Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Är skulpturparken verkligen hotad?

Av , , 1 kommentar 1

Debatten om Umedalen Skulptur handlar om större frågor än parkens framtid.

”Backa lite till är ni snälla, era fötter syns fortfarande! Snart klar!” Jag står på Skärgårdsskolans skolgård en förmiddagsrast, solen är låg och blek och jag försöker fotografera en skulptur utan att få med skolbarn på bild.

Ett tips har kommit till redaktionen om att verket, en fontänskulptur i Holmsund signerad Seth Lindgren, ska ha vanskötts av kommunen och en lärare bryter nu barnens lek för att hjälpa mig göra vad jag kommit dit för.

Är detta konst? undrar barnen, men hoppar lydigt ned från det verk de gjort till lekställning, flyttar spadar och hinkar från skulpturens inre. Och ja, frågan rör det djupt konstfilosofiska – men också mer konkreta frågor kring offentlig konst, hur vi tar hand om den, vem som äger makten och ansvaret, hur dess livscykel ska se ut under dess tid ute bland människorna. Fontänskulpturen måste initialt ha varit avsedd för lekfull interaktion, men är i dag i så dåligt skick att ingen på skolgården först förstår vad jag menar när jag frågar efter en skulptur. Oavsett turerna bakom, är det ett ovärdigt öde både för det enskilda verket och för konsten i stort.

I väntan på att ta frågan om Holmsundsverket vidare till kulturnämnd och konstenhet ställer sig dock en annan konstnyhet i ljuset – en tyngre aktör, men med samma brännpunkt i frågan kring vad konsten säger om makten över stadsrummen.

Det var i förra veckan som debatten om skulpturparken på Umedalen blossade upp, detta sedan Balticgruppen tillkännagivit planerna på att bygga bostäder på ett område som skulle beröra fem av parkens dryga 40-tal skulpturer. Inget som hotar skulpturparken, menade Balticgruppens Björn Johansson på nyhetsplats i VK, medan galleristen Stefan Andersson, en av initiativtagarna till parken, på kultursidan skrev en debattext där däremot farhågor om hela Umedalen Skulpturs framtida existens uttrycktes.

Eftersom konstbråk är ett av de ting som har lättast att få genomslag i riksnyheterna fick samma farhågor utrymme i P1 Kultur, medan SVT Västerbotten lånade in kulturnyheternas konstkritiker Dennis Dahlqvist för att yttra sig på principnivå. Och visst är det bra att det blir debatt i större skala kring lokala demokratifrågor – men det lokala höghöjdsperspektiv som frågan kräver behöver belysas vidare. För frågan är: hur stort är det egentliga hotet mot skulpturparken?

Skulpturparken ingår visserligen bland Umeåkulturens bärande noder och är av internationell angelägenhet – men lika klart är att parkens nuvarande position är mera nedtonad än under glansdagarna fram till åren efter 2010. Någon skulle kanske även hävda att det varit ett större konstnärligt avbräck för parken och området att biennalerna sedan 2012 inte längre genomförs, eller att Galleri Andersson/Sandström 2016 upphörde med sin utställningsverksamhet i anslutning till parken, än att som nu kanske behöva flytta fem skulpturer.

Någon skulle kanske också undra vad problemet är med att integrera några skulpturer i bebyggelse; så är ju redan fallet med de verk i skulpturparken som står i närheten och mellan de gamla sjukhusbyggnaderna.

Nej, den brännande frågan är snarare hur stor plats konsten kommer att ha i det framtida Umeå sedan Balticgruppens Krister Olsson för några år sedan lämnade över till nästa generation. Fallet Umedalen Skulptur tecknar såtillvida en dramaturgisk hotspot, med två av Olsson-barnen vid Fort Knox, ägare av skulpturparkens verk och tidigare moderbolag i Balticgruppen innan bolagen separerades helt – och det tredje barnet vid Balticgruppen, som nu vill bygga bostäder.

Att Krister Olssons stora konstintresse sträckt sig långt utöver det affärsmässiga är känt och även att många av hans satsningar sker under medias radar – själv minns jag den gigantiska privata donationen 2009, till Moderna museets satsning på inköp av kvinnliga konstnärer till samlingarna, något han absolut inte ville kommentera i intervju när jag ville uppmärksamma saken. Likaså, bara för att ta ett aktuellt exempel, kan många som uppskattat pågående Faith Ringgold-utställningen på Bildmuseet rikta ett tack till Fort Knox för bidrag till finansieringen, inte heller det omnämnt mer än i en fotnot i offentligheten.

Samma osynlighet är också det konfliktfyllda i Umeåmodellen för kulturdriven stadsutveckling – den demokratiska förskjutning som blir möjlig när en kapitalstark aktör får inflytande över stora projekt i det offentliga rummet. När nu en ny generation, vars långsiktiga agenda hittills inte hunnit framgå, tar över arvet från en dedikerad mecenat ställs detta förhållande med ens skarpt i ljuset.

Tydligt blir också kommunens beroende av en välvillig samarbetspart, men också kulturnämndens relativa maktlöshet i byggprocesserna. I SVT hoppas kulturpolitikerna på en vilja att bevara skulpturparken men konstaterar också riktigt att en privat aktör gör som hen vill. Hållningen, krass och saklig, är i något avseende tacksamt – i alla maktfrågor är transparens att föredra. Om det ligger bortom kulturnämndens makt vad som sker med ett av stans kulturella prestigeprojekt: vad ligger då å andra sidan i kommunens makt och ansvar?

