Kärleken känner inga gränser!
Så äntligen är julen här! Yngsta sonen anländer när som helst med
de små busfröna Boss och Iris, pomeranianerna, som är lurviga, energiska,
aktiva och sociala. Det blir livat i huset med bus och lek samt
hälsosamma hundpromenader. Det ser jag fram emot.
Med gott samvete ger jag bort julklappar imorgon. Allt är återbruk och
kretslopptänket att hushålla med våra resurser har varit genomgående för mig i år.
Alla klappar är nämligen köpta på Second Hand. Inget fel alls på dem. De är fina
och unika. Känns bra att jag inte slösat med jordens resurser denna jul.
Dessutom blir det en helt vit jul hemma hos oss. Det känns också bra.
Nu väntar jag bara på Boss och Iris som ska lysa upp min tillvaro!
Och så ska jag till grannen med en julklapp. Grannen som alltid ställer upp i vått
och torrt när det krisar och som alltid finns där när man behöver någon som mest.
Änglar finns!
God Jul!
Skogsnäringen i farozonen med förslag om kilometerskatt!
Jag är privat skogsägare med flera hundra hektar produktiv skogsmark fördelat på tre skogsfastigheter. Hela familjen är engagerad i skogsbruket som vi driver aktivt och som ett ägarlett familjeföretag. Sönerna planterar och röjer. Maken planerar och förhandlar. Jag för min del sköter ekonomin, redovisning, skatter samt likviditetsbudget. Var och en har sin uppgift i familjeföretaget som ger intäkter som sedan går runt i lokalsamhället i form av köp av reservdelar, drivmedel, oljor, skyddsutrustning, maskiner och inventarier, kontorsmaterial, försäkringar, placeringar på skogskonton i bank. Ja listan hur pengarna från skogen går runt i lokalsamhället och skapar jobb hos t ex skogsentreprenörer, åkare, butiksägare, myndigheter, skogsbolag, försäkringsbolag och banker kan göras mycket lång.
Skogen är kanske Vilhelmina kommuns allra viktigaste basnäring och nu är jag allvarligt oroad som privat skogsägare och skattebetalande kommuninvånare. Ett införande av vägslitageskatt eller rättare sagt kilometerskatt kan innebära en avveckling av skogsnäringen i våra trakter. Om avverkningskostnaderna och transportkostnaderna blir högre än för massaveden är det ju ingen idé att avverka för vi vill ju inte betala för att avverka vår skog. Vi har varit duktiga på att sköta skogen och öka avkastningen på sikt genom bland annat röjningar och gallringar. Just gallringarnas lönsamhet kommer att försvinna när man lägger kilometerskatten på dagens transportavdrag. Vi kommer heller inte att kunna minska kostnaderna för skogsvård och avverkning då entreprenörer och åkare är så pressade redan att de inte heller har marginaler att dra ner på kostnaderna. Allt detta gör att skogsägaren (jag och min familj och alla andra skogsägare i Vilhelmina) kommer att få stå notan och kommunens viktigaste basnäring krymper och den ekonomiska utvecklingen i kommunen hämmas. Enligt Skogforsk är det vi skogsägare som får ta hela notan och Skogforsk har räknat ut att notan blir 10 kronor per fastkubikmeter i medeltal. I deras uträkning ingår också att barrmassaved blir olönsamt om avståndet till industrierna är över 13 mil vilket det är från Vilhelmina. Risken är överhängande att situationen som var på 70-talet uppstår att det inte lönar sig att avverka skog väster om inlandsbanan.
Att kilometerskatten lagd på vår basnäring skogen i Vilhelmina skulle vara bra för miljön håller jag inte heller med om. Skogsindustrin är ju viktig för att tillverka biobränsle som förbättrar miljön. Inte är det väl så bra om vägslitaget flyttas till Baltikum för att skogsbolagen lägger en död hand över oss och köper från andra sidan Östersjön istället. Hur tänker våra politiker egentligen? Dessutom är järnvägsnätet inte hos oss utbyggt för att kunna ta över transporterna. Det måste vara en orealistisk tanke att bygga ut järnvägen till alla skogsskiften långt in i inlandet. Det förstår var och en att verksamheten sker ju ute i skogen! Förslaget tenderar att bli kontraproduktivt för miljön när det gäller skogsbruk.
