, friheten och mätbarheten, skriver i nya boken Kunskap som känns.

Det är önskvärt att en krönika kommer i mål med en uppmaning, en öppning mot en tanke som känns ny att prova, en välformulerad vision – men i frågan om konsten och kulturhuset i norra länsdelen känns just nu alla ord och argument korrupta. En uppsättning högtidstal som varje part i debatten sträcker sig efter för att backa upp sin respektive linje – men där det egentligen räcker med att åse rådande situation för att kunna konstatera att konsten än en gång verkar få ta notan för den fest man sade sig ordna för den.

Epa-ungdomarna är precis vad vi ber dem vara

Av , , Bli först att kommentera 6

Vuxenvärlden klagar, men epa-förarna utövar med militärisk nit en följsamhet med det samhällssystem vi presenterar

En blygrå, ton i ton med himlen i en gränskommun i Tornedalen tidig maj – tre tjejer linjerade i framsätet, varv på varv genom byn, en vaktpatrull med skoningslös blick på ett stillastående nu.

En roströd med tonade rutor och bollfransgardin, tungt varvande i morgontrafiken sent i februari – en kepskille i loopar på I20-områdets ödsliga skolområde under distansundervisningsvåren.

Det är två av mina bästa epor i vår. Coronavåren 2021, epa-våren 2021, då de röda trianglarna varit en växande mosaik ute på vägarna, på parkeringarna, i varje riktning man vänt sig. En vår då stormarknaderna – sedan länge fritidsgårdar i brist på fritidsgårdar för tonåringar som där köpt sig timtid med Monster och chokladkakor – också blivit festplatser för epa-buren ungdom på parkeringarna i de ljusnande nätterna, till mångas förtret.

De så kallade rolezinhos som pågick i Brasilien för några år sedan har inför fenomenet dykt upp i minnet – hur ungdomar från arbetarklassen invaderade gallerior i fredliga protester mot att trängas ute från ett privatiserat offentligt rum. Och ja, nog finns det något av en protest i Ica Maxi-festerna – liksom hela epa-kulturen bärs av ett subversivt stråk.

Epa-traktorn, motkulturens fordon på lånade vägbanor, underdogsens, motortjejernas och Monster-killarnas farkost. Epa-traktorn, det rullande tonårsrummet – och som all tonårskultur ett potentiellt offer för den kapitalistiska rovdrift som sker så snart ett ungdomsfenomen blivit så stort att det blivit relevant för ekonomisk exploatering.

I någon mån skulle man kunna hävda att det redan hänt – ett tecken är nysläppta låten EPA där artisten Kitok blev först att norpa temat till en redan rikligt strömmad sommarplåga. Ett annat spåras i de nya varianterna av epor som exploderat sedan ny lagstiftning gjorde omvandlingen av bilar enklare – något som bidragit till att ladda ur klassdimensionen. Där förr rostskadade doftgrans-åk rullade längs landsvägarna proppar nu BMW- och Audi-epor igen vägarna i innerstäderna.

Även det skulle dock kunna betraktas som en ungdomsprotest. Generation Greta – nu krypkör de genom städerna och förgiftar luften i ett fuck you till en föräldrageneration som själva visat minimal ansträngning att fixa klimatet.

Och att epa-kulturen provocerar en vuxenvärld har genom epa-våren förstås blivit påtagligt. Som ett muller har förtrytelsen stegrats i samma takt som eporna förökat sig. Generation 45-åring med vrålande sportbil har klagat på ljudet, generation 30-åring med rosépicknick i parken har klagat på nedskräpning och generation 60-åring ”betalat-skatt-och-kört-prickfritt-i-40 år” har klagat på a) buskörning i hög fart b) trafikfarligt låg hastighet, båda delar en provokation mot sin självutropade besittningsrätt till vägarna.

Och ja: i samma döda vinkel som låter vuxenvärlden slippa se sina egna beteenden och privilegier, där placerar sig också tanken på att epa-ungdomarna kanske inte utövar en protest, utan kanske bara agerar helt lojalt med det samhälle vi presenterar för dem.

För: varför ska innerstadsungarna vilja göra revolt genom att sträva efter något annat än det föräldragenerationen varje dag och stund visar som det högsta målet; eget vrålåk, båt och aktiekapital. Hur skulle glesbygdens unga på annat vis än med epor förflytta sig på vägar där busslinjer slutat gå och där inte ens gallerior och stormarknader kan tjänstgöra som samlingsplatser?