Under skrivandet av denna text kommer i mejlen ett svar på frågan kring Seth Lindgrens misshandlade fontänskulptur på Skärgårdsskolan: verket, skriver kulturnämnden, skrevs ut ur konstsamlingarna i samband med bygget av sporthallen då det vid flytten bedömdes bli för kostsamt att restaurera. Inte heller detta något formellt konstigt, bara en del av en konstenhets rutinarbete, detta att ibland behöva sortera ut, skapa plats för nytt. Att fastighetskontoret blir ett konstverks sista anhalt och gravplats är inte första eller sista gången.

Samtidigt, oundvikligen: skavet som inte låter sig dämpas av att allt formellt går rätt till – olusten inför att se ett konstverk förfalla inför skolbarn i kommunens ytterkant, medan en stadskärna fylls av glänsande pumor och gröna eldar. Vackra flickprofiler i monumentalformat, guldskulpturer – prestigeverk som vårdas och omplaceras för bästa läge i varje given etapp i stadsbygget. Vackert, välvilligt, villkorat.

Sara Meidell

Nu hörni har Stockholm sett oss, nu finns vi!

Av , , Bli först att kommentera 1

Referaten av omnämnanden i storstadspress en sorglig genre i lokaltidningsjournalistiken.

Jag har den osannolika lyckan att ha ett av mina favoritkonstverk hängande på min arbetsplats. En Vera Frisén, just innanför entrén till redaktionen, en ganska liten målning men alldeles perfekt med sin himmel, skog och spegelblanka sjö. Varje dag gör den mig glad och jag saknar den nu när jag tillbringar mycket mindre tid än jag hade velat på redaktionen.

Under de senaste veckorna har Vera Frisén också varit Stockholmsscenens älskling, sedan en utställning på auktionshuset Sotheby´s väckt uppmärksamhet och upptäckarglädje. Både de stora redaktionerna har varit lyriska, Mårten Arndtzén i P1 och Birgitta Rubin i Dagens Nyheter, medan Dagens Industri porträtterat galleristen Ebba de Faire som ”återupptäckt” den stora landskapsmålaren – men också bland annat Fokus och Artlover har skrivit om tilldragelsen.

Så VK då? har några hört av sig och undrat. För borde inte VK recensera? Eller: om nu inte ett auktionshus som ställer ut med kort visningstid motiverar en recension – borde inte lokaltidningen åtminstone uppmärksamma att Stockholm nu upptäckt vår Vera?

Jo, tveklöst är utställningen en händelse som väl förtjänar att omnämnas: att en av sin tids största konstnärer når en större och samtida publik är förstås en ynnest (även om det är tveksamt hur stor del av allmänheten som hittar sig fram till ett auktionshus i coronatid, eller hur många av de omkring 40 sålda verk som listas på hemsidan som kommer att ingå i offentliga samlingar framöver, men okej.)

Ändå tangerar händelsen – det plötsliga ljuset från huvudstaden, påstötningarna från lokala konstentusiaster – en lite sorglig genre i lokaljournalistiken: de där referaten vi då och då gör av storstadsmedia, när de äntligen fått syn på oss i periferin. NU hörni, har de där nere i Stockholm förstått. Nu finns vi och om detta må vi berätta i tidningen.

Att detta, uppmärksammandet av ett erkännande på riksnivå, har sin rimlighet är svårt att motsäga. De stora redaktionernas makt är ju högst konkret; ta bara det faktum att Vera Frisén-recensionen i Dagens Nyheter publicerades med motkrav om förlängd visningstid vilket beviljades av auktionshuset, detta enligt en mejlkonversation som råkade hamna i min inkorg. Att VK skulle fått en sådan önskan tillgodosedd; ”håll öppet en vecka till så skriver vi”, känns närmast skrattretande i sin orimlighet.

Att konstnärer och kulturskapare jublar högre när de når nationellt ljus är också som det ska vara. På presskonferenserna vid de stora institutionerna vet vi att om riksmedia skickat upp en skribent eller recensent, eller när de stora redaktionerna recenserar, så är det dessas texter det kommer länkas med störst stolthet till på hemsidorna eller i sociala medier. Vi vet och accepterar, men samtidigt går det inte att bortse från den lilla taggen i journalisthjärtat vid de tillfällen då hierarkierna blir som tydligast.

Det vore dock ytterligare bortkastat att inte försöka förstå vad denna lilla smärta består av mer än bara den från ömma tår och lillebrorskomplex – för vad som skapar frustrationen är inte bara ett tröttsamt reflexmässigt mindervärde, utan också det onödiga kunskapsläckage som sker på vägen mellan landsort och storstad. Den fördröjning i det intellektuella samtalet och kultursamtalet som blir följden av att vi alla behöver vänta tills Stockholm fattat grejen innan vi kan börja prata på riksnivå.

För så är det, oavsett vi tycker om det eller ej: riksmedias position som samlingsplats och referenspunkt är obestridlig. Vi behöver också ha de stora redaktionernas kompetens och tankeutbyte – men alltför ofta sätts deras uppdrag att också hålla jämna steg med bevakningsområdena utanför storstäderna på undantag.

Att Vera Frisén omnämns i DN som ”bortglömd” och ”okänd”, är nog giltigt sett till en nationell konstscen, men vi ska också komma ihåg det Västerbotten där hon varit starkt närvarande och levande i det kollektiva konstmedvetandet alltsedan sedan Marianne Ahnlund introducerade henne på sitt galleri i Umeå för 20 år sedan.