Ett annat argument är att komma åt utländsk åkerinäring som fuskar med svensk lagstiftning. Vad får politiker att tro att dessa företag plötsligt skulle bli hederliga och börja betala kilometerskatt?
Slutligen argumentet att lägga kostnaden på köparen håller heller inte. Till Egypten går massvis av sågade trävaror på export. Tror någon på allvar att man i Egypten accepterar högre priser med motivering att Sverige inför en vägslitageskatt? Det tror i alla fall inte jag och egyptierna kommer att köpa billigare trävaror från öststaterna. Exportintäkterna som är så viktiga för Sverige riskerar att minska.
Mitt förslag är att kasta hela utredningen i papperskorgen och satsa på den gröna näringarna istället samt öka klimatnytta med ökad produktion av biobränsle. Jag önskar att utredningen om vägslitageavgift aldrig blir verklighet!
Tarja Eliasson
Privat skogsägare i Södra Lappland och Norrlands inland
Idag (vintersolståndet) vänder det och vi går mot ljusare tider. Det kan vi behöva efter senaste tidens mörker med mordet på den ryske ambassadören i Ankara och terrorattentatet i Berlin på en fridfull julmarknad d är folk höll på att handla julklappar vid den gamla katedralen.
Det är sannerligen ”Krig i Europa” i form av terrorkrig. Det blev jag , min make och goda vänner påminda om i somras. Vi var på bilsemester och befann oss i Amsterdam när 84 människor dödades i Nice på Franska Rivieran. Vi fick sms ända från Indonesien av goda vänner som visste att vi befann oss i en ”krigszon”. Vi försäkrade att vi var oskadda och befann oss på studiebesök i ”Red Light District” i Amsterdam där det pågick ”Business as usual”.
Resan fortsatte genom Belgien, där vi intog lunch, mot Normandie och Caen i norra Frankrike. Det var upprättat biltullar där bilarna genomsöktes mellan Belgien och Frankrike. Vi passerade obemärkt förbi då vi antagligen inte såg ut som terrorister i vår svenskregistrerade bil. De hade plockat en bil med fyra unga män från mellanöstern och bilen genomsöktes minutiöst noggrant. Här såg vi ”kriget” i Europa första gången under vår Europatur.
Väl i Normandie fördjupade vi oss i kriget i Europa, den här gången andra världskriget. Vi åkte ut till Ohama Beach där amerikanerna landstigit den 6:e juni 1944 kallat ”The D-Day”. Bunkrarna , taggtråd och gropar fanns kvar längs strandsluttningarna.
I muséerna fanns krigstanks från andra världskriget kvar och annan krigsmateriel så man fick se vilken krigsutrustning de Allierade hade tillgång till.
Under djup andakt och tystnad vandrade vi omkring på den största Amerikanska Krigskyrkogården med 10 000 unga män som stupade från Staterna. De judiska männen hade en Davidsstjärna på sina vita marmorkors. Vilken fantastisk insats dessa unga män från andra sidan Atlanten gjort som gett sitt liv för att just vi ska få leva i fred i Europa!
På campingen i gemensamhetsutrymmena hade fransmännen radion på hela dagarna. Så när man satt på toa så hörde man ordet terror i var och varannan mening dagarna i ända. Det var ett uppvaknande och påminnelse om att Europa åter befann sig i krig, terrorkrig. Vi undrade lite varför alla restauranger och allt annat stängde redan klockan 22.00 och det blev öde och tyst överallt. Då kom jag på att Frankrike befann ju sig i ett undantagstillstånd, sådant som kan införas i krig. Det var inte meningen att man skulle ”nattsudda”.
I vår plan ingick att resa till Nice men Nice stängdes för turister på grund av terrorattentatet så vi fick göra om våra resplaner. Efter Bretagne åkte vi ner till Bordeaux och bodde ute på landet samt besökte en ekologisk vingård innan vi drog vidare till Pyrenéerna.