Att eporna tar över vägarna i vår är således ännu en av pandemins många följder – där restriktioner och stängda skolor dopat den situation som alltid gäller för en ung och köpsvag medborgare, att aldrig riktigt ha en säker plats i en privatiserad offentlighet. Vad vi ser när vi ser eporna rulla fram är inget mindre än en ung generation som med militärisk nit är precis vad vi ber dem vara. Flexibla, mobila, nomader i det offentliga rummet – tränade i att bara stanna tills någon säger åt en att gå.

Sara Meidell

Skugges haveri ett slag i ansiktet på kritikerkåren

Av , , Bli först att kommentera 6

Lågvattenmärket skadar en redan utsatt yrkeskår av kritiker som strävar efter att hålla hög nivå i en pressad bransch.

Vidrig, smaklös, en text jag önskar att jag kunde ha haft oläst, fick mig att gråta, chockerande – var hon full och borde inte någon ansvarig lämna sin tjänst?

Ja, inför Linda Skugges på rekordtid skandalnoterade recension i Expressen av Kristina Sandbergs ”En ensam plats” var överorden för en gångs skulle befogade. Sällan har heller en kulturdebatt gått till så snabbt och samlad motattack samtidigt kring den självklara slutsatsen: denna text borde inte ha publicerats.

Efter några andhämtningar har nyanser tillfogats – som Johannes Klenell skrev i Arbetet: en självupplevd cancerskildring befinner sig i en omöjlig genre och Skugges recension var i alla fall inte ointressant. ”En jagcentrerad bok möter en jagcentrerad kritiker”, helt enkelt.

Och nej, även om denna text markerade en ny lägstanivå i genren är egentligen inget förvånande, vare sig gällande Expressens alltmer frisläppta språng mot chock och sensation eller hur texten fogar sig i en liten våg av litterära och litteraturkritiska smädelser. Närmast fascinerande är också att så tydligt se litteraturkritikens exempel på det fenomen som annars ofta gäller kring smink eller klädstil. Ni vet, man fastnar i ett uttryck man hade då man kände sig på topp, i tjugoårsåldern nånting, och fortsätter driva upp detta till groteska medelåldersversioner av det som en gång funkade så bra.

Därför är det inte troligt eller ens önskvärt att denna skandal genererar någon större litteraturdebatt – bättre bara sluta göda algoritmerna och tysta ner, verkar också majoriteten anse, sedan kulturredaktionerna en efter en gjort sina standardmässiga fördömanden.

Några viktiga stråk är ändå värda att belysa innan dammet lägger sig för denna gång. Ett är det faktum att svenska kultursidor märker ut sig som särskilt usla på att hantera klick-instinkter i ett europeiskt perspektiv. Expressen sticker visserligen ut – men låt oss inte fula till debatten mer genom att låtsas som att inte hela den svenska kulturjournalistiken navigerar mot det sensationslystna. Det är svårt att tänka sig motsvarande text på någon tysk, fransk eller spansk kultursida – eller ens i den erkänt elaka brittiska pressen. Inte för sågningen och de personliga påhoppen, utan för att texten var så rakt av dåligt skriven. Som sagt, en självbiografisk bok gör det svårare att runda personlig kritik – och med god stilistik och elegans kan även ganska tuffa tag tolereras.

En annan notering som behöver göras är att Skugges text förmodligen aldrig hade släppts igenom om den varit skriven av en manlig recensent – vilket på ett helt skruvat vis gör publiceringen ännu mer oklädsam.

Men den fråga jag helst vill ta tillfället att kapitalisera på Skugge-debatten med är: vilka konsekvenser får detta publicistiska haveri för den sen-pandemiska verklighet som kulturkritiken, liksom övriga samhället, befinner sig i?

För: medan krispaket och coronastipendier skjutsats ut till en blödande kulturarbetarbransch, finns en yrkesgrupp som också drabbats hårt men som det talats väldigt lite om och som också står utanför stödstrukturerna: kritikerna. Litteraturrecensenterna tillhör väl de som klarat sig bäst, men då många även har sidouppdrag som moderatorer eller samtalsledare vid författarbesök har säkert även dessa känt av krisen. Fullständigt hopplös har emellertid situationen varit för alla de scen-, konst- och musikrecensenter som från en dag till en annan förlorat nästan alla uppdrag och i de fall där arrangemang ändå ägt rum haft mycket knepiga villkor att försöka hålla sin professionalitet intakt inom.

Liksom för övriga kulturlivet är det också en darrande farhåga inför en post-pandemisk verklighet, att tappet blivit bestående, inte minst på mindre redaktioner med redan knappa resurser för att hålla sig med egna recensenter. När det nu bevisligen gått att hålla i gång kultursidor med mindre recensionsverksamhet och mera av annat: intervjuer, reportage, kulturnyheter – varför då fortsätta avsätta frilanspengar till en stab av kultursidornas daglönare? Kan tidningschefer frestas tänka i en pressad bransch.