När jag för första gången vänder på redaktionens Vera Frisén-målning för att leta efter datering och titel, blir jag därför lite nostalgiskt varm i hjärtat när klisterlappen sitter på plats nedtill; ”Galleri Ahlund, Rådhusesplanaden 10, 903 28 Umeå”.

Så det lilla mindervärdet igen, alltid så nära, när jag ser lappen ovanför; ”Gåva till Västerbottens-Kurirens 95-årsjubileum den 17 maj 1995, från Dagens Nyheter.”

Sara Meidell

Elin Anna Labba ger stor-Sverige vacker och jobbig läsning

Av , , Bli först att kommentera 0

”Det är en bra bok, men den är också jobbig att läsa.” Det sade Stina Omma Andersson när VK:s Roland Edlund intervjuade henne häromdagen inför Augustgalan. Det var Stinas syster Ella som gav titeln till Elin Anna Labbas vinnarbok ”Herrarna satte oss hit”, om statens tvångsförflyttningar av samer under 1920- och 30-talen – det var hennes svar när någon frågade varför hon kommit till Umbyn.

Chansen att ge inte bara det samiska sammanhanget, utan hela stor-Sverige, vacker, men också jobbig läsning, gör fackbokklassen i 2020 års Augustpris till den mest intressanta. I en tid där dagsaktuella markkonflikter påminner om att de historiska övergreppen lever, inte bara i människornas minnen utan också tydligt spårbara även i de juridiska och politiska institutionerna, är boken särskilt värdefull.

Särskild tyngd får priset genom bokens hybridform, där Elin Anna Labba utifrån den journalistiska grunden vågat dra mot det poetiska och där också det grafiska har en viktig roll. När det allmänna kunskapsläget om samisk kultur och historia visar tecken på att långsamt förbättras, blir Labbas bok också en viktig markering för att det inte räcker med att ställa rätt frågor – lika viktigt är att lyssna rätt och att sant återge det hörda. Som Stina Omma Andersson konstaterar: ”Det märks att den är skriven inifrån och ut”.

Att litteraturen är navelskådande, med både läsare och kritiker som likt eldflugor dras till det förment sanna och självbiografiska, är annars den just nu rådande uppfattning som utgör den bredare bakgrunden till Augustpriserna. Det gör den skönlitterära vinnaren Lydia Sandgrens Samlade verk till en stark romanroman-vinnare – ett snällt och mycket lagom utmanande val, som med sina 700 sidor tar avfärd mot julhandeln, likt en trygg finlandsfärja att borda i tider då behovet av kultur i form av fysiska objekt är skriande.

Att Augustprisets Barn-ung-kategori i år följer trenden där mer text ger högre vinstchans, pekar ut vikten av att låta de renodlade bilderböckerna antingen få en egen kategori eller helt enkelt ställas utom tävlan – där i stället en uppvärdering möjligen kunde ske av de priser denna kategori redan har; Snöbollen, Elsa Beskow-plaketten.

Med det sagt är det lätt att applådera juryns val av årets vinnare, Kristina Sigunsdotters och Ester Erikssons Humlan, om elvaåringen som blir dumpad av sin vän. Drabbande, rolig och vacker – tycker åtminstone ett vuxenetablissemang som välvilligt vill den goda läsningens återkomst.

Minst omskrivet, blir alltså på sedvanligt vis Barn-ung-kategorin också en påminnelse – apropå Måns Wadensjös litteraturdystopiska text i SvD om en fullständigt introvert litteraturvärld – om att böcker kan vara aldrig så juryprisade och kvalitetsklassade. Litteratur blir det ändå först i mötet med läsaren.

Sara Meidell

Kulturen – vi saknar dig

Av , , Bli först att kommentera 2

Kommer ni ihåg fomo – fear of missing out? Hur det kändes att avstå från något, en fest, en konsert, och ängslas över att just den händelsen var den som skulle förändrat livet.

Fomo brukar omtalas som ett problematiskt förhållande till världen – nutidsmänniskans tvångsmässighet kring att alltid vilja vara delaktig i en ständigt pågående omvärld.

Men som med allt annat utmanar coronan även denna hållning; för är inte den längtan efter delaktighet i världen som fomon ger uttryck för bara ett uttryck för en djupt mänsklig drivkraft? En vilja att vara delaktig i ett pågående nu, ett samtal, en gemenskap.

Och är inte stunderna av fomo också viktiga i hela kollektivets infrastruktur? Nu syns jag, nu syns jag inte – även i detta formar vi oss själva och andra.

Faktum är att en betydande del i att vara och bli en hel människa, är att i frihet få skapa sitt jag i relation till omvärlden. I detta kan det ofta räcka att veta att världen är tillgänglig i teorin, att resorna och konsten, friheten, finns där, om vi vill. Som blinkande ljus utanför fönstret, som vuxna på en middag för ett barn under ett bord: ett samtal möjligt att ta plats i, en projektionsyta för drömmar om vad vi kan vara och bli, en rymd för tankesprång.

Att fomons potential som gemenskapsyta bygger på ett normaltillstånd av en pågående värld, har sällan blivit så plågsamt som under coronapandemin. Den allomfattande fomo som pågår nu, i makroformat, rymmer bara ickemöjligheter, andnöd och klaustrofobi. Även valet att välja bort har ryckts ifrån oss.

