Trots att kultur i dag är hetare än på länge fortsätter varningsropen om kulturkritikens nära förestående död att öka i styrka. Snart, hörs förtvivlade kritiker hojta, snart kommer den viktiga och riktiga kritiken att ha bombats sönder till ett enda osammanhängande twittrande. Granskar man sanningshalten i detta finner man att jo, det ser rätt så dystert ut; överlag blir utrymmet trots allt mindre för de långa djuplodande texterna. Lägg till detta krympande ekonomiska resurser som långsamt tar kål på kritikeryrket och vi har grunden till kritikens spiralformade resa neråt. Men till kritikens bödlar sällar sig inte bara usla yttre villkor för de tappra lärde, utan också en hopplös läsarkår, den så kallade medvetna medelklassen – något högre på skalan än det så kallade verklighetens folk, men tillräckligt ytlig för att i lika hög grad som vilka radhusjeppar som helst låta konsumtion som livsstil råda. Den medelklass som nu, när platt-tvn sitter där den ska och de rätta semesterresorna bokats, letar nya statustunga jaktmarker att plöja ner sina slantar i och där upptäckt kultur som den ultimata nya statusprylen.

Att konsumera rätt är dock inte lätt, och i en symbios mellan blogg- och twitterdimmiga kulturwannabees och dagstidningsredaktioner som desperat söker nya grepp för att behålla sina läsare, har den av kritikerna själva mest hatade formen av kulturjournalistik tvingats fram; listorna. Över böcker, över utställningar, över musik, över kulturyttringar att samla på sig som troféer. Det finns egentligen bara ett som i de högkulturella kritikerleden är mer förkastligt än listor och det är betygen, dessa avskyvärda tärningsprickar, plustecken, solar, som skotthål rakt in i kulturens själ?

Men – slutar man raljera över finkulturell skräck för populism finner man i list-aversionen att rädslan för det svart-vita graderandet ändå är befogad. För inbakat i det ordlösa värderande som listor och betyg innebär, ligger en hållning som också göder synen på kulturyttringar som svart-vita, kanske i förlängningen också reducerande själva upplevelsen till ett stumt inombords listknåpande, i stället för den fulla färgskalans prövande, utforskande, vägande.

Trots det måste vi inse att det korthuggna informationsflödet av i dag faktiskt kräver just de korthuggna sammanfattningarna och att alternativet till att nyttja de snabba ingångarna, och utgångarna, kan vara att inte nå ut över huvud taget.

Låt oss därför enas om några saker för att förhindra listorna och pluttandet från att urholka bildning och fördjupning;

1. Subjektiva och bildade ingångar till konst och kultur behövs och är grunden i all kritik.

2. All kritik, liksom betygssättande och listmakande, bygger på ett värderande.

3. En lista över det bästa kulturen har att ge för tillfället, skapad av en initierad och kunnig person, kan vara just den lysande ingång till en kulturyttring som leder läsaren vidare mot den fördjupade kritiken.

Låt oss alltså, i stället för att stänga dessa listornas kulturella dörrar, se till att göra dem så inbjudande som möjligt, men framför allt, se till att det som finns bakom dörrarna håller måttet.