I det perspektivet är det ytterligt beklagligt att det är just en av de största kultursidorna, med ordentliga resurser och stort inflytande över tonläge och nivå i en mera utbredd debatt, som markerar sig med ett lågvattenmärke som Linda Skugges text. Visst, Kristina Sandberg var måltavlan och fick en redaktionell hantering som ingen författare ska behöva tolerera – men offren återfinns också bland alla landets kulturkritiker som sliter till låga arvoden för att göra ett så gediget arbete som möjligt. Att slänga en så usel recension i ansiktet på alla dessa, där de sitter mer eller mindre utsvultna på uppdrag – att så iskallt manifestera vad som ytterst premieras och ges utrymme, det är nog det sorgligaste i denna sorgliga händelse.

Sara Meidell

Efter corona: vad gör vi med våldspandemin mot kvinnor?

Av , , Bli först att kommentera 1

Låt nya erfarenheter av snabb och kraftfull mobilisering bli vägledande i arbetet för att stoppa våld och förtryck.

Ett och ett halvt till två år pågår en pandemi, det har vi nu tvingats förstå – det liksom att coronaviruset är något vi kommer få leva med, i en något anpassad värld, men ändå förmodligen ganska lik den vi kände till innan pandemin.

Hur länge pågår ett terrorvälde mot kvinnor, en verklighet där våld eller hot om våld är ett normaltillstånd? Tusen och åter tusen år, tvingas varje ny generation förstå – och något med corona förstärker ett ursinne över det. Alla de mördade kvinnorna, alla de våldtagna, alla som faller offer för mäns sexuella, psykiska och fysiska våld. När rapporterna om det pågående förtrycket landar i våren 2021, är det oundvikligt att reflektera över vilka skilda verkligheter som råder när det gäller corona och det hot som halva mänskligheten levt under i all historia.

För så är det: en våldspandemi mot kvinnor pågår och har evigt pågått och när nu coronapandemin slagit följe under mer än ett år finns mycket att utvinna i att ställa dem intill varandra för ny kraft i kampen. Stora likheter finns till exempel mellan metoo och corona: på liknande vis är det processer som skett i flera skov, där varje våg lärt oss nya saker, där viruset samtidigt muterat och dragit nytta av en redan existerande maktobalans i världen – på samma vis alltså, som våldet mot kvinnor alltid har ett försprång genom att gödas av befintliga patriarkala strukturer.

Samtidigt är skillnaderna mångfaldiga och dramatiska i hur ett globalt kollektiv hanterar dessa globala problem av olika karaktär.

Om sexuellt förtryck mot kvinnor varit corona, hade en konstnärlig ledares verbala eller fysiska övergrepp mot kvinnliga medarbetare, tidigare händelser som en anställd vid en av länets kulturinstitutioner berättade om för mig häromveckan, inte varit något som stannat som en långvarig infektion inom en teater eller ett operahus. Det hade hanterats som om en smittad hostat virus rakt ut över en ensemble; lett till omedelbart produktionsstopp, pressmeddelanden om stängda verksamheter tills ett friskt läge kunnat säkras.

Om övergrepp mot kvinnor varit corona, hade häktning och anhållande för våldtäkt lett till omedelbart spelstopp, om än ett slutspel i SHL hade pågått. Hockeylagens ledning hade inte låtit det gå dagar innan en smittad spelare togs ur tjänst, inte underlåtit att agera förrän medieskandal befarades.

Hade ett systematiskt sexualiserande av kvinnor varit corona, hade ett politiskt parti där en toppolitiker går långt utanför vad som är lämpligt i relation till en yngre partikollega och ställs inför anklagelse om våldtäkt, inte försökt tystas ned. Partiet hade i stället trätt fram inför sina väljare, meddelat att tyvärr har smitta upptäckts i leden, att berörd person skickats hem för att tillfriskna och att smittspårning i partiet nu pågick.

Tankeexperimenten kan pågå oändligt, med samma slutsats; kapacitet finns i varje del av samhället för att agera snabbt och konstruktivt vid vissa yttre hot, så länge hotet värderas tillräckligt tungt.

Visst, en pandemi med miljoner döda och monumentalt lidande för hela världen är ett globalt trauma av helt unik tyngd som inte kan jämföras med något annat än sig själv. Samtidigt vore coronapandemins meningslöshet än mera meningslös om vi inte tog revansch så gott vi kan genom att utvinna varje nyvunnen erfarenhet till att föra andra kamper.

Låt varje individ och instans med makt att påverka politik och juridik i frågor som rör våld och förtryck mot världens kvinnor bli svaret skyldig när coronapandemin klingat av: vad hindrar oss nu från att ta samma dramatiska åtgärder för att bekämpa våldspandemin mot kvinnor?