Ur våra försök att hitta strategier för att klara av att hantera detta stiger de irrationella beteendena fram, ilska, sorg – men också utropen om vad vi saknar, försöken att formulera och minnas hur det var, så obegripligt nyss. De ångande dansgolven, en kö till en bergochdalbana, en teaterfoaje eller en bokklubb bara.

I vår samtid har längtan och saknad låg status och är lätta att raljera över, ty den lycklige lyckade människan tar vad den vill ha när den vill ha det. I idén om modernitet och ett öppet samhälle finns också en inbyggd skepsis, som i många avseenden är sund, mot det bakåtblickande som längtan och saknad rymmer; ta bara nationalismen med sin populistiska nostalgi.

Men för ofta glömmer vi att i en sorg över något förlorat eller saknat, så formuleras också en dröm och en strävan. Vår längtan påminner på det viset om själva konsten – även den är ett rum för föreställningsförmåga, kreativitet, prövande tankar och utveckling.

När pandemin stängt kulturscenerna har en hel bransch ställts inför hot om utplåning, en kulturpublik har förlorat upplevelser, känsla av meningsfullhet och viktiga sociala träffytor.

I det undantagsläge där känslor av kaos och katastrof råder, spelar nu repressiva och auktoritära krafter ut sina kort för att ytterligare underminera den fria kulturen och göra det svårare att återuppbygga raserade strukturer och verksamheter, detta genom en klassisk retorik där kulturen ställs mot andra just nu skriande samhällsbehov.

Samtidigt har pandemin givit helt nya öppningar mot ett vidgat kulturbegrepp, där den fråga som konsten uppehåller sig kring; vad är det att vara människa? plötsligt blivit en angelägenhet för ett helt samhällssamtal. En fråga så mycket enklare att få syn på just nu, i det vi formulerar kring vad vi saknar, det som corona just nu tagit ifrån oss. Mötesplatserna, trängseln, de fysiska platserna vi skapat för gemenskap och förhandling om liv och existens.

När tysta och stängda kulturscener pausat en betydande sektion av kulturjournalistiken, live-kritiken, är det bland annat dessa frågor som behöver fylla kultursidorna: vad är det vi just nu går miste om när konsten inte pågår som vanligt? Vad är det vi saknar? Vad är det vi behöver återerövra när pandemin bedarrat? Hur ser den kultur ut som håller oss så mänskliga som möjligt?

En del svar på detta ges framöver på VK Kultur, under rubriken ”Kulturen, jag saknar dig”, där kultursidans skribenter berättar om sin saknad och längtan. I en tid starkt präglad av det icke-möjliga pekar de tillsammans ut vägar för tankerymd och gemenskap, för det möjliga i mänskligheten. Följ oss under de kommande veckorna!

Sara Meidell

Sexualförbrytaren låses in i litteraturen

Av , , Bli först att kommentera 4

Öppen hand hellre än knytnäven – det är att föredra när en man behöver slå en kvinna. Det menade Sean Connery i en intervju från 1987 med Barbara Walters, ett klipp som fått spridning i en underström till hyllningarna till den avlidne stjärnan. Om en kvinna driver saker till sin spets, menade han, är omständigheterna sådana att en smäll är helt befogad.

Vid tidpunkten för intervjun 57 år gammal, stod han fem år senare fast vid sin åsikt i en ny intervju med Vanity Fair, innan han slutligen, i ett väldigt sentida uttalande menade att våld mot kvinnor nog ändå inte var försvarbart. Tiden hade väl kommit ikapp honom, men sitt eftermäle kan inte ens Bond styra och nu kommer tiden ikapp honom med det misogyna stråket inskrivet i det samlade eftermälet.

Öppen hand, så slår man en kvinna enligt Connery, men 2003 vittnade hans tidigare hustru Diane Cilento om knytnävsslag i ansiktet, detta i ett öppet brev till medierna i hemlandet Australien. Äktenskapet tog slut 1973 och 2005 släppte hon självbiografin om 11 år av fysiskt och psykiskt våld, där bland annat en misshandel ska ha ägt rum, så grov att hon blev liggande en natt på ett badrumsgolv.

Att det skrivna ordet annars kan vara en förlängning av en patriarkal överordning påminde visserligen Jan Myrdal om, en annan stor man som i helgen gick bort. Kompromisslöst och konsekvensneutralt, menade han själv om sin skrivande metod – vilket förvisso innebar avklädning av den egna sexualiteten och lusten, men också bland annat grova uthängningar av två tidigare hustrur – båda döda när de närmast övergreppsliknande redogörelserna för deras sexliv och anklagelser om könssjukdomar publicerades i boken Ett andra anstånd.

Men i höst ger två litterära vittnesmål från kvinnor hopp om en annan ordning, när de skriver fram ett strålkastarljus och en förhörslampa på historien – båda i högst strategiska konfrontationer, på sina förövares planhalva.

Skådespelerskan Lena Nymans minne som en kreativ, skarpt tänkande och skrivande människa har stigit klarare sedan hennes död. Hon ville vara fri, och var det också i många avseenden – ändå formades hennes liv i alltför hög grad av män, med disciplinerande kommentarer, krav och anspråk på hennes kropp, tydligt tecknat redan i biografin av Annika Persson från 2013.