Vår camping högt uppe bland Pyrenéerna låg vid en trafikerad väg. I stort sett var jag inte rädd när vi var i terrorns och undantagstillståndets Frankrike för jag anser att terroristerna inte ska få vinna. Deras syfte är ju att skrämma folk och attackera friheten i Europa. Lite tänkte jag ändå i tältet på nätterna när lastbilar körde förbi och ljuset från dessa riktades mot tältet. Dessutom var det kontroller av bilar överallt i Frankrike. De satt in 100 000 poliser och militärer samt en specialstyrka om 10 000 terrorpoliser. Det kändes tryggt.
Från Pyrenéerna fortsatte vi mot skatteparadiset Andorra som är ett eget litet pytteland. Där rådde lugnet och efter lunch snuddade vi en bit av Spanien och vände mot Medelhavet i södra Frankrike. Det blev en lite strandort norr om Rivieran där andra världskriget gjorde sig påmint genom de bunkrar som fanns bevarade vid stränderna. Nice fick vi skippa och under tiden här nere skedde ett nytt terrorattentat i norra Frankrike, Normandie som vi hade lämnat. En präst sköts ihjäl i en kyrka under högmässa.
Färden gick vidare mot Arles och Provence dör vi följde spåren efter konstnären Vincent Van Gogh som skar av sig ena örat. Gult böljande solrosfält såg vi vart än vi vände blicken och de ljuslila lavendelfälten doftade gott. Här fanns historien närvarande överallt med bland annat gammal romersk arkitektur.
När vi kom till Schweiz var livet åter normalt med sena öppettider på retauranger, folk var glada och man märkte inte av någon oro eller nervositet. Även på Lennart Bernadottes ö Mainau i Tyskland rådde lugn. Vi passade på att äta svenska köttbullar med gräddsås och potatis innan vi sträckkörde upp till norra Tyskland. Vi hann precis upp innan industrisemestern började i Europa och det blev vägproppar överallt med milslånga köer på Autobahn.
Terrorn och flyktingströmmarna blev vi åter påminda om när vi skulle till Danmark och Sverige. Kön vid danska gränsen var nio kilometer lång och väntetiderna flera timmar.
När vi kom till svenska gränsen blev vi utsatta för den allra hårdaste gränskontrollen under hela vår Europaresa. Polisen skulle se pass eller körkort på samtliga passagerare i vår bil fastän vi var svenskar, talade svenska, såg svenska ut och hade svenskregistrerad bil. De kollade 100% av trafiken till Sverige denna dag vi skulle ”hem”, hem till Sverige.
Så idag när mörkret vände mot ljusare och längre dagar lår oss hoppas att ljuset återvänder till Vårt Europa! Låt aldrig hoppet försvinna!
I want wish You a Merry Christmas from the bottom of my heart! Feliz Navidad!
Tarja Eliasson
När julen närmar sig är känslorna tudelade dels med
julstress å ena sidan och tid för eftertanke och reflektion
över det gångna året å andra sidan.
I lördags kom ett iMessenger från andra sidan jorden,
att resan gått bra och sonen landat på Jakarta, på andra sidan jorden.
Min väninna från Sumatra skickade också meddelande om sonens resa
så att vi skulle veta allt allt gått bra.
Därför tänker jag precis så här som
Triad sjunger i låten ”Tänd Ett ljus”:
”Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna.
Det är mörkt nu men det blir ljusare igen.
Tänd ett ljus för allt du tror på, för den här planeten vi bor på.
Tänd ett ljus för jordens barn.
Jag fick ett kort från en vän. Jag visste inte var det låg.
Jag såg på kartan att du är på andra sidan jorden men
det är samma himmel och samma hav.”
TÄNKVÄRDA ORD ATT TA MED SIG I JULETID OCH JAG ÖNSKAR ALLA JULEFRID.
Enligt senaste rapporten från World Economic Forum
kommer det att dröja 170 år innan män och kvinnor har
lika lön för lika arbete. Mycket deprimerande läsning.
Stolt blir jag dock när jag ser att Finland ligger tvåa på
jämställdhetstoppen, strax efter Island men före Norge.
Sverige ligger på plats fyra och släpar efter finnarna.
Senaste kommentarerna