Sara Meidell

Västerbottensteatern har kuppats totalt

Av , , Bli först att kommentera 1

Debatten kring Sara kulturhus rasar vidare och medan facken för kulturverksamheterna och KRO hittills stått för den tunga kritiken av det ramavtal som klubbats, har frågan blivit alltmer trängande: hur kunde då kulturverksamheternas chefer skriva på ett så orimligt avtal? Svaret är att de blivit helt kuppade – det står klart genom den skrivelse som i spåren av stormen nu nått redaktionen, där Västerbottensteaterns ledning redogör för haveriet.

I det fem sidor långa dokumentet, som skickats till ägarna; kommunen och regionen, både tjänstemän och politiker, beskriver cheferna för de olika verksamheterna inom teatern hur processen gått till. Från de allra första diskussionerna där samförstånd rådde, vidare genom skiftet 2019 då kulturhusbolaget bildades, ny VD tillsattes och tongångarna ändrades drastiskt, till ett dagsläge där teaterns behov, önskningar och krav helt körts över.

Västerbottensteatern beskriver hur man när ramavtalet i februari lades fram framförde kritiska synpunkter på hur tillgängligheten till scener och repetitionsutrymmen skulle regleras. Teatern skriver att man då tydligt betonade att avtalet inte skulle vara möjligt att skriva på såvida inte vissa minimikrav kring produktions- och repetitionsmöjligheter kunde tillgodoses. Eftersom ramverket var ett övergripande dokument, skriver teaterledningen, insisterade man dock inte på att kraven skulle föras in i avtalet utan godtog löftet från kommunens tjänstepersoner att teaterns behov skulle beaktas. Viktigast vid undertecknandet, skriver teaterledningen vidare, var att löftet om fortsatta fördjupade diskussioner i riktning mot en mera detaljerad överenskommelse.

Västerbottensteatern fortsätter sedan med att beskriva den bestörtning med vilken man sedan följt hur lite av teaterns grundläggande behov som därefter kommit i beaktande och formulerar sig sedan i slutsatsen att den enda lösningen i dagsläget är att hela Västerbottensteaterns produktion samt personal blir kvar i nuvarande lokaler och att endast den publika verksamheten kan ingå i Sara kulturhus.

Man listar sedan åter en lång rad punkter som behöver åtgärdas för att ett annat scenario skulle vara möjligt; en lista som blir anmärkningsvärd i sammanhanget då den bara beskriver fullständigt nödvändiga grundvillkor för att kunna hålla en teaterproduktion i gång överhuvudtaget. I skrivelsens slutsats sammanfattar man så: att i nuläget finns inte förutsättningar för att utföra sitt uppdrag som offentligt finansierad kulturverksamhet vid en flytt till Sara kulturhus. Detta kräver i sin tur, avslutar man, att medel avsätts för att rusta upp nuvarande teaterlokaler så att verksamhet fortsatt kan bedrivas.

Det var den 26 mars som denna skrivelse skickades ut till politiker och tjänstemän inom kommun och region. Det faktum att ramavtalet fyra dagar senare, den 30 mars klubbades igenom i kommunfullmäktige, med knappt någon föregående debatt, blir förstås med denna vetskap än mer anmärkningsvärt. Det tillägg som gjordes vid beslutet, om att framöver hålla en bra dialog med kulturverksamheterna, går också från att framstå som svajigt till närmast provocerande.

Norran försöker nu politikerna gjuta olja på vågorna med floskler som ytterligare bekräftar bilden av total avsaknad av förståelse eller en vilja till förståelse för kulturinstitutionernas och kulturskapandets villkor. Det talas om mod och om synergier utan tillstymmelse till insikt om att konstnärligt mod bygger på trygga levnadsvillkor och arbetsro och att synergier, om det begreppet alls är lämpligt att använda gällande kultur, aldrig kan ritas in i ett styrdokument. Direkt osmakligt, i ljuset av Västerbottensteaterns larm, blir också påtalandet att inträdet i Sara kulturhus kräver ”mod att våga prova nya arbetssätt och samverkansformer”.

Rådande kritikstorm kommer för alltid att vara inskriven i kulturhusets tillkomsthistoria, det är som det är, ett sorgligt faktum, medan tiden obönhörligt tickar mot invigningsdatum. Samtidigt är det aldrig för sent att göra halvhalt för en tydlig riktningsförändring – men det måste ske nu. Frågan som beslutande politiker och tjänstemän behöver ta ställning till är akut: vill man stå vid öppningen med kulturverksamheter i polisgrepp eller vill man för allmänheten kunna presentera stolta och trygga kulturaktörer som kliver in i huset, redo och rustade att vara sina bästa jag?