Nu utkommer också Lena Nymans egna ord om åren som skildrades, med det urval ur dagböckerna från åren 1962-1974, som i höst utgivits och fått mindre uppmärksamhet än de förtjänat. Roligt ofta, både skarpt och innerligt skriver hon, och befäster bilden av en yrkeskvinna som alltför ofta stod reducerad till knull-Lena eller musa för manliga regissörer. Särskilt drabbande är att veta att hon skrev för sig själv, men också för offentligheten – att det var hennes egen önskan att dagböckerna skulle tillgängliggöras för allmänheten efter hennes död. Hur hon nedtecknar strukturerna, men kanske vet att tiden inte är mottaglig – hur hon därför skickar en tidskapsel in till en framtid där upprättelse kanske blir mera möjlig.

En projektil mot historien skjuter i stället Vanessa Springora i det litterära vittnesmål som boken Samtycket är – en bok som haft bombeffekt långt utanför den franska offentligheten. Som fjortonåring övertalas Vanessa Springora att inleda ett förhållande med den 50-årige författaren Gabriel Matzneff, en kulturprofil vars pedofila böjelser genom decennier sopades under mattan av ett helt kulturetablissemang, trots att han skrev om dem i dagboksform, där även Springora förekom i paraden av unga offer.

Detta, att låsas in i litteraturen, är ett av tusen smärtsamma stråk i vittnesmålet om hur utstuderade och grymma övergreppen var under de år det pågick – ett maktutövande som bidrog till att hålla traumat levande genom åren. Samtidigt pekade det ut vägen till att slå tillbaka; efter många års tvekan blir ett prestigefullt författarpris till Matzneff den utlösande faktorn och Vanessa Springora bestämmer sig för att låsa in sin förövare i litteraturen för att själv försöka bli fri.

Strax efter bokens publicering uppmanade åklagare fler offer att träda fram, Matzneffs förlag bröt kontakten, författarpensionen drogs in och i dag är han paria i både de kulturella och övriga offentliga sammanhang där han tidigare hölls skyddad. Revansch uppnåddes i någon mån – något som tyvärr tillhör undantagen i fall av övergrepp.

De uppgörelser som i dag sker med historiens sexualförbrytare är ändå oundgängliga för mer än individens upprättelse – om, vill säga, vi tar emot dem som vi bör: som större än de enskilda fallen, som omistliga kartläggningar över vilka strukturer, beteenden och maktförhållanden som möjliggör övergreppen – då och nu.

Sara Meidell

Vad är det vi byggt egentligen?

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag visste att vägen alltid är längre än man tror mellan Umeå och Skellefteå, men den lördag då jag kör upp till Berättarfestival är den extra lång. En guldbro i Stockholm har blockerat mediesikten gällande andra pågående vägprojekt och att E4 nu överraskande visar sig gå genom Dalkarlså slukar den extra halvtimme man ändå aldrig har när man kör till guldstaden.

Guldstaden, batteristaden, men också trästaden och kulturstaden, tänker jag när jag viker av mot Nordanå. Sedan jag senast åkte till, eller om det var genom stan, minns inte riktigt, har Sara kulturhus vuxit ordentligt – redan högre än jag trodde, trots att arkitektskisserna varit aldrig så tydliga i sin gestaltning av klivet rakt upp i himlen; världens högsta träbyggnad.

Men högre ska det bli, får jag snart veta, på plats på Västerbottensteatern där dagens arrangemang äger rum. Det är helt nya proportioner, människorna på bygget är så små, säger en deltagare som från sitt kontor har utsikt över processen – hon medverkar från Skellefteå Kraft, i dag i kulturens uppdrag och händelsecentrum, för i en stad som vill växa behöver många vilja befinna sig på de hotspots där energin är i rörelse.

Vi möts i Västerbottensteaterns verkstad innan dagens händelse, berättartävlingen, drar igång – om ett år ska den och hela teatern vara på plats i kulturhuset vid Möjligheternas torg, liksom konsthall, bibliotek, och ja, inte minst, utan kanske mest: hotell&konferens.

Om ett år är det premiärer och banketter, ändå gör kulturhuset redan nu sitt jobb som platsmarknadsförare och hoppfullt fyrtorn för bosättare och investerare. I Norran refereras hur ambitionerna om hållbar och god arkitektur, hela det spektakulära, väcker internationell uppmärksamhet, om konferens- och kulturbokningar för tusenfaldiga besökare. Dyrt blir det, berättar Norran också för de lokala läsare som bidrar med pengarna, dyrare än någon hade trott förstås, som det är med kulturhus.

Siffrorna i den hastigt omritade prognosen är det svårare med, hur pandemin dragit om villkoren för hela det event- och besöksmaskineri som ska bära huset går det inte att rapportera riktigt bra om.

Hur många blir 1200 sittande gäster efter corona-avdrag? Och de 1500 stående besökare som utlovats plats för – hur långt fram i tiden ligger ens en sådan utopi; stående kulturkonsumtion?

Efter arrangemanget måste jag snabbt söderut, måste alltid snabbt söderut efter Skellefteå-besöken: avståndet mellan kuststäderna är visserligen världens längsta när man kör, men inte så långt att man stannar över natten, inte ens vid Berättarfestival. Men nästa år, säger en av arrangörerna, då stannar du hela veckan. Bor på hotellet. Tar en drink, tittar på utsikten – den kommer vara magisk.