Sara Meidell

TikTok-larmet ger bilden av en vuxenvärld som kapitulerat

Av , , Bli först att kommentera 1

En inredningsdesigner berättade för en tid sedan om ett uppdrag hen jobbade med, att möblera och inreda en ny skolbyggnad – jo, det var ett roligt arbete, men det var lite synd att textilier och stoppade möbler inte kunde användas i korridorerna. Varför? För att sådana material bara saboteras, löd beställarens uppfattning – att således rätta sig efter.

I den pågående debatten om påstådda utmaningar om sexövergrepp i sociala medier minns jag nu detta och tänker: så oändligt sorgligt att vuxna hellre inreder hårda miljöer för barnen än mjuka, så ofta är snabbare att tro på barnens dragning mot att göra ont än deras vilja att vårda sina och andras gemensamma rum.

Snabb repris för den som inte hunnit hänga med i de snabbt urspårade turerna: i förra veckan spreds av polis en varning till föräldrar och skolor som snabbt plockades upp av media, om en utmaning som skulle ha spridits på bland annat TikTok. Enligt varningen handlade det om att unga killar hetsades att tafsa på tjejer, något som skulle filmas och spridas i sociala medier en särskild dag i snar framtid. Nyhetsinslag gjordes i bland annat SVT, skolchefer gick ut med informationsbrev till vårdnadshavare och på nätet rådde snart panikstämning i föräldraled.

För den som började efterforska upphovet till varningarna skulle det snart dock visa sig att själva kampanjen verkade svårfunnen – inga skärmdumpar cirkulerade, inga unga tillfrågade kände igen att de sett något om det hela och polisens källor var också vaga. Internetforskaren Elza Dunkels var en av dem som snabbt påtalade detta; att allt tydde på att utmaningen var en fabricerad historia, en nätmyt av oklart upphov.

Det anmärkningsvärda som sedan händer är att upplysningar om detta ändå inte hindrat både tongivande debattörer och ett stort föräldrakollektiv att fortsätta larmropen – som om utmaningen ändå funnits. Oavsett sanningsgrad ger händelsen ett bra tillfälle att prata om problemet, har retoriken låtit. Och ja, i en situation då metoo är kraftigt skadeskjutet kan en sådan hållning absolut vara lockande att nicka medhåll åt – men vad alltför många helt ignorerat är att det just därför är viktigare än någonsin att hålla huvudet mycket kallt.

För vilken legitimitet har en diskussion om övergrepp hos unga, som inte själva sett röken av det som de vuxna larmar om? Och ger det inte bilden av en helt kapitulerad och handlingsförlamad vuxenvärld där panikstämning behöver piskas upp för att etablera en plattform för de samtal som i stället skulle behöva föras i varje vardagssituation, i det lugnaste och mest sansade tonläge?

Mytbildningen är enorm i sociala medier och på TikTok är just nu en av trenderna till exempel experiment kring olika former av vardagsmagi, bland mycket annan blandad fakta och fiktion. Att det finns unga som tror att TikTok är en nyhetssajt är vidare ett enormt problem – och just därför är det än viktigare att en vuxenvärld gör sitt yttersta för att vara goda förebilder i hur källkritik bedrivs och att vi inte trillar dit och själva blir förmedlare av fake news eller propaganda. De larm som nu går ut raserar dramatiskt förutsättningarna för det. För hur ska barn och unga någonsin vilja dela med sig av sin verklighet på nätet om en vuxenvärld ändå inte har någon vilja att ärligt ta del av vad som faktiskt sker i barnens sfär, ja till och med visat sig redo att sprida lögner om den?

Hur ska unga killar, som jag ser så många exempel på av stor medvetenhet om feminism och engagemang när det gäller påtalande av sexistiska strukturer, kunna känna respekt för ett vuxensammanhang som redan skapat en berättelse om dem som sexförbrytare? Och framför allt; hur ska vi förmå barn och unga att avstå från att okritiskt dela skadligt material om vi själva visar oss snabba att dras med i kampanjer?

Min beredskap är hög för att någon snart kommer att mejla mig bevis för att TikTok-kampanjen faktiskt existerar – ja, jag är cynisk, men med så stor uppmärksamhet som den påstådda utmaningen fått är sannolikheten tragiskt nog stor att den nu etableras och får spridning. Låt det i så fall bli en dyrköpt men värdefull erfarenhet inför nästa larm, då vi förhoppningsvis klarar att vara de sansade och trygga vuxna som barn behöver och som vi alla ju ytterst vill vara.