Eftersom tiden är ut-och-in händer det sig att jag en vecka senare i stället tar in på hotell i min egen stad – det är inget kulturhushotell men fasaden lyser i rosa som U&Me och jag får min höghöjd på en av toppvåningarna. Utsikten är vad den är, ingen magi, men en vy över en stad som fortfarande Vill Mer och linjerna som drar ut på vilka sätt den vill det. För första gången får jag blicka ner på takradhusen på Utopia, över Folkets hus, taxibilarna, ångorna från allt som konsumeras därnere.

Väven ser jag inte från mitt fönster men sex år efter dess invigning är frågorna som restes under dess uppförande desamma – och desamma som de som i dag ställs kring Sara Kulturhus. Plötsligt nyväckta av en pandemi som åderlåter kommunbudgeten på hyresintäkter, som utan annan agenda än sig själv tippat femårsplanerna över ända för varje del av samhället, varje kulturhushotell.

Vad är det vi har byggt? Vad är det vi inte har byggt? Vad finns kvar när turnéerna dragit vidare, när publiken gått hem? Finns platserna där kulturen också kan skapas och inte bara upplevas? Finns ateljéerna, verkstäderna, takhöjden, experimentscenerna? Finns stödet från en politisk majoritet som tydligt kan markera mot en opposition som vädrar kulturfientlig morgonluft i pandemins undantagsläge?

På söndagsmorgonen råder corona-anarki vid frukostbuffén, varje slot-tid är full och hotellet myllrar av jazzmusiker med sina entourage. För femtio personer har de spelat, nu dricker de upp det sista av kaffet. Lämnar en halv croissant innan de blir upphämtade av taxibussar och åker mot flyget.

Sara Meidell

Thomas Tidholm vore den gladaste Augustskrällen

Av , , Bli först att kommentera 0

Oktober, litteraturprismånad pågår och samtidigt som ett fönster öppnas för vidgade och fördjupade litteratursamtal, är detta också tiden då litteratursamtalet får som mest slagsida mot sportreferaten, börssidorna. Efter Nobeltillkännagivandet häromveckan kom i veckan uppföljaren, Augustnomineringarna, nästa rush i snabbanalys av bransch och litterära samtidstendenser. Och efter ett par år av indignation och upprördhet över den skönlitterära juryns val blev reaktionerna på årets böcker lika lugnt balanserade som själva nomineringarna: osedvanligt oklanderliga, säkra och självklara val.

Varje titel för sig står stark, och i samlad palett ger de bilden av ett urval mindre präglat av godtycke än de föregående åren. Giganter (Klas Östergren) och debutanter (Annika Norlin, Lydia Sandgren), historisk och personlig svärta (Carola Hansson, Stefan Lindberg) och glittrande prosapoesi (Thomas Tidholm), där den sistnämnda, ”Jordlöparens bok”, är både den som skulle göra mig mest glad och som vore den mest skrällartade att ta hem priset.

Den underfundiga filosofiska utredningen av hur människa, konst och natur hänger samman, eller inte, behöver få många läsare – men också bokens tillkomst förtjänar att framhållas som en utstickare i en kommersiell litterär värld, det faktum att den skapats inom ramen för det banbrytande projektet ”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar” vid Konsthall Norra kvarken.

Även barn- och ungkategorin håller mycket hög kvalitet, där det starkt bildbaserade både i böcker för yngre och äldre läsare är det mest uppseendeväckande. Fältet är dock brett, där tre favoriter är Alma Thörns vemodigt vardagsrealistiska grafiska roman om en skilsmässa, Emma Virkes och Åsa Linds form- och bildpärla om natt som dragspelar sig mot dag och så, i någon mån besläktad med Jordlöparens bok, Linda Bondestams klimatfilosofiska ”Mitt bottenliv”.

Den lilla skandal som återfinns bland årets Augustnomineringar hittar vi i fackboksklassen, det faktum att Matilda Gustavssons ”Klubben” inte finns med, en journalistisk milstolpe och ett oumbärligt samtidsdokument från den pågående metoo-eran. Frånsett det står denna kategori för både innehållsmässig och stilistisk spänst och tyngd, där Elin Anna Labba med ”Herrarna satte oss hit” eller Jan Malmborg med sin finstämda biografi om Olle Adolphson vore fina vinnare.

Augustpriset tar litteraturen så långt som är möjligt givet prisets former – detta är branschens och julhandelns litteraturpris och som sådant oundgängligt i en tid av läsningens och branschens kris. Att både poesin och de verkligt utmanande och formexperimenterande titlarna saknas är således en kritik med lite sned utgångspunkt – däremot sätter det ljus på behovet av fler gedigna och stora branschgenomlysningar, fler litterära priser där även avantgardet får sitt bredare samtal.

Sara Meidell

Varför gör inte regionen mer för konstnärerna?

Av , , Bli först att kommentera 0

Scenkonsten och musiklivet har stått i fokus i den senare tidens debatt om corona och kulturen – och inget tonläge kunde heller vara för alarmistiskt inför de katastrofala följder som väntar om rådande publikrestriktioner kvarstår. Nästan helt i tysthet pågår dock samma dramatik inom bildkonsten. Museer, konsthallar och gallerier har öppnat, publiken får numera sitt – men samtidigt håller bild och formkonstnärerna på att helt duka under.

Redan i slutet av mars var situationen desperat – i en enkät som Konstnärernas Riksorganisation då genomförde vittnade många om helt utraderade yrkesliv och nollställt framtidshopp. Sedan dess har det fria fallet pågått, med uppdrag som ställts in, utebliven försäljning, brödjobb som försvunnit, avbokade pedagogiska uppdrag och kallställda verkstäder.