Extremt oroande situation för kulturen i Sara kulturhus

Av , , 1 kommentar 2

Att ett kulturhus tillblivelse rymmer komplexa dimensioner av stadskamp och stadsbygge, kultursyn, privat-offentlig spänning och inte sällan bjuder inblick i rejält snåriga fält av kommunala beslutsprocesser är väl känt. Den som följt kulturhusbyggen genom åren vet också att det kan vara en logistisk och demokratisk mastodontutmaning att få själva kulturen på plats – mer så i ju högre grad kulturhuset har karaktären av vinna-eller-försvinna-projekt för en kommun. Det vanliga är att själva kulturen behöver vara rejält på tårna genom varje moment – hips vips kan verksamheter som utlovats bärande positioner ha utmanövrerats utan att något kan se var det skett.

För den som följt debatten kring Sara kulturhus i Skellefteå, särskilt från ett Umeå-perspektiv där svallvågor från Väven-dito fortfarande kan märkas, har förhållandevis god samsyn verkat råda under processen. Debatten har handlat om huruvida det alls är en motiverad satsning och om farhågor om en uteslutning av gräsrötterna, men mindre om de kulturverksamheter som planeras in i huset, Stadsbiblioteket, Västerbottensteatern, Skellefteå konsthall och Museum Anna Nordlander. Men i elfte timmen avtäcks nu förhållanden som målar upp en extremt oroande vision även för dessa, själva kulturfundamentet i huset.

”Ramverk för samverkan i Sara kulturhus” heter dokumentet som klubbades på Skellefteå kommunfullmäktige på tisdagen – ett dokument som inte kan läsas som annat än en reell dödsstöt för både Västerbottensteatern, Museum Anna Nordlander och Skellefteå Konsthall.

Avtalet ska reglera den yta som Skellefteå kommun hyr av det nybildade kulturhusbolaget och där alltså all den planerade kulturen ska inrymmas – och som exempel på en helt instrumentell kultursyn, totalt tondöv för kulturproducerande behov och villkor, är det svårt att finna ett mera skrämmande studieobjekt. Vi får läsa att kulturhusfastigheten ska ”berikas” med Skellefteås kulturella verksamheter, det skrivs om synergieffekter och om varumärket och utkristalliseras gör ett paradoxalt dokument där de fasta verksamheterna helt fråntagits sina möjligheter att utföra sitt uppdrag.

Efter att avtalet tagits upp i kommunstyrelsen inkom en skrivelse från de fackliga företrädarna för verksamheterna som ska flytta in i kulturhuset, som inte kan beskrivas som annat än ett rop på hjälp. Man beskriver ett förlopp där delaktighet och lyhördhet för verksamheternas önskemål inledningsvis präglade planeringsarbetet, med verkstäder, repsalar och ateljéer inritade i huset – men där samtalen i något skede avstannade och kommunikationen blev ensidig för att sedan övergå till information. I skrivelsen kopplar man det till skedet då kulturhuset såldes till en extern vinstdrivande ägare, vilket gav det kulturhusbolag som bildades dubbla intressen och där kulturverksamheterna av allt som går att utläsa i avtalet helt underordnas husets övriga funktioner.

I det färdiga kulturhuset är Stadsbiblioteket den enda kulturverksamhet som kommer att ha fasta lokaler, medan såväl Västerbottensteatern, MAN och Skellefteå konsthall delar ytor på flexibla villkor helt dikterade av kulturhusbolaget som har utslagsröst vid krockar i bokningar. Bland många absurditeter gällande kulturverksamheternas möjligheter att utföra sina uppdrag finner man sådant som att scen kan bokas tidigast 14 dagar innan premiär (detta alltså för en länsteater), att teaterns tekniker inte längre är dedikerade till teatern utan ska ingå i en gemensam teknikerpool för huset samt att repetitionstid inte kan garanteras i huset. Vidare att de tidigare två konstmuseerna nu ska samsas om en gemensam yta, med alternerande utställningar (alltså halverat antal), dessutom med beredskap för att spränga in utställningar som kulturhusbolaget själva bjuder in eller presenterar mer eller mindre ad hoc.

Som om Norrlandsoperan och Bildmuseet hade ställts inför att gå in i någon slags nomadliv i Väven, för att ta ett närliggande exempel som låter oss förstå vidden av vansinne – Väven, där nya verksamheter tillkom med huset, till skillnad från i Skellefteå; Kvinnohistoriskt museum och Umeå konsthall.

Att hålla någon slags professionalitet i det konstnärliga arbetet blir utifrån de presenterade förutsättningarna en omöjlighet – och som skrivelsen konstaterar går det inte att läsa ramavtalet på annat sätt än att verksamheterna när så utrymme finns, får nyttja lokalerna så länge inget annat av högre intresse dyker upp. ”Låt oss blomstra!” avslutar undertecknarna skrivelsen – men avtalet skissar i själva verket ett scenario där det mer handlar om att fortsätta existera alls.