Genom pandemin har också bildkonstnärerna blivit det tydligaste exemplet på att redan svaga grupper stått som mest skyddslösa. Redan långt utanför sociala trygghetssystem och ofta med ett litet eget kapital, har regeringens linje mellan dem med enskild firma och dem med aktiebolag ställt bildkonstnärerna helt på förlorarsidan. I stället för sänkta arbetsgivareavgifter och möjligheter till korttidspermitteringar har de fria utövarna med enskild firma, vilket är 80 procent av yrkeskåren, drivits mot a-kassa och pausad yrkesverksamhet – för många i praktiken även ett steg längre mot ett beslut om branschbyte.

Medan arrangörer och gallerister kunnat få flera hundra tusen i Kulturrådsstöd för förlorad inkomst, har enskilda konstnärer varit hänvisade till Konstnärsnämnden, vars krisstöd inte omfattat utebliven försäljning. Fördelningen av stödet; enligt KRO endast 17 procent till bild- och formkonstnärer, visar också att denna yrkesgrupp haft svårast att navigera i regelverken.

Coronapandemin pekar ut systemfel och symptomatiskt är också att Västerbottens bild- och formkonstnärer står ut som en särskilt drabbad yrkesgrupp bland länets kulturskapare. Redan innan pandemin har diskrepansen i länet, mellan å ena sidan starka institutioner och scener och å andra sidan ett svagt skyddat konstnärsskrå varit anmärkningsvärd. Och ett halvår in i krisen finns skäl att åter rikta ljus på en situation där bildkonstnärerna inte bara faller handlöst genom maskorna i de statliga stödsystemen utan också genom de regionala.

Medan en lång rad andra regioner har visat stor kreativitet i inrättande av snabba stöd till bildkonstnärerna, har Region Västerbotten förhållit sig besvärande passiva. I Norrbotten har regionen inrättat arbetsstipendier för bildkonstnärer på 2 miljoner kronor medan Region Västernorrland sjösatt en satsning på hemmaresidenser och avsatt 250 000 extra kronor för konstinköp, för att bara nämna grannregionerna.

Fördelningen av regeringens förstärkningsmedel till regionerna ger samma bryska bild. Totalt 9,4 miljoner var summan som Region Västerbotten hade att fördela och i det förslag som nu presenterats inför beslut den 10 november är det svårt att se några nedsippringseffekter till verksamma konstnärer. Av Västerbottens museums föreslagna två miljoner lär få samtidskonstnärer i länet gynnas och de 150 000 kronor som konstkonsulenterna efter många turer föreslås få kommer helt att ätas upp av huvudmannen, Konstfrämjandets, underskott.

Region Västerbottens argument bakom fördelningen, att utövarna ska stärkas genom att strukturerna stärks, faller här ganska platt – särskilt i en situation som hade krävt drastiska åtgärder på både strukturell och individuell nivå. Hänvisningen som regionkulturchef Joakim Sandberg i mejlkonversation gör till det regionala företagarstödet som en insats för fria kulturskapare inger också mest frustration; ett stöd som i likhet med övriga krisstöd inte blir tillgängligt för en absolut majoritet av de bild- och formkonstnärer som har enskild firma.

Bildkonsten är stryktålig och har en spetskompetens i att i trängda lägen vara kreativa i konsten att överleva på egentligen omöjliga villkor. Men den kritiska gränsen för när en konstnär ger upp handlar inte bara om praktiska möjligheter att leva på sitt yrke, utan också om tilltro till en hållbar framtid och till viljan hos beslutsfattare att ordna rimliga levnadsvillkor.

Här finns enorma insatser att göra, som skulle få både reell och symbolisk betydelse för länets konstnärer och deras möjligheter och vilja att stanna kvar och verka i det samhälle som just nu inte tycks förstå hur mycket det behöver dem.

Sara Meidell

Därför behöver vi Glücks poesi

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett förvånande val, men samtidigt alldeles självklart: i en verklighet då världen skälver som på de klassiska myternas tid, vad är då mer rimligt än att sagolandet i norr ger sitt finaste pris till en poet från landet styrt av det stora bergatrollet?

Unikt för sagolandet, men mardrömsbetonat, är det besked som samtidigt som pristillkännagivandet kommer från regeringen. Medan andra coronadrabbade länder hittar strategier för att hålla kulturscenerna levande kvarstår Sveriges hårda regim. Beslutet är inget mindre än en katastrof för det svenska kulturlivet och överskuggar till alltför stor del glädjen i att en poet prisas – ett lättillgängligt författarskap, enkelt för många att läsa på originalspråk, utgiven på litet förlag därtill.

Samtidigt; är det något att söka tröst i under rådande läge i världen och Sverige, måste det vara poesin. När kulturen under extrema livsvillkor tvingas argumentera för sina nyttoaspekter, sitt existensberättigande, när repressiva politiska agendor pressar konsten in i instrumentella fållor – då behöver poesin träda in, som en motståndshandling i sig själv.

Louise Glücks poesi har samma breda öppning som Tomas Tranströmer mot sin läsare, men låter på samma vis tillvaron skifta form genom den blick hon lånar oss, världen blir både mer komplex och mer avklarnad.

De nära relationerna och närheten till markerna och växtligheten gör hennes poesi sinnlig. Tillsammans med det starka temat i hennes författarskap; familjen med sina vardagliga situationer, barnets blick på världen, är hennes poesi aldrig sluten och svårforcerad. I sårigheten och det intima når hon våra intuitiva och djuppsykologiska fält, blir drabbande bara genom att formulera dem för oss.

Genom att nästa samman och filtrera detta genom de antika myterna ställer hon så läsaren i ett större flöde, berör psykologin bakom våra traderade sanningar och kollektiva erfarenheter och berättelser. Låter idéer ta form om hur en människa kan finna en röst för samtal med tidigare generationer, möjligen med framtiden även.

Efter Handke-skandalen är det en ynnest att Svenska Akademien prisar ett författarskap som står på långt avstånd från de politiska slagfälten. Louise Glücks prövande hållning till världen skapar inga krig, hennes författarskap polariserar inte. Just därför behöver vi det – just därför har krigsherrar som bygger sin makt på splittring och utpekande av skillnader så stor anledning att frukta det: poesins unika kraft att frigöra människorna.

Sara Meidell

En nedtonad Nobelceremoni gör att vi slipper hyckleriet

Av , , Bli först att kommentera 0

Torsdag den 8 oktober, klockan 13 till 15 skulle jag ha föreläst på litteraturvetenskapens essäkurs, om kulturjournalistik och arbetet på en kulturredaktion bland annat. Just detta: arbetet på redaktionen, gjorde förstås att jag fick ställa in det hela – för just denna oktobertorsdag blev som känt den dag då just klockan 13 Nobelpriset i litteratur tillkännages. Den dag och tid då en kulturredaktion inte kan vara på annan plats än just på redaktionen.

Nobeltillkännagivandet är ett av det roligaste och mest utmanande en kulturredaktion får ägna sig åt under ett bevakningsår. Litteraturskribenterna är på tårna, hela redaktionen graviterar i ett sällsynt undantagstillstånd mot kulturhörnan.

Ändå var det med kluvna känslor jag ombokade litteraturstudenterna – för i år är känslan svår att ignorera, att litteraturen lever starkare i de akademiska korridorerna snarare än vid Akademien.Att det snarare än litteraturkritiker på pass inför tillkännagivande hade behövts skvallerpress, politiska tyckarsluggers, ja, vilka som helst nästan, för att täcka den händelse som blivit så mycket annat än litteraturens julafton.

Den debatt som utgjort ouvertyr till Nobelveckan ger sin tydliga bild: den avhoppade sakkunnigledamoten Kristoffer Leandoers uppgörelse med en maktspelande Nobelkommitté, mest angelägen om att genom priset till Peter Handke försöka chocka en kritisk debatt till tystnad, enligt honom.

Just detta är dock också vad som visar på Nobelprisets unika status som spegel för samtiden; vi har ett litteraturpris av global tyngd vars stora problem just nu är att förmå borsta upp sig, torka bort mascararänderna, vi har en kulturinstitution fallen från höjderna ner i polarisering och personliga vendettor – allt detta så smärtande signifikant för en samtid präglad av apokalyps, de snabba drevens logik, havererande samhällsfundament.

Att Nobelpriset i litteratur ännu har en bevarad status står dock klart: när Svetlana Aleksijevitj hotades i sitt hem blev sannolikt Nobelpriset den faktor som räddade henne från att försvinna likt andra belarusiska oppositionella. Prispengarna kan inte heller underskattas som ett kapital som använt rätt kan få vidare mening för litteraturen: Olga Tokarczuks författarstiftelse som det senaste och tyngsta exemplet.

Därför är coronaårets nedtonade omständigheter något av en nåd för prisets framtid – vi slipper den känsla av hyckleri som oundvikligen hade omgärdat en ceremoni i ett läge där alltför mycket fortfarande är sårigt och en omstart kan naturligt inledas. Avgörande i det arbetet blir att Nobelkommittén och Svenska Akademien stiger upp som en institution i tiden, med litteraturen först och främst – en process som bör ta höjd för vilka reformer som än må krävas för att vädra ut och förnya formerna för akademiens arbete och prisprocessen.

Att litteraturen behöver ett pris med global guldglans är förstås inte en given lag – däremot behöver den allt det som sker i anslutning till en sådan stor händelse: manifestationen av att litteraturen betyder något i världen och i synnerhet i en värld som den av i dag – en fiktion i sig själv nästan, som i lika hög grad som fungerande demokratiska institutioner behöver romanerna; litteratur som kommer närmast möjligt de största, svåraste, vackraste dimensionerna av vad det är att leva på jorden, som på riktigt vidgar människors livsutrymme.

Befriande i upptakten till årets tillkännagivande är att notera att litteratursamtalet ändå har sin egen livsnerv och sina möjligen institutionaliserade traditioner – för även om den skadeskjutna prisutdelaren haft stort utrymme i samtalet, har också namnspekulationerna fått traditionsenligt stort utrymme; en nog så viktig och folkbildande del i det samtal som priset genererar.

I en tid av identitetspolitiska låsningar står Nobelkommitténs ovillighet att inordna sig i något fördelningspolitiskt schema visserligen ut som en kvalitetsmarkör – men är det något år man önskar att Per Wästbergs ”ibland gör vi som ni vill” kunde få besannas, så är det väl i år. Storfavoriterna Anne Carson eller Jamaica Kincaid vore båda visserligen ljuvliga att få se galaklädda i en glittrande prisutdelning – men hundrafalt hellre kan någon av dem gärna få bidra till att återge Nobelpriset akut behövlig guldglans.

Sara Meidell