När ramavtalet klubbades vid tisdagens kommunfullmäktige efter en mycket ljum diskussion, gjordes ändå ett tilläggsyrkande som skrevs in i beslutet; att vid det fortsatta arbetet ska skrivelsens synpunkter noga beaktas och tät kontakt hållas med de fackliga organisationerna som nu uttryckt oro. Att drastiska omtag behöver göras för att skäl ska finnas för kulturen att vända oro till trygghet står dock klart – och förhoppningsvis finns ännu något litet rådrum att ta i anspråk för de politiker som i nuläget helt spelat bort både sig själva och kulturen. Annars, ridå kulturlivet i kulturhuset.

Sara Meidell

Imponerande från start till mål

Av , , Bli först att kommentera 0

Till ett av Littfest starka kännetecken är förmågan att ständigt kännas i framkant av litteraturvärlden – därför borde det inte vara ett dugg förvånande att festivalen också lyckades baxa sig in i digitalt format med så strålande resultat.

Utmaningen var onekligen stor, men en stabil litteratursändning blev det som gick ut under de tre festivaldagarna, imponerande både tekniskt och till varje del av innehållet. Smidiga övergångar mellan scenerna, med en rad kända och nytillkomna presentatörer – och med mellanlandningar i tv-studion vardagsrummet som blev ett smått succéartat grepp. Yukiko Duke och Po Tidholm visade sig vara ett perfekt utplockat par för uppdraget och med väl valda vinklar och gäster – Jan-Olov Carlsson, Curt Persson, Elin Grelsson Almestad, Daniel Åberg, Jack Hildén, Åsa Larsson med många fler – blev deras medverkan både ett fint ramverk till punkterna i Idun och en behållning i egen rätt. En extra guldkant till den internationella festivalen blev här också Yukikos intervjuer med internationella namn som Sofi Oksanen, Sjon – eller de filmade inslagen från poesivandringarna i Umeå – trots att nu arrangörerna sagt sig vilja undvika skärmar i själva sändningarna.

Själva programmet då? Ja, i begränsat format jämför med ett vanligt år och med många punkter som räddats från i fjolårets inställda fest, blev det en vacker Littfest-Littfest. En rad givande samtal, inga skandaler eller jubel men gott om fördjupande spår och uppfriskande tankar kring veganismen, röster från Sápmi, serietecknande, våld, feminism och ja, förstås Norrland, som utgjorde en starkare bas och tydligare röd tråd i år. Därtill verkligt starka kvällsprogram som sträckte ut litteraturens musikaliska och sceniska dimensioner.

Om någon hade befarat att platsens betydelse, Umeå, för Littfests karaktär, skulle stå nedtonad i en digitalt flygande och publiklös festival, så förstärktes den snarare i årets nya format. Mer i kulisserna kanske – för: att lyckas transformera festivalen så väl till digital form gör bara en arrangörsstab med mycket god förankring och känsla för de lokala nätverken, en festivalledning som förmår organisera ett starkt samarbete mellan professionella och ideella och utvinna det allra bästa av det kulturkapital Umeå besitter. Poeterna som rörde sig i staden, det tunna stråk av Littfest-folk som ändå flödade mellan författarhotellet och Folkets hus, samt inte minst sorgebudet om Nawal El Saadawis bortgång i helgen, som väckte minnet av ett tusenfalt hyllande i Idun under Littfests 2014-upplaga – allt det blev samtidigt starka påminnelser om att ett rumsligt och fysiskt fullbesatt Umeå är var Littfests själ bor.

Jag hoppas Littfests digitala version bara blir lagom bra, skrev jag inför festivalstart. I efterhand känns farhågan jag luftade – att en digital kvalitetsfestival skulle verka hämmande på viljan och kraften att återgå till full fysisk skala – helt onödig och även naiv, med tanke på vad Littfest visat sig kapabla till tidigare. Och, som Erik Jonsson underströk i ett samtal på lördagen: den digitala versionen och liveversionen är två skilda ting, till för olika publiker, inte ersättare för varandra.

Således skriver sig den digitala Littfest-upplagan in sig som vad jag tror vi kommer betrakta som en ofantligt viktig del i festivalhistoriken. Ett undantag som, är jag övertygad om, ska komma att visa sig varit en stor påskyndare när det gäller att fortsätta etablera nya och ständigt överraskande former för litteratursamtalet.

Sara Meidell

Det digitala Littfest kommer bli bra – men förhoppningsvis inte för bra

Av , , Bli först att kommentera 0

Såhär ett år efteråt är det vemodigt att minnas hur yrvaket naivt vi tog emot beskedet från Folkhälsomyndigheten onsdagen den 11 mars, om nedstängning och inställd Littfest – snabb omställning, akut uppgivenhet, men bara ett tillfälligt undantagstillstånd. Tänkte vi, för att sedan tvingas in i en verklighet av oupphörligt framflyttade premiärer, en kulturpaus utan slut i sikte.

Med en festival inställd bara timmar innan start blev Littfest närmast en nationell symbol för starten på det kulturmörker som nu fyller ett år. I någon mån är festivalen också dubbelt drabbad – året efter den inställda festivalen, nu med en digital version att locka besökare till i en tid då många är på upphällningen gällande orken att ta till sig mer kultur via skärm.

Samtidigt är ju litteraturen det kulturområde som åtminstone på pappret står sig starkast digitalt, till skillnad från musiken och scenkonsten, som är mera beroende av det fysiska rummets dynamik och akustik. Många fördelar kan också snabbt räknas upp på pappret, med en digital Littfest.

För den som plågats av att missa en helg av marssol är det till exempel en ynnest att kunna begå festival via telefon i någon upptinad snögrop – slippa trängseln och folksamlingarna, att behöva kriga sig fram till litteraturen med osäker utgång i överfulla seminarierum.

Med en festivalversion som inte kan bli fullsatt bryts i år också den panikstämning som i stegrande grad genom åren präglat biljettsläpp, där ett lågt pris och en ytterst hängiven publik gjort att en viss segregering legat i farans riktning. Det hårdföra kulturgardet blixtsnabba att säkra plats, medan insläntrare och nyfikna som varit några sekunder för långsamma fått se sig stå utan biljett.

I ljudboksdebatten har dess försvarares bästa argument handlat om ny tekniks demokratiseringspotential – hur föraktet mot ljudboken (och de kvinnor som är i majoritet bland lyssnarna) speglar både hur underprivilegierade grupper genom ny teknik erövrar nya områden och hur därmed teknikens nya format hånas och pekas ut som något hotfullt av den rådande makten.

För många har ju Littfest redan varit en helt digital angelägenhet, via de Youtubesändningar som genom åren blivit allt mer professionella. Ett Littfest med digital huvudbas blir nu en vacker demokratisering av festivalen: till ett fortfarande mycket lågt pris får de digitala festivalgästerna en ny uppgraderad tillgänglighet. Den som värdesätter festivalkänslan av ständig oro att missa något får också sitt, med det direktsända tv-formatet.

Allt detta är viktiga dimensioner att reflektera över inför kommande festivaler – men likafullt är det lugnande tacksamt att arrangörerna understryker att årets festival är just ett undantag, att publikträngsel är vad man strävar tillbaka till. För Littfest är ju i sin tur undantaget – festluckan, då litteraturen får och ska vara fysisk, kaosig, så levande som aldrig annars.

Att Littfest i år ger festivalrabatt till författarhotellet där de tillresta gästerna bor, ger en fin vink om detta; om vi inte kan ge er en festival, så i alla fall ett stänk av kändisspaning och glamour, av hissamtal, rökpauser och skvaller – allt det som utöver de vidgande och fördjupande litterära samtalen är vad besökarna längtar efter under festivaldagarna.

För den som bryr sig om besöksekonomi är den litterära trängseln förstås också hett efterlängtad. Bokmässan i Göteborg gick miste om 120 miljoner i besöksnäring under sin digitala upplaga i fjol – siffror som av väldigt många anledningar inte är relevanta för Littfest att förhålla sig till. Samtidigt något som pekar ut tyngden i Umeå- och Norrlandsbasen – vilket i sin tur ringar in en av Littfests unika särarter; att med orubblig norrländsk förankring på samma gång förhöja och upplösa platsens betydelse.

Att Littfest i sin digitala form håller fast vid detta festival-dna, den anda av övertygelse, som funnits sedan start, om att författarna behöver Umeå lika mycket som Umeå behöver författarna – är en värdefull fördelningspolitisk säkerhetsfaktor. För all kulturverksamhet är det nämligen en överhängande risk att framtvingade digitala styrkebesked under pandemin ger alltför bra argument för bidragsgivare att framöver strypa resurser, något som alltför ofta drabbar kulturlivet utanför storstäderna hårdast. Varför flyga upp författare och litterärt branschfolk till norra Sverige, när en festival bevisligen kan göras så professionellt digitalt?

Jag tror och hoppas att årets Littfest blir en bra upplevelse, alla förutsättningar finns för det – men jag hoppas också att den i lika hög grad får oss att längta starkare efter en återgång till det Littfest-normala. Den svettiga trängsel vi så starkt behöver årlig påfyllnad av.

Sara Meidell